Flaeming Skate & Berlin Maraton
Varning utfärdas. Har man väl hittat ett sånt inlineseldorado som Flaeming Skate så bara måste man återvända hit igen o igen o igen. Men vad gör väl det, det är ju faktiskt ett fantastiskt ställe att spendera några av livets lyckliga dagar på!
Efter en härlig inlinessemester i Frankrike på våren och ivrigt rullande hemma i Sverige under sommaren, så passar det jättebra att ta ett billigt flyg till Berlin och bara njuta av hjulen så mycket man orkar under nån vecka på hösten.
Vi landade på Tegel efter en föredömligt kort flygresa sent i september. Väl framme är det en kort tur till biluthyrningen och uthämtandet av hyrbil. Detta år fick vi en illröd liten sak. Ibland undrade vi om någon glömt stoppa i motorn och han (naturligtvis är det en han!) fick omgående heta Otto. I uppförsbackar, vid omkörningar eller för all del bara i lite motvind så behövde Otto uppmuntrande tillrop. Herregud vad vi skrattade när vi satt i den där lilla saken o växlade o gasade allt vi orkade men Otto han måste varit tyskarnas svar på Ferdinand. Ibland befarade vi att han lagt av helt men så var aldrig fallet. Vi ställde honom under en korkek (metaforiskt) väl framme i vårt boende som ligger direkt anslutet till en av "rundkurserna", vi var ju ändå här för att rulla inlines.
Förutom när vi for upp till Berlin för att delta i Berlin maraton. Berlin är ganska coolt; för att vara huvudstad så är det rätt fattigt på folk och det trots en stor tävling (som blir ännu större när springnördarna anländer), men ändå kan man tämligen enkelt hitta en parkeringsruta för flera timmar till billig (ibland ingen) penning. När händer nånsin sånt i motsvarande städer annorstädes i Europa? Så Otto fick vara med såklart. Först till mässan där det var nummerlappsutdelning och massa fynd för plånboken! Det som var årets grej då var uppenbarligen "kompressionskläder" fniss det skulle klämmas ihop både här o där för en bättre prestation. Det dröjde något år sedan såg man det här i Sverige också men det verkar inte ha slagit igenom på lika bred front. Jag vet inte om man ska vara glad eller ledsen för det, i estetikens namn i alla fall :O)
Maraton deltog vi dock endast i från åskådarplats, det var en blöööt historia och många av de anmälda kom aldrig till start, en hel del bröt men några plaskade tappert fram. Vi satsade alla våra krafter på att heja fram landsmän, skandinaver eller tja alla som såg ut att behöva det - förbrödringen är ju alltid så total när man är utomlands. Alla sken upp och blev superglada för vår uppbackning. Förutom när vi hejade på en stockholmsklubbs deltagare i sina oemotståndligt vackra banlontrikåer, dom hade liksom inte tid eller lust att vinka eller le. Inga krafter kvar måhända?
Förutom Berlin maraton så var det soligt och 26 grader varmt, man satt på uteserveringarna i kortärmat och lapade glass, sol och öl å var absolut jätteledsen för att man inte satt på jobbet hemma i regniga Sverige i stället. Banorna var i princip helt folktomma så det var bara att brassa på och varva runt så mycket man önskade. En del matställen var stängda men i gengäld pågick många skördefester runtom. Man kan konstatera att Flaeming är paradisets förgård för alla sanna rullare. Och kom ihåg att jag varnade dig! En gång är aldrig bara en gång...
Ludvika finns också på kartan
Av en slump läste jag ett stycke om några damer som skulle ut på cykelresa i trakten av Ludvika. Jag har glömt hur jag snubblade över texten men direkt for det upp en sniffande banvalls-nos i luften! Efter en del rekognoscerande i kartor, på internet och förfrågningar i bekantskapskretsen samt studerande av vissa cykelforum (!) så kändes det värt att offra en massa mil i bil för att helt enkelt åka och kolla upp läget. Kontakt med turistbyrån var dock poänglöst, förbluffande ofta verkar de veta minst av alla? De kände överhuvudtaget inte till något cykelstråk där man kunde åka inlines, än mindre någon gammal asfalterad banvall i trakten.
Vi snurrade omkring med bilen i lilla Ludvika ett par varv innan vi först bunkrade snabba kolhydrater på Statoil och därefter parkerade utmed sjön Väsmans östra strand. På med all utrustning och iväg norrut utmed stranden. Det höll inte sådär värst länge innan asfalten bitvis blev plågsamt dålig, jag vet faktiskt inte om den ens kan kallas asfalt på vissa sträckor men fram kom vi. Naturen och utsikten var vacker och människorna i de små stugorna utmed vägen var väldigt trevliga och intresserade av inlines.
I Stensbo, efter cirka 15 km, tog cykelbanan slut så vi vände och rullade tillbaka till bilen och beslöt att parkera om den. Vi for över järnvägen på en smal bilbro och parkerade i sjöns södra ände. Därifrån rullade vi 18 km per inlines via Gonäs, Saxdalen, Blötberget till slutänden i Grängesberg.
Banvallen gick genom lite enformigare skog och inte precis någon utsikt, däremot var asfalten nylagd och klanderfri. Det bar svagt uppför till Grängesberg där man hittar ett litet centrum och har man tur är det öppet. En korvmoj, ett Konsum, ett gäng gubbar på en bänk, en raggarbil med traktens ungdomar. Typ så. Sen får man en härlig rull nerför samma sträcka igen.
Hade det varit bättre asfalt norrut och några kilometer längre kanske det hade varit värt att promota som inlineseldorado men nu får det bli lite been there seen that, även om det var helt ok nice på alla sätt o vis. Lite kort åksträcka bara för att åka bil ända hit om man inte råkar vara i trakten. En trakt som fö är väl värd att besöka, även utan inlines.
Jag var faktiskt tillbaka vid ytterligare ett tillfälle och rullade delen från Ludvika till Grängesberg tur och retur. Men det var mest för jag var i trakten med inlinesen i semesterpackningen och fick chansen att visa sträckan för ännu en rullnörd. Timmarna innan vi beträdde asfalten hade där gått en mopedtävling av stapeln, så lite fart och rull finns det trots allt i Ludvika. Ett tips till deras turistbyrå måhända.
Vi snurrade omkring med bilen i lilla Ludvika ett par varv innan vi först bunkrade snabba kolhydrater på Statoil och därefter parkerade utmed sjön Väsmans östra strand. På med all utrustning och iväg norrut utmed stranden. Det höll inte sådär värst länge innan asfalten bitvis blev plågsamt dålig, jag vet faktiskt inte om den ens kan kallas asfalt på vissa sträckor men fram kom vi. Naturen och utsikten var vacker och människorna i de små stugorna utmed vägen var väldigt trevliga och intresserade av inlines.
I Stensbo, efter cirka 15 km, tog cykelbanan slut så vi vände och rullade tillbaka till bilen och beslöt att parkera om den. Vi for över järnvägen på en smal bilbro och parkerade i sjöns södra ände. Därifrån rullade vi 18 km per inlines via Gonäs, Saxdalen, Blötberget till slutänden i Grängesberg.
Banvallen gick genom lite enformigare skog och inte precis någon utsikt, däremot var asfalten nylagd och klanderfri. Det bar svagt uppför till Grängesberg där man hittar ett litet centrum och har man tur är det öppet. En korvmoj, ett Konsum, ett gäng gubbar på en bänk, en raggarbil med traktens ungdomar. Typ så. Sen får man en härlig rull nerför samma sträcka igen.
Hade det varit bättre asfalt norrut och några kilometer längre kanske det hade varit värt att promota som inlineseldorado men nu får det bli lite been there seen that, även om det var helt ok nice på alla sätt o vis. Lite kort åksträcka bara för att åka bil ända hit om man inte råkar vara i trakten. En trakt som fö är väl värd att besöka, även utan inlines.
Jag var faktiskt tillbaka vid ytterligare ett tillfälle och rullade delen från Ludvika till Grängesberg tur och retur. Men det var mest för jag var i trakten med inlinesen i semesterpackningen och fick chansen att visa sträckan för ännu en rullnörd. Timmarna innan vi beträdde asfalten hade där gått en mopedtävling av stapeln, så lite fart och rull finns det trots allt i Ludvika. Ett tips till deras turistbyrå måhända.
Da Capo i Vinets förlovade land
Som sagt Bourgogne var en sån genuin hit så jag drevs av att få visa den för fler inlinesnördar. Tyvärr kunde bara två stycken gamla bekanta följa med året efter och jag kände för ett stort bullrigt gäng så jag begick misstaget att fråga två för mig i princip helt okända människor om de ville följa med. Jag kände till att de kunde åka lite inlines men inte så stort mycket mera. Trots ganska omfattande insatser inför resan med information, tips på packlistor, kartor, träffar, bilder, hemsidor, priser and what not för att få dem på banan så blev det faktiskt den mest katastrofala semester jag någonsin varit på, ur social synpunkt. Det känns nästan extra hårt att det faktiskt var just en inlines-semester! Och än mer nesligt att jag egentligen kunde nöjt mig egoistiskt med allt jag sett o upplevt året innan, men nähä jag skulle prompt dela ut lyckan till fler. Jag lärde mig att aldrig någonsin mer (trots att jag ofta gjort det tidigare med goda resultat) bjuda med någon jag inte känner till personligheten på. Det är helt enkelt inte värt det. Nåväl nog om detta, jag är över det nu hahaa <snyft>.
Vi startade som tidigare med flyg till Paris men denna gång försökte vi vara smarta och ta den något rakare vägen....TGV stannade nämligen utmed rälsen nära Mâcon och därifrån kunde man skumpa på den sötaste lilla anslutningsbuss jag någonsin pressat in min fullpackade ryggsäck i. Det var som att åka färdtjänstens route 66 för er som känner till den sötsaken. Det algeriska uttrycket "när kon såg en fransman" kom för mig, när de franska damerna & herrarna såg oss med hjälmar, rygg- och vattensäckar, dator (!) och rullskridskor i en salig röra.
Vi tog in på samma hotell som sist. Beskäftigt "kände jag igen mig" när bussen rullade fram i stan och så fick vi alla kliva av...medan bussen tuffade vidare till hållplatsen - precis utanför dörren till vårt hotell! En i sällskapet, som möjligen aldrig varit i Frankrike o inte känner till att fransmännen i stort sett övertrumfar hela det anglosaxiska riket i väderprat innan man cirklar in sig på det man egentligen skulle vilja haft sagt 45 minuter tidigare, gick fram till incheckningsdisken och skapade permafrost från start. Mitt kreditkort som skulle täcka 5 sängar blev som motdrag 'av misstag' avkodat så jag stod i Frankrike i närmare 2 veckor utan försöjning, eftersom jag blott o enbart hade ett kreditkort med mig. Det kan inte sägas nog tydligt, det krävs en himla massa medhårs klappande när frosten redan slagit till! Det är i längden enklare att prata väder trots allt eller för evigt få den barska domen i en nasal fråga: är ni ryssar?! (Det är tydligen det absolut brutalaste man kan vara i oförfining enligt fransmännen) Ryssar kan inte räkna med särdeles omfattande service, såvitt jag förstår.
Nåväl även detta år regnade det och faktiskt ända in på nästföljande morgon. Det var kallare vår än i mannaminne och det var nästan svårt att få alla kläder att räcka till. Ett kungarike för vantar! Läget förbättrades drastiskt av illasinnade svenskar som messade att det va typ 30 grader varmt i Kiruna. Kvällen hängde vi på 'byn' och morgonen därpå skulle vi inte ta taxi. Enligt gruppen behövde vi tänka budgetmässiga tankar. Så vi spenderade bokstavligt talat halva dan med att vela efter bussen (och att bunkra lunch i den lilla supermarketen). I någon rondell dunsade vi tillslut av o kloffsade alltmer modstulet några kilometer mot en regnvåt och hal inledning på banvallen.
Vi övernattade i Cluny, samma hostelleri som sist. De hade fortfarande uppdelningen vill ni ha renovated rööm or not renovated rööm. Det icke renoverade röömet va billigare så det fick det såklart bli. Fullt komfortabelt. På hotellet bar det sig inte bättre än att en väninnas mans bussbolags chaufförer råkade husera för nattvila (världen är ju alltid så liten!) så dom busade vi såklart lite med. För att inte tala om hur vi busade med bussbolagets ägare...via frugan lät jag förfärat fråga per sms vad är det för chaufförer ni har egentligen, herregud dom super o svinar och jeeze. SKOJJAR DU?!! Fick jag omgående i ett svars-sms. Nejj de håller hela hotellet i skräck, här kommer man inte få en blund i ögonen!!! Det blev rätt lyckat tycker jag själv :O) Det krävdes vissa omfattande försäkringar efteråt att det bara var skämt, hehe. Speciellt med tanke på att de var de snällaste, raraste chaffisar som man kan tänka sig. De putsade på bussarna, och ägnade sin lediga tid åt att cykla runt i grannskapet. De till o med agerade kurir (på cykel!) åt de två tjejerna som uppenbarligen måste missuppfattat packlistan med ett ansenligt antal kilo och pinnade iväg med deras packning i förväg till nästa boende.
Dagen efter rullade vi till ett nytt charmigt boende. Inte utan vissa omvägar eller hur är det man brukar säga; tur vi gick vilse så vi fick se lite mer. Men det gulliga i den historien är att när gruppens kompletta tekniknörd (han som ALLTID blir haffad på flygplatserna, o tacka faan för det han har en halv FRA-anläggning med sladdar, tekniska gadgets, datorer och totalt omistliga prylar med sig) plockar fram GPS:en då vet man vad klockan är slagen. Då finns inga karttecken, väderstreck eller annan lämplig information som tex skyltar om de inte stämmer med hans lilla kartruta i handen, och förfärande sällan stämmer det faktiskt. Fram kommer vi, oftast, men efter ganska omfattande stridsövningar. I blodsockrets förlorade spår brukar det vara mindre roligt, men efteråt är man en bra historia rikare om än med en trumpen min från GPS-ägaren om han är i närheten när den omtalas.
Nåväl vi var framme vid domänen där vi bokat boende. Vi klapprade på en stor port i en hög mur. Vi klapprade och klapprade och började så smått förtvivla. Vi fick fatt i en telefon och ringde tillslut upp för att tala om att jo vi står härnere och klapprar på porten. Det var ett enormt ställe! Som ett litet slott. Komplett med spöke o allt. Det visade sig vara en äldre man, vars fru gått bort rätt tidigt, som bott där och de fyra barnen flyttade så småningom hemifrån och förädlade sig på andra platser medan huset förföll. Så tillslut när mannen avled i hög ålder så var ingen av släktingarna intresserade av att ha det kvar utan ett äldre par från en helt annan del av Frankrike slog till och köpte detta kråkslott. De hade B&B med tillvalet middag, som vi turligt nog tackat ja till. Vi fick sitta i stora salongen bredvid en pampig kakelugn och äta en absolut delikat middag som frun kreerade i köket och mannen något valhänt bar fram till bords. Till en spottstyver i sammanhanget. Det var nästan bara lokalt producerade råvaror och allt hemlagat. Körsbärssylt på bär från den enorma trädgården som dolde sig bakom den höga muren. Sen bar det sig inte bättre än att världen blev sådär liten igen. När vinet bars fram så kände en tjej igen etiketten - men det här vinhuset var ju hennes väninna "delägare" i. Jomen det var en bit uppför gatan, vi kunde kolla imorgon.
Så efter en absolut formidabel natt i rosablommigt rum med fluffiga sängar så åt vi en fantastisk frukost och knöt på oss inlinesen. Paret skulle kånka iväg den där väskan som skickades framåt med för mycket packning pas de problem pas de problem comme il faut i de här trakterna jodå. Så vi rullade till Domaine de Ragot, bankade på dörren, ut kom en något yrvaken dam som visst gärna visade vintillverkningen lite hastigt om vi ville. Ni förstår: Frankrike o inlines!
Jahapp efter lite inköp av vin (in Rome do as the Romans) till dagens rull-lunch ute i det fria så huttrade vi vidare i det något instabila vädret. Inför Chalôn-passeringen det här året så hade vi google-earthat fram en klockren passage och hittade till kanalerna, med en liten detour förbi Lidl i en rondell för proviantering av den fastare delen av lunchen. Sen rullade vi uppför alla slussarna, förbi Chagny och upp till ännu ett B&B i Santenay. Naturligtvis utan att ta den enkla vägen som jag ju kunde sedan året innan, herregud va ska man med en GPS till om man bara ska hålla på och rulla rätt på hela tiden! :O) Ännu ett stort härligt rum med utsikt över vinfälten. På kvällen gick vi ner på byn och åt en brakmiddag på en krog som ägarna paxat sista stolarna åt oss på, den lär ha haft en stjärna i Guide Michelin. Budgetresa och budgetresa, ibland måste man väl spendera lite av det man budgetat ihop, n'est ce pas?
Nästa dag rullade vi upp till Nolay och fikade lääänge, för att få upp värmen, bredvid den uråldriga marknadsplatsen mitt i byn. Sedan ner igen och till den rullbara cykelledens ände, nämligen byn som gud glömde - japp ni minns St Leger sur Dheune. Efter det går det att cykla vidare på nationella cykelrutter men inlines icke. Det är spikmatta ala asfalt och galna fransmän med förmodat osunt höga blodtryck i små bilar. Pröva inte det om du vill slippa äta din middag genom ett sugrör resten av livet.
Vi rullade tillbaka i riktning Dennevy med en GPS av någon anledning i högsta hugg. Vi fick bo hos familjen Coste som driver B&B. Vi bjöds på en helt otrolig middag med små rapphöns i folie, vin hit o vin dit (det ingick en halv flaska enligt menyn jojo nån i värdfolket måste glömt detta och kan svårligen gått plus så som de skämde bort oss!), hembakt bröd alltså har ni inget annat för er åk till familjen Coste i Dennevy! Gud måste ha sänt dem till mänskligheten att ta hand om, roa och mata. Vilka underbara människor! På morgonen hade herr Coste satt egen filbunke till oss till frukost. De sänder fö fortfarande julkort, bara en sån sak.
Vi samtalad hela kvällen med värdfolket och tvärs va det var kom de fram till att oh la la vi var i knipa. Vi skulle till Paris med TGV dagen efter och hade räknat ut hur vi skulle anlända vid Place de la Bastille i tid för att vara med på söndagsrullen Roller & Coquillages. Men öhh har ni biljetter då? Ehh nä dom köper man ju i en såndär söt liten automat på stationen tyckte vi förnumstigt. Esther tog direkt rodret, ringde franska SJ, styrde upp bokning och betalning, bokade en taxi åt oss till morgonen därpå, ställde klockor och rättade upp frukostbestyren - kort sagt om Esther varit Rommel hade tyskarna aldrig förlorat kriget! I allt planerande och drömmande över knapparna på senvintern hade jag missat att fransmännen vallfärdar omkring på Kristi himmelsfärd och tågbiljetter är bristvara. Men vi kom i tid till Paris, hann slänga in packningen på vårt hotell, kasta i oss lite 'sallad chevre chaud' till lunch på en uteservering och sen ut i rullandets virvlar.
Vi hade sån tur att söndagens rutt ledde förbi alla sevärdheterna med Notre Dame, Seine, Eiffeltornet - toutes! Så där o då bestämde jag att jag måste ju för fasen tillbaka till Frankrike året efter igen och åka inlines! Så det gjorde jag.
Vi startade som tidigare med flyg till Paris men denna gång försökte vi vara smarta och ta den något rakare vägen....TGV stannade nämligen utmed rälsen nära Mâcon och därifrån kunde man skumpa på den sötaste lilla anslutningsbuss jag någonsin pressat in min fullpackade ryggsäck i. Det var som att åka färdtjänstens route 66 för er som känner till den sötsaken. Det algeriska uttrycket "när kon såg en fransman" kom för mig, när de franska damerna & herrarna såg oss med hjälmar, rygg- och vattensäckar, dator (!) och rullskridskor i en salig röra.
Vi tog in på samma hotell som sist. Beskäftigt "kände jag igen mig" när bussen rullade fram i stan och så fick vi alla kliva av...medan bussen tuffade vidare till hållplatsen - precis utanför dörren till vårt hotell! En i sällskapet, som möjligen aldrig varit i Frankrike o inte känner till att fransmännen i stort sett övertrumfar hela det anglosaxiska riket i väderprat innan man cirklar in sig på det man egentligen skulle vilja haft sagt 45 minuter tidigare, gick fram till incheckningsdisken och skapade permafrost från start. Mitt kreditkort som skulle täcka 5 sängar blev som motdrag 'av misstag' avkodat så jag stod i Frankrike i närmare 2 veckor utan försöjning, eftersom jag blott o enbart hade ett kreditkort med mig. Det kan inte sägas nog tydligt, det krävs en himla massa medhårs klappande när frosten redan slagit till! Det är i längden enklare att prata väder trots allt eller för evigt få den barska domen i en nasal fråga: är ni ryssar?! (Det är tydligen det absolut brutalaste man kan vara i oförfining enligt fransmännen) Ryssar kan inte räkna med särdeles omfattande service, såvitt jag förstår.
Nåväl även detta år regnade det och faktiskt ända in på nästföljande morgon. Det var kallare vår än i mannaminne och det var nästan svårt att få alla kläder att räcka till. Ett kungarike för vantar! Läget förbättrades drastiskt av illasinnade svenskar som messade att det va typ 30 grader varmt i Kiruna. Kvällen hängde vi på 'byn' och morgonen därpå skulle vi inte ta taxi. Enligt gruppen behövde vi tänka budgetmässiga tankar. Så vi spenderade bokstavligt talat halva dan med att vela efter bussen (och att bunkra lunch i den lilla supermarketen). I någon rondell dunsade vi tillslut av o kloffsade alltmer modstulet några kilometer mot en regnvåt och hal inledning på banvallen.
Vi övernattade i Cluny, samma hostelleri som sist. De hade fortfarande uppdelningen vill ni ha renovated rööm or not renovated rööm. Det icke renoverade röömet va billigare så det fick det såklart bli. Fullt komfortabelt. På hotellet bar det sig inte bättre än att en väninnas mans bussbolags chaufförer råkade husera för nattvila (världen är ju alltid så liten!) så dom busade vi såklart lite med. För att inte tala om hur vi busade med bussbolagets ägare...via frugan lät jag förfärat fråga per sms vad är det för chaufförer ni har egentligen, herregud dom super o svinar och jeeze. SKOJJAR DU?!! Fick jag omgående i ett svars-sms. Nejj de håller hela hotellet i skräck, här kommer man inte få en blund i ögonen!!! Det blev rätt lyckat tycker jag själv :O) Det krävdes vissa omfattande försäkringar efteråt att det bara var skämt, hehe. Speciellt med tanke på att de var de snällaste, raraste chaffisar som man kan tänka sig. De putsade på bussarna, och ägnade sin lediga tid åt att cykla runt i grannskapet. De till o med agerade kurir (på cykel!) åt de två tjejerna som uppenbarligen måste missuppfattat packlistan med ett ansenligt antal kilo och pinnade iväg med deras packning i förväg till nästa boende.
Dagen efter rullade vi till ett nytt charmigt boende. Inte utan vissa omvägar eller hur är det man brukar säga; tur vi gick vilse så vi fick se lite mer. Men det gulliga i den historien är att när gruppens kompletta tekniknörd (han som ALLTID blir haffad på flygplatserna, o tacka faan för det han har en halv FRA-anläggning med sladdar, tekniska gadgets, datorer och totalt omistliga prylar med sig) plockar fram GPS:en då vet man vad klockan är slagen. Då finns inga karttecken, väderstreck eller annan lämplig information som tex skyltar om de inte stämmer med hans lilla kartruta i handen, och förfärande sällan stämmer det faktiskt. Fram kommer vi, oftast, men efter ganska omfattande stridsövningar. I blodsockrets förlorade spår brukar det vara mindre roligt, men efteråt är man en bra historia rikare om än med en trumpen min från GPS-ägaren om han är i närheten när den omtalas.
Nåväl vi var framme vid domänen där vi bokat boende. Vi klapprade på en stor port i en hög mur. Vi klapprade och klapprade och började så smått förtvivla. Vi fick fatt i en telefon och ringde tillslut upp för att tala om att jo vi står härnere och klapprar på porten. Det var ett enormt ställe! Som ett litet slott. Komplett med spöke o allt. Det visade sig vara en äldre man, vars fru gått bort rätt tidigt, som bott där och de fyra barnen flyttade så småningom hemifrån och förädlade sig på andra platser medan huset förföll. Så tillslut när mannen avled i hög ålder så var ingen av släktingarna intresserade av att ha det kvar utan ett äldre par från en helt annan del av Frankrike slog till och köpte detta kråkslott. De hade B&B med tillvalet middag, som vi turligt nog tackat ja till. Vi fick sitta i stora salongen bredvid en pampig kakelugn och äta en absolut delikat middag som frun kreerade i köket och mannen något valhänt bar fram till bords. Till en spottstyver i sammanhanget. Det var nästan bara lokalt producerade råvaror och allt hemlagat. Körsbärssylt på bär från den enorma trädgården som dolde sig bakom den höga muren. Sen bar det sig inte bättre än att världen blev sådär liten igen. När vinet bars fram så kände en tjej igen etiketten - men det här vinhuset var ju hennes väninna "delägare" i. Jomen det var en bit uppför gatan, vi kunde kolla imorgon.
Så efter en absolut formidabel natt i rosablommigt rum med fluffiga sängar så åt vi en fantastisk frukost och knöt på oss inlinesen. Paret skulle kånka iväg den där väskan som skickades framåt med för mycket packning pas de problem pas de problem comme il faut i de här trakterna jodå. Så vi rullade till Domaine de Ragot, bankade på dörren, ut kom en något yrvaken dam som visst gärna visade vintillverkningen lite hastigt om vi ville. Ni förstår: Frankrike o inlines!
Jahapp efter lite inköp av vin (in Rome do as the Romans) till dagens rull-lunch ute i det fria så huttrade vi vidare i det något instabila vädret. Inför Chalôn-passeringen det här året så hade vi google-earthat fram en klockren passage och hittade till kanalerna, med en liten detour förbi Lidl i en rondell för proviantering av den fastare delen av lunchen. Sen rullade vi uppför alla slussarna, förbi Chagny och upp till ännu ett B&B i Santenay. Naturligtvis utan att ta den enkla vägen som jag ju kunde sedan året innan, herregud va ska man med en GPS till om man bara ska hålla på och rulla rätt på hela tiden! :O) Ännu ett stort härligt rum med utsikt över vinfälten. På kvällen gick vi ner på byn och åt en brakmiddag på en krog som ägarna paxat sista stolarna åt oss på, den lär ha haft en stjärna i Guide Michelin. Budgetresa och budgetresa, ibland måste man väl spendera lite av det man budgetat ihop, n'est ce pas?
Nästa dag rullade vi upp till Nolay och fikade lääänge, för att få upp värmen, bredvid den uråldriga marknadsplatsen mitt i byn. Sedan ner igen och till den rullbara cykelledens ände, nämligen byn som gud glömde - japp ni minns St Leger sur Dheune. Efter det går det att cykla vidare på nationella cykelrutter men inlines icke. Det är spikmatta ala asfalt och galna fransmän med förmodat osunt höga blodtryck i små bilar. Pröva inte det om du vill slippa äta din middag genom ett sugrör resten av livet.
Vi rullade tillbaka i riktning Dennevy med en GPS av någon anledning i högsta hugg. Vi fick bo hos familjen Coste som driver B&B. Vi bjöds på en helt otrolig middag med små rapphöns i folie, vin hit o vin dit (det ingick en halv flaska enligt menyn jojo nån i värdfolket måste glömt detta och kan svårligen gått plus så som de skämde bort oss!), hembakt bröd alltså har ni inget annat för er åk till familjen Coste i Dennevy! Gud måste ha sänt dem till mänskligheten att ta hand om, roa och mata. Vilka underbara människor! På morgonen hade herr Coste satt egen filbunke till oss till frukost. De sänder fö fortfarande julkort, bara en sån sak.
Vi samtalad hela kvällen med värdfolket och tvärs va det var kom de fram till att oh la la vi var i knipa. Vi skulle till Paris med TGV dagen efter och hade räknat ut hur vi skulle anlända vid Place de la Bastille i tid för att vara med på söndagsrullen Roller & Coquillages. Men öhh har ni biljetter då? Ehh nä dom köper man ju i en såndär söt liten automat på stationen tyckte vi förnumstigt. Esther tog direkt rodret, ringde franska SJ, styrde upp bokning och betalning, bokade en taxi åt oss till morgonen därpå, ställde klockor och rättade upp frukostbestyren - kort sagt om Esther varit Rommel hade tyskarna aldrig förlorat kriget! I allt planerande och drömmande över knapparna på senvintern hade jag missat att fransmännen vallfärdar omkring på Kristi himmelsfärd och tågbiljetter är bristvara. Men vi kom i tid till Paris, hann slänga in packningen på vårt hotell, kasta i oss lite 'sallad chevre chaud' till lunch på en uteservering och sen ut i rullandets virvlar.
Vi hade sån tur att söndagens rutt ledde förbi alla sevärdheterna med Notre Dame, Seine, Eiffeltornet - toutes! Så där o då bestämde jag att jag måste ju för fasen tillbaka till Frankrike året efter igen och åka inlines! Så det gjorde jag.
Rulla mellan vingårdarna i Bourgogne
Mitt absoluta favoritnöje är att skrapa ihop en ryggsäck med bara det absolut nödvändigaste, greppa mina inlines, ta sikte på nåt flyg utomlands och - ha semester! Man rullar runt, upplever, träffar fantastiska människor, bor på de mest obskyra ställen, äter gott och motionerar samtidigt. How can that be a bad thing? Det medför att den inlinesfria delen av året ofta spenderas på hemsidor på alla möjliga språk där jag likt en Sherlock på hjul försöker utröna hur många mil det är mellan olika punkter, hur man tar sig dit, är det asfalt, är asfalten i så fall åkbar, var kan man bo, finns det möjligen nån liten karta att beställa o sitta och tumma på medan vintern regnar utanför fönstret här hemma. Dvs det dröms rätt friskt medan hjulen ligger på en hylla. Et voila så många resor jag varit på vid det här laget, trots att jag egentligen inte åkt inlines så särdeles länge. Och så enormt roligt jag har haft!
En vår fick min passion för asfalterade banvallar sitt utlopp, efter månader av googlingar, genom att jag slet med mig en intet ont anande manlig bekant och for till Frankrike. Närmare bestämt vindistriktet Bourgogne. Min franska är väl lite so-so, jag har flitigt studerat detta gudarnas språk (?) i hela 2 år och det var väl säkert 25 om inte 30 år sen. Men hur svårt kan det va? Vin, hjul, asfalt, boende, mat och banvall. Et voilà så kom det sig att vi fick en fullständigt underbar resa i det inre av Frankrike på ett nät av asfalterade banvallar och kanalbankar. Tågen slutade rulla i trakten på 1960-talet och nu i modern tid har fransmännen en ambition att knyta ihop det i asfalterade cykelleder. Skål för fransmännen!
Först tog vi flyget till Paris. Därefter lokaltåg från Charles de Gaulle airport till Gare de Lyon. Därifrån TGV till Lyon och byte till ett litet lokaltåg som stannade i snart sagt varenda buske tills vi, in the nick of time, hann kliva av i Mâcon före konduktören hann upp oss. Vid bytet i Lyon var språkförbistringen grav och tiden knapp så vi hann aldrig köpa några biljetter nämligen, och kontanter hade vi icke vid denna tidpunkt.
I Mâcon öste regnet ner så vi var av förklarliga skäl lite oroliga för hur kul inlines-semester det här egentligen skulle bli. Men vi tog in på ett flott hotell och bokade traktens enda (?) taxi till morgonen därpå. Vi gjorde stan och på väg inför nattning tog jag gott om reklamblad i ett ställ utanför en stängd butik. Min vän påpekade försiktigt att hmm kvinnor o shopping sure men har vi verkligen tid för det imorgon och hur får jag hem ev fynd med tanke på en begränsad ryggsäck? Jag kunde lugna honom med att i bristen på DN får man ta vad man kan ... för att torka sitt enda par skor med under natten. Reser man med hela packningen på ryggen så reser man så att säga lätt packad.
Dagen därpå grundade vi med några ronder av hotellets croissanter, pain au chocolate och cafe au lait innan vi bunkrade upp lunch och vatten i ett snabbköp i närheten. Sedan väntade vi på taxin. Den va än här o än där men snart skulle den ha tid med oss. En liten Peugot med en ännu mindre fransman passande nog med tja franska som modersmål. Det tog en gilla tid att förklara att jo vi skulle rätt ut i spenaten till en liten asfalterad banvall vid Charnay les Mâcon det hade vi ju minsann googlat upp. Men var skulle han hämta oss sen? Eller när skulle vi ringa? Men vi ska inte hämtas vi ska åka tur och retur ett par dagar. Men det är ju flera mil. Ehh ja det är ju det som är poängen. Douze points a Stockholm typ. Vi lyckades tillslut att övertyga honom om att det var helt i sin ordning om han tippade oss vid den gamla järnvägsstationen, som nu fö var ett fik, och lämnade oss åt sitt öde därefter.
Himlen ljusnade upp och vi snörade på oss skridskorna. Första etappen gick bokstavligt talat förbi vingårdarna. Vi rullade förbi trevliga bönder, åsnor, slott o kojor och anlände tillslut fram till Tunnel de Bois Clair som är något så sympatiskt som en hemvist åt övervintrande fladdermöss! Under större delen av året är tunneln igenbommad, och då får man behaga göra en rekorderlig omväg över stock, sten och inte minst kraftiga stigningar över berget, men under sommaren är den öppen att rullas igenom för då är väl fladdermössen och tja gör det fladdermöss gör bäst typ. Tunneln va en blöt, hal lite kletig historia men det gick det med. Och jag älskar fladdermöss så lite fladdermus-pooh i hjulen vad gör det.
Väl ute på andra sidan bar det utför i livet. Det var ordentligt med bromskloss kvar eller "fore" som gällde! En dagsetapp på 2 mil kändes lagom och vi slog nattläger på ett hostelleri vid place de deportation i Cluny, precis bakom den gamla järnvägsstationen. Där fanns en tavla med namn på deporterade personer som fick nackhåren att resa sig. Byn hade blivit utsatt för rena utrensningen rätt sent under andra världskriget. Många fick sina dödstal inristade ganska omgående i olika läger, medan där fanns namn på de som återvänt och fortfarande inte fått ett slutdatum. Byn i sig är välkänd för sitt kloster och är välbesökt ort vad gäller turister. Där fanns gott om restauranger om än kanske av karaktären turistfälla. I den gamla stationen hyrde de ut cyklar och inlines. Där i närheten fanns även traktens ungdomar i en liten skatepark.
Nåväl onwards rullade vi dagen efter från Cluny förbi Taizé dit vi tänkte skejta på en liten avstickare. Det fick vi fundera om rätt snabbt, vilken asfalt! Jag har aldrig varit med om maken, det var som en spikmatta snarare. Men envisa som två förvirrade dansmöss så tog vi helt enkelt fram (de numera torra) skorna och gick upp på höjden för att kika. Taizé är grundat efter andra världskriget som en eukemenisk samlingsplats där tro och försoning ska vara grundpelare. Tyskar ha varit med och byggt en kyrka som frivilligt försoningsarbete efter kriget. När man knatar uppför kullen är det alldeles tyst, sol och fågelsång. Några lavendelplantor böjer sig lite i vinden, sedan hör man böner och därefter känns det nästan absurt att finna tusen och åter tusen människor i kyrkor, hus och tält som samlats för att be, sjunga och samtala. Och all den logistik som kommer kring lägerplats och alla stora turistbussar i trånga gränder. Märkligt, förunderligt, annorlunda och samtidigt väldigt hoppingivande. Försoning finns det egentligen något vackrare? Vi kände oss nästan som utomjordingar där vi knallade runt med våra ryggsäckar på ryggen och inlines under armen, medan alla dessa myriader av människor var på väg i tålmodiga köer till något; mat toa, bo, be.
Vi promenerade nerför kullen igen och efter en stunds stillhet o eftertanke snörade vi på oss inlinesen igen och så händer det som borde hända varje inlines-nörd: Vi blev adopterade av en fransk inlinesklubb från Nancy! Vilka härliga människor! Dom pratade, hade kampsånger, frågade och skrattade om vartannat. Det lustiga var att min franska uppenbarligen inte räckte för att framstå som att jag förstod så jag förstod alldeles utmärkt väl när de först pratade med varandra på franska och sedan tolkade teamleadern till oss på engelska och tillbaka igen. Passagen när de äntligen vågade fråga det de alla funderat på var obetalbar - varför har dom så stora ryggsäckar på sig?? Och vad har dom i dom?! Dom har ingen följebil närmast skrek han upphetsat på franska, varpå hela gruppen sinsemellan upprepade dom har ingen följebil!!! Ingen buss heller!! (Vilket fransmännen hade). Dom e från Stockholm! Suède! Dom åker runt sådär!! Så beslöts raskt, vi behöver adopteras. De sjöng en av sina kampvisor, som de hade knåpat ihop till det stundande Le Mans och sen bar det iväg.
Det var en lättåkt etapp på klassiskt banvalls-stuk förbi St Gengoux Le National och vidare till Buxy. Där mötte deras följebuss. Med fruar, män, barn, packning, ombyten och lunch. De dunkade oss i ryggen välkomna välkomna så man nästan for av hjulen. Kom kom vi bjuder på lunch. Fram med -nej det är ingen karikatyr- pain riche och vin. Vi sa ohh så trevligt men vi ska åka vidare ett par mil till idag så vi tackar nej till vinet. De tittade helt oförstående på varandra och teamleadern tolkade flera gånger, sen la dom upp ett rungande skratt, hämtade fram fler plastmuggar och skvimpade upp viner från de vingårdar vi hade rullat förbi dagen innan. Ett par mil till? Jamen det ska ju vi också! Hohohooo. Här, drick! Så då gjorde vi det. Och de följande milen var de lättaste jag någonsin åkt. Men socialstyrelsen rekommenderar inte det som metod jag vill bara säga det i förbigående. Kom i slang med grabben bredvid och frågade varför han inte åt upp sin ost som låg slängd på marken. Det visade sig vara hans skoinlägg som låg på luftning... Sen blev damen till vänster lite på pickalurven (socialstyrelsen har säkert rätt) och bombade alla med körsbärstomater och det var ungefär då vi faktiskt ändå behövde tacka för oss. Men om man håller sig ifrån tomatskålen så kan jag rekommendera de vita vinerna från Mâcon.
Vi rullade förbi Givry och kom till Chalon-sur-Saône framåt tidiga kvällen. Chalon är en större stad och där hamnade vi raka vägen i en musikfestival. Därav var det lite svårt att hitta natthärbärge, hotellen var bokade men tillslut hittade vi nåt fawlty tower i påstådd grekisk stil där duschen funkade halva tiden eller nåt. Men vi svidade om till plaggen längst ner i ryggsäcken och gav oss ut på stan och bara njöt ända in på småtimmarna av all häftig musik som pågick precis överallt. Ensamma gitarrer, salsaband, bleckhorn, orkestrar - vilken sagolik tur att hamna mitt i detta musikeldorado helt by chance!
Dagen efter var vi lite tunga i huvudet och kom väl kanske iväg något sent. Vi hade svårigheter att hitta fortsättningen av resan som skulle företas utmed kanalbankarna till Canal du Centre som rinner upp i floden Saône. Vi fick tillslut helt enkelt ta en taxi till startpunkten. Kanalbankarna är asfalterade förmodligen för att kanalbolagens slussare ska kunna susa mellan slussningarna i små vita bilar. De verkar ha föreskrifter som säger att de ska vara rädda om turisterna för de körde nästan i diket av välvilja en mil bort så fort de fick syn på en. Dagens etapp lutade uppåt, man fick pinna sluss efter sluss helt enkelt. Och det var på den här etappen jag dumpade fyra (4) böcker i en papperskorg, med insikten om att jag knappast skulle hinna läsa någon av dem... Här o där stod fransmän o fiskade med en fimp i mungipan. På vattnet flöt kanalbåtar förbi med turistande amerikaner som upphetsat ropade upp varandra ur ruffen (eller vad det nu heter) för att plåta oss. Oftast hade de cyklar på däck för små utfärder i grannskapen. Vi mötte ett pensionerat amerikanskt par per velociped som var så mäkta imponerade av oss, vi samtalade väl nån kvart innan vi for vidare. Damen i sällskapet skrek efter mig något hon tydligen glömt säga: "I LOVE YOUR LEGS!"
I Chagny blev det rast vila och övernattning i ett sk familjerum som vi fick helt enkelt för det va sista rummet. Men vi fick det till sunkpris. Det kändes lite småkomiskt efter alla billiga lösningar och ekonomiska små trånga kyffen vi hittills härbärgerat i. Dessutom hade jag ju inte plats för megafonen i ryggsäcken, för ev samtal med rumsgrannen. Utsikten mot bakgården var hänförande. I cafét nere på stan däremot gick det trögt. Ingen service, de fattade ingenting, allt va väldigt motsträvigt o fan vet om inte kaffet va diskvatten. Sen fick vi dagens aha-upplevelse som än idag ändrat min ryggsäck: ägaren trodde vi va tyskar. Så mycket för försoning men när vi visade oss va borttappade svenskar med så tapper franska vi nånsin förmår - då va sången en annan! Försoning är nog svårt eller omöjligt beroende på vad man varit med om. Så tag lärdom: sy fast små blågula SWEDEN på din ryggsäck och ditt kaffe skola blomstra.
Vi köpte ännu en ranson av traktens solmogna bigarråer till lunchen ihop med lite annat smått o gott, kröp i de handtvättade allt mindre väldoftande träningsplaggen och for mot Nolay. En liten avstickare från kanalen och uppför berget. Mäktig utsikt över vinfälten och byarna runtkomkring. Här blev jag kär. I ett gammalt stationshus! Jag återvände året därpå på en inlinesresa och världen är ju alltid så liten så av en händelse kom jag i slang med en dam i en helt annan by om detta stationshus och hon visste vem som ägde det via en bekant som velat köpa det. Priset var så hutlöst så i stället stod det och förföll. I ena halvan är väntsalen intakt som om någon bara rest sig och gått ut, stängt dörren. Men i andra delen där stinsen med familj bodde är förfallet svårt, där har traktens duvor flyttat in och allt ruttnar. Men visst kan man se sig själv sitta på den gamla perrongen framför huset och vinka till cyklisterna som trampar uppför berget på sin träningsrunda? Framåt lunch hoppar man i sina inlines och rullar ner till byn för att köpa lite bröd och ta en pastis?
Efter en natt på en fransk dams mörkmurriga hotell i utkanten av byn for vi nerför berget igen. Numera är det en asfalterad fortsättning från Nolay åt Épinac-hållet men den fanns inte då. Vi for till byn som gud glömde nämligen St Léger sur Dheune och försökte leta upp en glass i marinan där. Byn va helt tom på folk det var nästan så man trodde man missat atombomben med en minut. Hursomhelst så vände vi åter för att färdas några dagsetapper mot Mâcon igen och nu fick man rulla alla slussar nerför alltid lika trevligt. Vi knatade förbi Chalon i någon förvirrad plan, tydligen så förvirrad så en bilist stannade, parkerade och kom för att övertala oss att joodå hon kunde skjutsa oss vart vi ville. Vi avböjde vänligt men bestämt och fann tillslut järnvägens numera asfalterade början efter en lovansvärd insats av min bekant som inte ens pratar ett ord franska! Han stolpa iväg till nån gammal dam o lyckades översätta alla hennes pek hit o dit till en perfekt landning på banans första asfaltsmeter. Vi pressade på tills vi kom till Buxy där kände vi att det var dags att slå nattläger. Men stadens enda hotell var fullt! Av vinagenter på nån säljkonferens.
Något nedslagna vid tanken på fler mil o en all mörkare kvällning. Men detta var ju Frankrike. Damen i receptionen ringde sin dotter som hämtade oss med bil och skjutsade oss hem till nån väninna som drev antikhandel och där fanns ett rum vi kunde få. Förutom att jag blev loppbiten (!) på natten (apropå ingå i antikviteterna) så var det en sällsam upplevelse. Det var som att bo i ett museum med alla upptänkliga prylar högt o lågt. Till frukost hamnade vi bredvid en gammal fransk militär som varit med på d-day. Bara en sån sak. Han såg ut som en antikvitet han med, gammal böjd o grå men än var det krut i gubben! Han var på resa med sin son, men sonen som inte var lika pigg hade visst sovmorgon så han fick hålla tillgodo med att dra krigsminnen för oss över frukost.
Vi återvände via Cluny till Mâcon där vi enrollerade samma taxichaufför ännu en gång. Vi ville denna gång åka 5 mil motorväg i hans taxi för att kunna rulla 1,5 mil kanalbank tor innan vi tog tåget till Paris. Han försökte flera gånger få oss att förstå taxan för en taxi i 5 mil. Oui oui c'est ok. Det slutade med att han bjöd på en del av resan. Jag vet inte om han inte hade hjärta att sno pengar från folk som inte har alla hästar hemma eller om han helt enkelt fångades av vår entusiasm att få ut o uppleva och tyckte det behövde sponsras. Kanalbanken var spännande, speciellt eftersom det låg mycket pinnar o bråte på asfalten och man fick begrunda hur det vore att simma med inlinesen på.
Slutligen nöjda med alla intryck ifrån Bourgogne for vi till Paris, där vi såklart turistade, men också rullade med på söndagens Roller & Coquillages-tur. Vi beslöt där o då att åka tillbaka året efter, vilket vi också gjorde med ytterligare 3 personer i ensemblen.
En vår fick min passion för asfalterade banvallar sitt utlopp, efter månader av googlingar, genom att jag slet med mig en intet ont anande manlig bekant och for till Frankrike. Närmare bestämt vindistriktet Bourgogne. Min franska är väl lite so-so, jag har flitigt studerat detta gudarnas språk (?) i hela 2 år och det var väl säkert 25 om inte 30 år sen. Men hur svårt kan det va? Vin, hjul, asfalt, boende, mat och banvall. Et voilà så kom det sig att vi fick en fullständigt underbar resa i det inre av Frankrike på ett nät av asfalterade banvallar och kanalbankar. Tågen slutade rulla i trakten på 1960-talet och nu i modern tid har fransmännen en ambition att knyta ihop det i asfalterade cykelleder. Skål för fransmännen!
Först tog vi flyget till Paris. Därefter lokaltåg från Charles de Gaulle airport till Gare de Lyon. Därifrån TGV till Lyon och byte till ett litet lokaltåg som stannade i snart sagt varenda buske tills vi, in the nick of time, hann kliva av i Mâcon före konduktören hann upp oss. Vid bytet i Lyon var språkförbistringen grav och tiden knapp så vi hann aldrig köpa några biljetter nämligen, och kontanter hade vi icke vid denna tidpunkt.
I Mâcon öste regnet ner så vi var av förklarliga skäl lite oroliga för hur kul inlines-semester det här egentligen skulle bli. Men vi tog in på ett flott hotell och bokade traktens enda (?) taxi till morgonen därpå. Vi gjorde stan och på väg inför nattning tog jag gott om reklamblad i ett ställ utanför en stängd butik. Min vän påpekade försiktigt att hmm kvinnor o shopping sure men har vi verkligen tid för det imorgon och hur får jag hem ev fynd med tanke på en begränsad ryggsäck? Jag kunde lugna honom med att i bristen på DN får man ta vad man kan ... för att torka sitt enda par skor med under natten. Reser man med hela packningen på ryggen så reser man så att säga lätt packad.
Dagen därpå grundade vi med några ronder av hotellets croissanter, pain au chocolate och cafe au lait innan vi bunkrade upp lunch och vatten i ett snabbköp i närheten. Sedan väntade vi på taxin. Den va än här o än där men snart skulle den ha tid med oss. En liten Peugot med en ännu mindre fransman passande nog med tja franska som modersmål. Det tog en gilla tid att förklara att jo vi skulle rätt ut i spenaten till en liten asfalterad banvall vid Charnay les Mâcon det hade vi ju minsann googlat upp. Men var skulle han hämta oss sen? Eller när skulle vi ringa? Men vi ska inte hämtas vi ska åka tur och retur ett par dagar. Men det är ju flera mil. Ehh ja det är ju det som är poängen. Douze points a Stockholm typ. Vi lyckades tillslut att övertyga honom om att det var helt i sin ordning om han tippade oss vid den gamla järnvägsstationen, som nu fö var ett fik, och lämnade oss åt sitt öde därefter.
Himlen ljusnade upp och vi snörade på oss skridskorna. Första etappen gick bokstavligt talat förbi vingårdarna. Vi rullade förbi trevliga bönder, åsnor, slott o kojor och anlände tillslut fram till Tunnel de Bois Clair som är något så sympatiskt som en hemvist åt övervintrande fladdermöss! Under större delen av året är tunneln igenbommad, och då får man behaga göra en rekorderlig omväg över stock, sten och inte minst kraftiga stigningar över berget, men under sommaren är den öppen att rullas igenom för då är väl fladdermössen och tja gör det fladdermöss gör bäst typ. Tunneln va en blöt, hal lite kletig historia men det gick det med. Och jag älskar fladdermöss så lite fladdermus-pooh i hjulen vad gör det.
Väl ute på andra sidan bar det utför i livet. Det var ordentligt med bromskloss kvar eller "fore" som gällde! En dagsetapp på 2 mil kändes lagom och vi slog nattläger på ett hostelleri vid place de deportation i Cluny, precis bakom den gamla järnvägsstationen. Där fanns en tavla med namn på deporterade personer som fick nackhåren att resa sig. Byn hade blivit utsatt för rena utrensningen rätt sent under andra världskriget. Många fick sina dödstal inristade ganska omgående i olika läger, medan där fanns namn på de som återvänt och fortfarande inte fått ett slutdatum. Byn i sig är välkänd för sitt kloster och är välbesökt ort vad gäller turister. Där fanns gott om restauranger om än kanske av karaktären turistfälla. I den gamla stationen hyrde de ut cyklar och inlines. Där i närheten fanns även traktens ungdomar i en liten skatepark.
Nåväl onwards rullade vi dagen efter från Cluny förbi Taizé dit vi tänkte skejta på en liten avstickare. Det fick vi fundera om rätt snabbt, vilken asfalt! Jag har aldrig varit med om maken, det var som en spikmatta snarare. Men envisa som två förvirrade dansmöss så tog vi helt enkelt fram (de numera torra) skorna och gick upp på höjden för att kika. Taizé är grundat efter andra världskriget som en eukemenisk samlingsplats där tro och försoning ska vara grundpelare. Tyskar ha varit med och byggt en kyrka som frivilligt försoningsarbete efter kriget. När man knatar uppför kullen är det alldeles tyst, sol och fågelsång. Några lavendelplantor böjer sig lite i vinden, sedan hör man böner och därefter känns det nästan absurt att finna tusen och åter tusen människor i kyrkor, hus och tält som samlats för att be, sjunga och samtala. Och all den logistik som kommer kring lägerplats och alla stora turistbussar i trånga gränder. Märkligt, förunderligt, annorlunda och samtidigt väldigt hoppingivande. Försoning finns det egentligen något vackrare? Vi kände oss nästan som utomjordingar där vi knallade runt med våra ryggsäckar på ryggen och inlines under armen, medan alla dessa myriader av människor var på väg i tålmodiga köer till något; mat toa, bo, be.
Vi promenerade nerför kullen igen och efter en stunds stillhet o eftertanke snörade vi på oss inlinesen igen och så händer det som borde hända varje inlines-nörd: Vi blev adopterade av en fransk inlinesklubb från Nancy! Vilka härliga människor! Dom pratade, hade kampsånger, frågade och skrattade om vartannat. Det lustiga var att min franska uppenbarligen inte räckte för att framstå som att jag förstod så jag förstod alldeles utmärkt väl när de först pratade med varandra på franska och sedan tolkade teamleadern till oss på engelska och tillbaka igen. Passagen när de äntligen vågade fråga det de alla funderat på var obetalbar - varför har dom så stora ryggsäckar på sig?? Och vad har dom i dom?! Dom har ingen följebil närmast skrek han upphetsat på franska, varpå hela gruppen sinsemellan upprepade dom har ingen följebil!!! Ingen buss heller!! (Vilket fransmännen hade). Dom e från Stockholm! Suède! Dom åker runt sådär!! Så beslöts raskt, vi behöver adopteras. De sjöng en av sina kampvisor, som de hade knåpat ihop till det stundande Le Mans och sen bar det iväg.
Det var en lättåkt etapp på klassiskt banvalls-stuk förbi St Gengoux Le National och vidare till Buxy. Där mötte deras följebuss. Med fruar, män, barn, packning, ombyten och lunch. De dunkade oss i ryggen välkomna välkomna så man nästan for av hjulen. Kom kom vi bjuder på lunch. Fram med -nej det är ingen karikatyr- pain riche och vin. Vi sa ohh så trevligt men vi ska åka vidare ett par mil till idag så vi tackar nej till vinet. De tittade helt oförstående på varandra och teamleadern tolkade flera gånger, sen la dom upp ett rungande skratt, hämtade fram fler plastmuggar och skvimpade upp viner från de vingårdar vi hade rullat förbi dagen innan. Ett par mil till? Jamen det ska ju vi också! Hohohooo. Här, drick! Så då gjorde vi det. Och de följande milen var de lättaste jag någonsin åkt. Men socialstyrelsen rekommenderar inte det som metod jag vill bara säga det i förbigående. Kom i slang med grabben bredvid och frågade varför han inte åt upp sin ost som låg slängd på marken. Det visade sig vara hans skoinlägg som låg på luftning... Sen blev damen till vänster lite på pickalurven (socialstyrelsen har säkert rätt) och bombade alla med körsbärstomater och det var ungefär då vi faktiskt ändå behövde tacka för oss. Men om man håller sig ifrån tomatskålen så kan jag rekommendera de vita vinerna från Mâcon.
Vi rullade förbi Givry och kom till Chalon-sur-Saône framåt tidiga kvällen. Chalon är en större stad och där hamnade vi raka vägen i en musikfestival. Därav var det lite svårt att hitta natthärbärge, hotellen var bokade men tillslut hittade vi nåt fawlty tower i påstådd grekisk stil där duschen funkade halva tiden eller nåt. Men vi svidade om till plaggen längst ner i ryggsäcken och gav oss ut på stan och bara njöt ända in på småtimmarna av all häftig musik som pågick precis överallt. Ensamma gitarrer, salsaband, bleckhorn, orkestrar - vilken sagolik tur att hamna mitt i detta musikeldorado helt by chance!
Dagen efter var vi lite tunga i huvudet och kom väl kanske iväg något sent. Vi hade svårigheter att hitta fortsättningen av resan som skulle företas utmed kanalbankarna till Canal du Centre som rinner upp i floden Saône. Vi fick tillslut helt enkelt ta en taxi till startpunkten. Kanalbankarna är asfalterade förmodligen för att kanalbolagens slussare ska kunna susa mellan slussningarna i små vita bilar. De verkar ha föreskrifter som säger att de ska vara rädda om turisterna för de körde nästan i diket av välvilja en mil bort så fort de fick syn på en. Dagens etapp lutade uppåt, man fick pinna sluss efter sluss helt enkelt. Och det var på den här etappen jag dumpade fyra (4) böcker i en papperskorg, med insikten om att jag knappast skulle hinna läsa någon av dem... Här o där stod fransmän o fiskade med en fimp i mungipan. På vattnet flöt kanalbåtar förbi med turistande amerikaner som upphetsat ropade upp varandra ur ruffen (eller vad det nu heter) för att plåta oss. Oftast hade de cyklar på däck för små utfärder i grannskapen. Vi mötte ett pensionerat amerikanskt par per velociped som var så mäkta imponerade av oss, vi samtalade väl nån kvart innan vi for vidare. Damen i sällskapet skrek efter mig något hon tydligen glömt säga: "I LOVE YOUR LEGS!"
I Chagny blev det rast vila och övernattning i ett sk familjerum som vi fick helt enkelt för det va sista rummet. Men vi fick det till sunkpris. Det kändes lite småkomiskt efter alla billiga lösningar och ekonomiska små trånga kyffen vi hittills härbärgerat i. Dessutom hade jag ju inte plats för megafonen i ryggsäcken, för ev samtal med rumsgrannen. Utsikten mot bakgården var hänförande. I cafét nere på stan däremot gick det trögt. Ingen service, de fattade ingenting, allt va väldigt motsträvigt o fan vet om inte kaffet va diskvatten. Sen fick vi dagens aha-upplevelse som än idag ändrat min ryggsäck: ägaren trodde vi va tyskar. Så mycket för försoning men när vi visade oss va borttappade svenskar med så tapper franska vi nånsin förmår - då va sången en annan! Försoning är nog svårt eller omöjligt beroende på vad man varit med om. Så tag lärdom: sy fast små blågula SWEDEN på din ryggsäck och ditt kaffe skola blomstra.
Vi köpte ännu en ranson av traktens solmogna bigarråer till lunchen ihop med lite annat smått o gott, kröp i de handtvättade allt mindre väldoftande träningsplaggen och for mot Nolay. En liten avstickare från kanalen och uppför berget. Mäktig utsikt över vinfälten och byarna runtkomkring. Här blev jag kär. I ett gammalt stationshus! Jag återvände året därpå på en inlinesresa och världen är ju alltid så liten så av en händelse kom jag i slang med en dam i en helt annan by om detta stationshus och hon visste vem som ägde det via en bekant som velat köpa det. Priset var så hutlöst så i stället stod det och förföll. I ena halvan är väntsalen intakt som om någon bara rest sig och gått ut, stängt dörren. Men i andra delen där stinsen med familj bodde är förfallet svårt, där har traktens duvor flyttat in och allt ruttnar. Men visst kan man se sig själv sitta på den gamla perrongen framför huset och vinka till cyklisterna som trampar uppför berget på sin träningsrunda? Framåt lunch hoppar man i sina inlines och rullar ner till byn för att köpa lite bröd och ta en pastis?
Efter en natt på en fransk dams mörkmurriga hotell i utkanten av byn for vi nerför berget igen. Numera är det en asfalterad fortsättning från Nolay åt Épinac-hållet men den fanns inte då. Vi for till byn som gud glömde nämligen St Léger sur Dheune och försökte leta upp en glass i marinan där. Byn va helt tom på folk det var nästan så man trodde man missat atombomben med en minut. Hursomhelst så vände vi åter för att färdas några dagsetapper mot Mâcon igen och nu fick man rulla alla slussar nerför alltid lika trevligt. Vi knatade förbi Chalon i någon förvirrad plan, tydligen så förvirrad så en bilist stannade, parkerade och kom för att övertala oss att joodå hon kunde skjutsa oss vart vi ville. Vi avböjde vänligt men bestämt och fann tillslut järnvägens numera asfalterade början efter en lovansvärd insats av min bekant som inte ens pratar ett ord franska! Han stolpa iväg till nån gammal dam o lyckades översätta alla hennes pek hit o dit till en perfekt landning på banans första asfaltsmeter. Vi pressade på tills vi kom till Buxy där kände vi att det var dags att slå nattläger. Men stadens enda hotell var fullt! Av vinagenter på nån säljkonferens.
Något nedslagna vid tanken på fler mil o en all mörkare kvällning. Men detta var ju Frankrike. Damen i receptionen ringde sin dotter som hämtade oss med bil och skjutsade oss hem till nån väninna som drev antikhandel och där fanns ett rum vi kunde få. Förutom att jag blev loppbiten (!) på natten (apropå ingå i antikviteterna) så var det en sällsam upplevelse. Det var som att bo i ett museum med alla upptänkliga prylar högt o lågt. Till frukost hamnade vi bredvid en gammal fransk militär som varit med på d-day. Bara en sån sak. Han såg ut som en antikvitet han med, gammal böjd o grå men än var det krut i gubben! Han var på resa med sin son, men sonen som inte var lika pigg hade visst sovmorgon så han fick hålla tillgodo med att dra krigsminnen för oss över frukost.
Vi återvände via Cluny till Mâcon där vi enrollerade samma taxichaufför ännu en gång. Vi ville denna gång åka 5 mil motorväg i hans taxi för att kunna rulla 1,5 mil kanalbank tor innan vi tog tåget till Paris. Han försökte flera gånger få oss att förstå taxan för en taxi i 5 mil. Oui oui c'est ok. Det slutade med att han bjöd på en del av resan. Jag vet inte om han inte hade hjärta att sno pengar från folk som inte har alla hästar hemma eller om han helt enkelt fångades av vår entusiasm att få ut o uppleva och tyckte det behövde sponsras. Kanalbanken var spännande, speciellt eftersom det låg mycket pinnar o bråte på asfalten och man fick begrunda hur det vore att simma med inlinesen på.
Slutligen nöjda med alla intryck ifrån Bourgogne for vi till Paris, där vi såklart turistade, men också rullade med på söndagens Roller & Coquillages-tur. Vi beslöt där o då att åka tillbaka året efter, vilket vi också gjorde med ytterligare 3 personer i ensemblen.
Asfalterad banvall, Ulricehamn
Nu var det så längesedan det här begav sig så jag har nog mist hälften av detaljerna i minnets mörka diken och dessutom har banorna byggts ut och asfalterats till sedan jag var på besök. Dock är det lite synd att ett så väl utvecklat nätverk med asfalterad banvall är så okänt ännu så jag skrapar ihop lite minnesceller och försöker få till informationen något sånär. Förhoppningsvis kan jag hjälpa fler att komma iväg och njuta av banvallarna trots att jag inte är helt up to date.
Ulricehamn ja, egentligen på den tiden det begav sig att jag var nere och rullade på den här banan så gick asfalteringen från Månstad och uppåt en bit söder om Falköping. Numera lär det vara asfalterat hela vägen från Tranemo i söder till Falköping i norr. Ulricehamn ligger någonstans mitt i på den sträckan. Från Ulricehamn går en gren av västerut cirka 45 km mot Borås. Enligt turistbyrån uppgår den totala asfalterade banvallssträckningen till 95 km. En siffra jag inte riktigt får ihop, jag fick för mig att det borde vara längre. Banorna är i alla fall som ett vält T så man kan få ihop en hel del mil genom att klocka alla tre 'ändar'.
Turistbyrån i Ulricehamn hade förr lite information om själva banan och sålde dessutom en karta per post. Eftersom jag inte är dagsaktuellt uppdaterad så vet jag inte hur det står till med detta längre? Jag tror helt enkelt jag får återkomma igen med en nyrullad version av den här banan!
Vi bodde på STFs vandrarhem som kanske inte hade Sveriges sexigaste utsikt men läget var helt ok och ganska nära till både bussen från Borås och själva banorna. Vandrarhemmet hade hotellstandard med dusch, toa och tv. Vi frågade en kis på kvällen vad det fanns för nöjen i stan. Han höll på att garva sig ur byxorna i skrattkonvulsioner. Jag vill minnas att nöjena visade sig bestå i att klappa en staty med en cykel eller köpa godis i den lokala videobutiken. Men å andra sidan varför åka ända till Ulricehamn för att roa sig - med annat än inlines?
Asfalten var bitvis lite seg och banan är smalare än tex Klarälvsbanan, där man kan ligga två i bredd, vilket inte lät sig göras på Ulrichamnsupplagan. Däremot kan den här gamla järnvägen i stället stoltsera med tunnlar som ju trots allt är lite coolt att skejta igenom. Utsikten är också mer varierad på den här banan. I Värmland är det mycket granskog men här är det mer varierat mellan fält, skog, äng och sjö. Man rullar bitvis fram utmed strandkanten till sjön Åsunden och dess fagra vyer. Blomsterprakten är omfattande och på sträckan från Ulricehamn till Borås fanns många skyltar uppsatta som berättade om saker utmed vägen.
Falköpingsdelen var ordinärt tåg-platt men däremot fick man smaka på stigning från Ulricehamn mot Borås. Här måste tågen fått pusta en hel del också, tills man nådde högsta punkten och kunde braka utför i rätt ordentliga nerförslöpor i stället. På inlines fanns det dock lite anledning att ta det försiktigt. Utmed delar av sträckningen gick det ridväg parallellt med banvallen, och hästarna har en tendens att skvätta upp sten på asfalten. Vi såg ett helt gäng cyklister som hade punktering på just den här sträckan. På inlines betyder hög fart och sten i kombination ett eventuellt tvärstopp med lite tråkiga fall som följd.
Vid slutmål i Borås kan man rulla ända in i stadsparken och vid kanten av ån sätta sig ner och äta en bit mat på någon av restaurangerna där. Inte långt därifrån går det bussar, bla åter till Ulricehamn.
Jag kommer återvända förr eller senare så förhoppningsvis blir det uppdaterade fakta i framtiden. Men håll till godo så länge, det är så många åkytor som väntar och så lite tid att hinna njuta av alla så det kanske dröjer ett tag innan mina hjul får styra mot knallebygd igen.
Ulricehamn ja, egentligen på den tiden det begav sig att jag var nere och rullade på den här banan så gick asfalteringen från Månstad och uppåt en bit söder om Falköping. Numera lär det vara asfalterat hela vägen från Tranemo i söder till Falköping i norr. Ulricehamn ligger någonstans mitt i på den sträckan. Från Ulricehamn går en gren av västerut cirka 45 km mot Borås. Enligt turistbyrån uppgår den totala asfalterade banvallssträckningen till 95 km. En siffra jag inte riktigt får ihop, jag fick för mig att det borde vara längre. Banorna är i alla fall som ett vält T så man kan få ihop en hel del mil genom att klocka alla tre 'ändar'.
Turistbyrån i Ulricehamn hade förr lite information om själva banan och sålde dessutom en karta per post. Eftersom jag inte är dagsaktuellt uppdaterad så vet jag inte hur det står till med detta längre? Jag tror helt enkelt jag får återkomma igen med en nyrullad version av den här banan!
Vi bodde på STFs vandrarhem som kanske inte hade Sveriges sexigaste utsikt men läget var helt ok och ganska nära till både bussen från Borås och själva banorna. Vandrarhemmet hade hotellstandard med dusch, toa och tv. Vi frågade en kis på kvällen vad det fanns för nöjen i stan. Han höll på att garva sig ur byxorna i skrattkonvulsioner. Jag vill minnas att nöjena visade sig bestå i att klappa en staty med en cykel eller köpa godis i den lokala videobutiken. Men å andra sidan varför åka ända till Ulricehamn för att roa sig - med annat än inlines?
Asfalten var bitvis lite seg och banan är smalare än tex Klarälvsbanan, där man kan ligga två i bredd, vilket inte lät sig göras på Ulrichamnsupplagan. Däremot kan den här gamla järnvägen i stället stoltsera med tunnlar som ju trots allt är lite coolt att skejta igenom. Utsikten är också mer varierad på den här banan. I Värmland är det mycket granskog men här är det mer varierat mellan fält, skog, äng och sjö. Man rullar bitvis fram utmed strandkanten till sjön Åsunden och dess fagra vyer. Blomsterprakten är omfattande och på sträckan från Ulricehamn till Borås fanns många skyltar uppsatta som berättade om saker utmed vägen.
Falköpingsdelen var ordinärt tåg-platt men däremot fick man smaka på stigning från Ulricehamn mot Borås. Här måste tågen fått pusta en hel del också, tills man nådde högsta punkten och kunde braka utför i rätt ordentliga nerförslöpor i stället. På inlines fanns det dock lite anledning att ta det försiktigt. Utmed delar av sträckningen gick det ridväg parallellt med banvallen, och hästarna har en tendens att skvätta upp sten på asfalten. Vi såg ett helt gäng cyklister som hade punktering på just den här sträckan. På inlines betyder hög fart och sten i kombination ett eventuellt tvärstopp med lite tråkiga fall som följd.
Vid slutmål i Borås kan man rulla ända in i stadsparken och vid kanten av ån sätta sig ner och äta en bit mat på någon av restaurangerna där. Inte långt därifrån går det bussar, bla åter till Ulricehamn.
Jag kommer återvända förr eller senare så förhoppningsvis blir det uppdaterade fakta i framtiden. Men håll till godo så länge, det är så många åkytor som väntar och så lite tid att hinna njuta av alla så det kanske dröjer ett tag innan mina hjul får styra mot knallebygd igen.
Randonné, Danmark
Danmark är ett platt och cykelvänligt land, alltså borde det passa för inlines. Kan man ju tänka. Och nog är det både cykelvänligt och alldeles utmärkt ställe att snurra omkring på inlineshjulen - men platt är det icke!
Med en turistkarta modell gratis över hela Danmark och inlinesen som handbagage flög jag SAS ner till Köpenhamn och bytte där till ett nytt plan till Århus. Det senare var ingen trevlig upplevelse, ett tag trodde jag att jag råkat checka in på en flygande höskrinda. Det visade sig dock att min väderresearch hade varit lite bristande, det blåste 22 sekundmeter nere på backen.
Man får inte vara så kräsen i alla situationer, vill man åka från en plats till en annan från dag till dag på inlines och därmed bära allt vad man behöver i en ryggsäck så måste man packa lätt. Alltså flyger man såklart redan iklädd sina träningskläder för att spara in några gram. Vill man ha rätt mycket förstulen uppmärksamhet från sina medpassagerare så kan jag tipsa om att detta är 'the thing' för att inte säga hur tveksam taxichauffören utanför flygplatsen såg ut. Han muntrade dock till betydligt när han insåg att vi just landat som en hög utomjordingar för att rulla på inlines så långt hjulen bar i ett par dagar och kunde han vara så snäll och dumpa av oss "nära någon cykelbana i ptjaaah Grenå?". Han försökte avråda oss med att det var oväder och skulle han inte skjutsa oss ända fram istället, vart skulle vi för övrigt? Det visste vi inte ännu. Någonstans där hjulen tröttnat efter en hygglig dagsetapp där det fanns ett vandrarhem eller en kroe. Han satte av oss utanför en matbutik i utkanten av Grenå, glatt vinkandes till avsked.
Det var inte så förfärligt många mil senare som vi insåg att vi kanske borde ha en bättre karta. Hur vi än gnetade så hittade vi inget platt Danmark och med tanke på att vi kanske skulle hinna en 20-30 mil på våra 4 dagar så borde vi nog ha en i mindre skala. Efter en dag i kastvindar som bokstavligt talat höll på att slå omkull en och ständiga uppförsbackar så började insikten gry att en karta med lokal anknytning och HÖJDKURVOR utritade kunde vara av godo. Om inte annat så för humöret.
Men med eller utan karta så kan sägas att Danmark mycket väl kan få högsta betyg i inlinesvänlighet. De har internationella och nationella cykelrutter kors och tvärs genom landet. Hur ofta åker man mellan två städer som har en cykelbana i flera mil dessemellan? Det är ju så otroligt sympatiskt! Ibland gick rutten längs vägar men då på så lågtrafikerade alternativ som möjligt. Det man möjligen kan anmärka på i Danmark är skyltningen. Den var mestadels bra men understundom gav den lite huvudbry.
Vi kämpade på i vind, rusk och regn i en 40 km tills vi nådde Ebeltoft och ett ledigt rum på vandrahemmet. Dagen efter följde vi kustremsan i bukten ned till Århus. Sista biten gick vägen delvis över ängar och sandbankar så där fick vi plocka fram skorna och traska till fots. Efter lite vimsande hittade vi tillslut vandrarhemmet i Århus uppe på en lummig kulle. När receptionisten fick klart för sig att vi i dagens 17 sekundmeter kommit per inlines de 50 kilometrarna från Ebeltoft så ville han omgående bjuda på varsin Tuborg! Och så gick det på hela Danmark igenom. Danskarna visste inte om de skulle vara fulla av beundran eller döma ut oss som skvatt galna. Vid ett tillfälle lämnade två gatuarbetare sin grop och kom för att fråga vart vi kom ifrån och varför hade vi ryggsäck? När dom fick klart för sig att vi semestrade på inlines så kändes det som vi lika gärna kunde sagt att vi sparkade oss fram 20 mil på en såndär plastbil för barn. Det hade varit lika galet och -tack vare det- lika beundransvärt förmodligen.
Århus var lite mer utmanande att rulla i på inlines eftersom det är en större stad och därmed mer trafik inne i stadskärnan. Efter lite initial förvirring så insåg vi att man får cykla mot färdriktningen på enkelriktad gata. Däremot har inte cykelhjälmen hunnit till frihetens Danmark, kanske 2 av 10 cyklister har en på huvudet. Jag tyckte det isade i magen ibland när träningscyklisterna kom susande förbi i bortåt 50 knyck, totalt barhuvade. Det kanske är därifrån uttrycket dansk skalle härstammar, de har helt enkelt tjockare vaddering i roten? Hursomhelst, gränsen var nådd, vi var tvungna att ha en bättre karta och var vore bättre om inte på turistbyrån i Århus? Efter proviantering till lunchen på Netto så rullade vi över till turistinformationen. Där återupprepades förvåningen och sedan tjänstvilligheten. Vi noterade att vi påfallande ofta togs för norrmän.
Hursomhelst en utmärkt karta med tillhörande bok som beskriver vägen och sevärdheterna inköptes, nu minns jag tyvärr inte längre priset men så förfärligt dyrt kan det inte ha varit. Den var väl värd varenda euro i alla fall och där fanns präktigt med höjdkurvor! Boken/kartan är utgiven av Dansk Cyklist Forbund och finns i 8 olika delar som täcker hela Danmark och Bornholm. Den är helt fantastisk och ger förutom massa information om sevärdheter, rutter, höjdkurvor och avstånd även upplysning om vägens beskaffenhet!! Dvs redan innan man kastar sig iväg på inlinesen så vet man huruvida man kan behöva gå vissa gruspartier och i så fall hur långa de är! Det är oskådat i sitt slag och jag älskar danskarna ohämmat för detta totala genidrag!
Vi for iväg inåt landet och efter en lång härlig nedförsbacke så kom vi till Skanderborg där vi först inte kunde hitta boende. Men när de hörde att vi rullat på inlines i 50 km från Århus, så fanns där plötsligt största campingstugan ledig - utan extra kostnad. På nåt sätt hade jag inte blivit förvånad om det visat sig att personalen rullat ut en röd matta ända fram till stugdörren under tiden vi stod i receptionen och skrev in oss. Det måste vara såhär det är att bli igenkänd om man är känd (artist eller nåt) och utan egen förskyllan får VIP-behandling överallt. Det är lätt att bli bortskämd.
Nästa morgon varnade receptionisten oss att det var en jazzfestival i den stad vi tänkt rulla till och därmed stört omöjligt att hitta boende där. Men hon erbjöd sig att hjälpa till, hon skulle bara behöva ringa några samtal. Och mycket riktigt...ni har redan gissat. Boende fanns såklart till "norrmännen" på hjul. Efter att ha påpekat att vi de facto var svenskar var vi helt enkelt tvungna att fråga om norrmän har samma knas-rykte i Danmark som i Sverige? Det rodnande smilet var svar nog, såvitt jag kan förstå.
En sista etapp till Silkeborg gick av stapeln. Via Himmelsbjerget, Danmarks högsta "berg". Eller punkt. Men sju jäklar va det rullade nerför, man fick lite känsla av alptopp och någonstans mitt i backen började jag undra vad man gör om en bromskloss tar slut mitt i en backe? Tack vare vår eminenta nya kart/bok så visste vi att dagens etapp innehöll vissa partier med grus men det var nästan bara skönt att få gå några steg efter att ha pressat sin 'motor' (läs baken) rätt hårt i 4 dagar i sträck. Väl framme i Silkeborg firade vi målgång och mycket riktigt pågick jazzfestival med musik överallt. Vi kunde till och med njuta av den från vårt rum genom de båtar med orkestrar som gled förbi på Gudenån utanför vårt fönster. Naturligtvis fick vi översvallande bemötande och ett rum som det anstår en (norsk? inlines-) drottning.
Dagen efter var det dags att återvända till plikterna och vardagen hemma i Sverige. Det är inte utan att jag saknar stjärnglansen. När jag tänker efter vore det trevligt att göra sig en inlinestur till Danmark snart igen.
Med en turistkarta modell gratis över hela Danmark och inlinesen som handbagage flög jag SAS ner till Köpenhamn och bytte där till ett nytt plan till Århus. Det senare var ingen trevlig upplevelse, ett tag trodde jag att jag råkat checka in på en flygande höskrinda. Det visade sig dock att min väderresearch hade varit lite bristande, det blåste 22 sekundmeter nere på backen.
Man får inte vara så kräsen i alla situationer, vill man åka från en plats till en annan från dag till dag på inlines och därmed bära allt vad man behöver i en ryggsäck så måste man packa lätt. Alltså flyger man såklart redan iklädd sina träningskläder för att spara in några gram. Vill man ha rätt mycket förstulen uppmärksamhet från sina medpassagerare så kan jag tipsa om att detta är 'the thing' för att inte säga hur tveksam taxichauffören utanför flygplatsen såg ut. Han muntrade dock till betydligt när han insåg att vi just landat som en hög utomjordingar för att rulla på inlines så långt hjulen bar i ett par dagar och kunde han vara så snäll och dumpa av oss "nära någon cykelbana i ptjaaah Grenå?". Han försökte avråda oss med att det var oväder och skulle han inte skjutsa oss ända fram istället, vart skulle vi för övrigt? Det visste vi inte ännu. Någonstans där hjulen tröttnat efter en hygglig dagsetapp där det fanns ett vandrarhem eller en kroe. Han satte av oss utanför en matbutik i utkanten av Grenå, glatt vinkandes till avsked.
Det var inte så förfärligt många mil senare som vi insåg att vi kanske borde ha en bättre karta. Hur vi än gnetade så hittade vi inget platt Danmark och med tanke på att vi kanske skulle hinna en 20-30 mil på våra 4 dagar så borde vi nog ha en i mindre skala. Efter en dag i kastvindar som bokstavligt talat höll på att slå omkull en och ständiga uppförsbackar så började insikten gry att en karta med lokal anknytning och HÖJDKURVOR utritade kunde vara av godo. Om inte annat så för humöret.
Men med eller utan karta så kan sägas att Danmark mycket väl kan få högsta betyg i inlinesvänlighet. De har internationella och nationella cykelrutter kors och tvärs genom landet. Hur ofta åker man mellan två städer som har en cykelbana i flera mil dessemellan? Det är ju så otroligt sympatiskt! Ibland gick rutten längs vägar men då på så lågtrafikerade alternativ som möjligt. Det man möjligen kan anmärka på i Danmark är skyltningen. Den var mestadels bra men understundom gav den lite huvudbry.
Vi kämpade på i vind, rusk och regn i en 40 km tills vi nådde Ebeltoft och ett ledigt rum på vandrahemmet. Dagen efter följde vi kustremsan i bukten ned till Århus. Sista biten gick vägen delvis över ängar och sandbankar så där fick vi plocka fram skorna och traska till fots. Efter lite vimsande hittade vi tillslut vandrarhemmet i Århus uppe på en lummig kulle. När receptionisten fick klart för sig att vi i dagens 17 sekundmeter kommit per inlines de 50 kilometrarna från Ebeltoft så ville han omgående bjuda på varsin Tuborg! Och så gick det på hela Danmark igenom. Danskarna visste inte om de skulle vara fulla av beundran eller döma ut oss som skvatt galna. Vid ett tillfälle lämnade två gatuarbetare sin grop och kom för att fråga vart vi kom ifrån och varför hade vi ryggsäck? När dom fick klart för sig att vi semestrade på inlines så kändes det som vi lika gärna kunde sagt att vi sparkade oss fram 20 mil på en såndär plastbil för barn. Det hade varit lika galet och -tack vare det- lika beundransvärt förmodligen.
Århus var lite mer utmanande att rulla i på inlines eftersom det är en större stad och därmed mer trafik inne i stadskärnan. Efter lite initial förvirring så insåg vi att man får cykla mot färdriktningen på enkelriktad gata. Däremot har inte cykelhjälmen hunnit till frihetens Danmark, kanske 2 av 10 cyklister har en på huvudet. Jag tyckte det isade i magen ibland när träningscyklisterna kom susande förbi i bortåt 50 knyck, totalt barhuvade. Det kanske är därifrån uttrycket dansk skalle härstammar, de har helt enkelt tjockare vaddering i roten? Hursomhelst, gränsen var nådd, vi var tvungna att ha en bättre karta och var vore bättre om inte på turistbyrån i Århus? Efter proviantering till lunchen på Netto så rullade vi över till turistinformationen. Där återupprepades förvåningen och sedan tjänstvilligheten. Vi noterade att vi påfallande ofta togs för norrmän.
Hursomhelst en utmärkt karta med tillhörande bok som beskriver vägen och sevärdheterna inköptes, nu minns jag tyvärr inte längre priset men så förfärligt dyrt kan det inte ha varit. Den var väl värd varenda euro i alla fall och där fanns präktigt med höjdkurvor! Boken/kartan är utgiven av Dansk Cyklist Forbund och finns i 8 olika delar som täcker hela Danmark och Bornholm. Den är helt fantastisk och ger förutom massa information om sevärdheter, rutter, höjdkurvor och avstånd även upplysning om vägens beskaffenhet!! Dvs redan innan man kastar sig iväg på inlinesen så vet man huruvida man kan behöva gå vissa gruspartier och i så fall hur långa de är! Det är oskådat i sitt slag och jag älskar danskarna ohämmat för detta totala genidrag!
Vi for iväg inåt landet och efter en lång härlig nedförsbacke så kom vi till Skanderborg där vi först inte kunde hitta boende. Men när de hörde att vi rullat på inlines i 50 km från Århus, så fanns där plötsligt största campingstugan ledig - utan extra kostnad. På nåt sätt hade jag inte blivit förvånad om det visat sig att personalen rullat ut en röd matta ända fram till stugdörren under tiden vi stod i receptionen och skrev in oss. Det måste vara såhär det är att bli igenkänd om man är känd (artist eller nåt) och utan egen förskyllan får VIP-behandling överallt. Det är lätt att bli bortskämd.
Nästa morgon varnade receptionisten oss att det var en jazzfestival i den stad vi tänkt rulla till och därmed stört omöjligt att hitta boende där. Men hon erbjöd sig att hjälpa till, hon skulle bara behöva ringa några samtal. Och mycket riktigt...ni har redan gissat. Boende fanns såklart till "norrmännen" på hjul. Efter att ha påpekat att vi de facto var svenskar var vi helt enkelt tvungna att fråga om norrmän har samma knas-rykte i Danmark som i Sverige? Det rodnande smilet var svar nog, såvitt jag kan förstå.
En sista etapp till Silkeborg gick av stapeln. Via Himmelsbjerget, Danmarks högsta "berg". Eller punkt. Men sju jäklar va det rullade nerför, man fick lite känsla av alptopp och någonstans mitt i backen började jag undra vad man gör om en bromskloss tar slut mitt i en backe? Tack vare vår eminenta nya kart/bok så visste vi att dagens etapp innehöll vissa partier med grus men det var nästan bara skönt att få gå några steg efter att ha pressat sin 'motor' (läs baken) rätt hårt i 4 dagar i sträck. Väl framme i Silkeborg firade vi målgång och mycket riktigt pågick jazzfestival med musik överallt. Vi kunde till och med njuta av den från vårt rum genom de båtar med orkestrar som gled förbi på Gudenån utanför vårt fönster. Naturligtvis fick vi översvallande bemötande och ett rum som det anstår en (norsk? inlines-) drottning.
Dagen efter var det dags att återvända till plikterna och vardagen hemma i Sverige. Det är inte utan att jag saknar stjärnglansen. När jag tänker efter vore det trevligt att göra sig en inlinestur till Danmark snart igen.
Söndagrullen i Paris
Friday Night Skate eller Pari Roller som det egentligen heter är verkligen häftigt i sig men frågan är om inte söndagsåkningen i Paris är ännu bättre. Konceptet är detsamma som för nattåkningen men tanken är att det ska vara 'snällare' på alla sätt: tempot är lägre, underlagen bättre, längd på turen är något kortare och man åker i dagsljus. Det gör det till den perfekta sightseeingen i Paris!
Tänk dig själv ett koppel med poliser, fullt utrustade med batong, handklovar och puffra men ofta i avsaknad av bromskloss, och personal från organisationen Roller et coquillages i sina gula snigelbeprydda t-shirts som stänger av trafiken på stadens gator och sedan kommer du rullande tillsammans med tusentals andra. Har du tur är veckans åkning just den där underbara vägen utmed Seine, förbi Eiffeltornet och Notre Dame eller några andra av alla stora sevärdheter i Paris. Hur ofta händer det att man får tillfälle att härja fritt på stadens gator medan alla andra trafikanter få stå åt sidan? Dessutom brukar åskådarna som kantar gatorna vissla, klappa i händerna och fotografera. Du kommer rulla fram på avenyerna med en närmast kunglig känsla.
Söndagsrullen startar alltid från Boulevard de Bourdon vid Place de la Bastille klockan 14:30 om inte underlaget bedöms vara halt pga nederbörd. Veckans tur publiceras på hemsidan med karta och gatunamnen uppräknade. Kartan är i utskriftsvänligt format och mitt i blir det ca 15 minuters paus för lite återhämtning. Åkningen avslutas alltid vid Place de la Bastille efter cirka 3 timmar. Turen går året runt, varje söndag.
Vid ett av tillfällena hade man förlagt pausen inne i Grand Palais. Det är nog inte varje dag man åker inlines därinne?
Även den här åkningen följs av en organisation som gör en alldeles blöt av lycka i själen. Tänk er att man i Sverige skulle ha poliser, sjukvårdare och läkare på inlines, förutom alla frivilliga funktionärer, och allt följs av ett batteri polispiketer, mc-polis och ambulanser. Varevigaste söndag! (Och dessförinnan fredagarnas Night Skate).
Vid 17:30 brukar Paris vara ganska slött trafikmässigt sett och den här turen är inte speciellt snabb eller krävande så du kommer säkert ha krafter kvar i mål. Låt mig då rekommendera att du låter inlinesen sitta kvar på fötterna och rulla runt lite på egen hand mitt inne i city. Det är jättekul. En bra transportsträcka med bra underlag är norra sidan av Seine men i princip alla gator funkar vid den här tiden på dygnet. Parisarna är hemma och käkar söndagmiddag med familjen och har ingen längtan efter att hänga i trafiken inne i stan. Men om du har det så är timmen slagen för lite seriös åkning i en av Europas inlinesvänligaste huvudstäder!!
Friday Night Skate, Paris
Paris kanske inte är det första man tänker på i fråga om inlines, men det är faktiskt den ultimata rullstaden. 9 miljoner invånare, trånga trottoarer, vildsint trafik och kullerstenar låter inte som en dröm - men det är precis vad det är!
Varje fredag året runt, så länge inte nederbörd ställer till halt underlag, går Friday Night Skate - eller som parisarna säger Pari-Roller - av stapeln. Turen avgår alltid klockan 22:00 från Place Raoul Dautry vid Montparnasse tower, dit man enkelt tar sig med tex tunnelbana. Slingorna är olika varje fredag men alltid runt 30 km långa och beräknas ta cirka 3 timmar varje gång och man återvänder alltid till tour Montparnasse, runt klockan 01:00 på natten. En beskrivning av turen publiceras på hemsidan samma vecka under Randonnée/Parcours. Både med utskrivningsvänlig karta och alla gatunamn uppräknade. Mitt i brukar det bli en paus på 15-20 minuter.
Som inlinesåkare och resenär så är detta något du absolut bara inte får missa. Först åker representanter för polis och Pari Rollers organisation och stänger av vägarna och håller fotgängarna åt sidan. Sedan kommer du och mellan 8 000 till 15 000 andra åkare på hjul utmed gator och boulevarder mitt i Paris! Ljudet av alla dessa tusentals hjul surrande runtom är fullständigt oförglömligt. Tempot är högt men det är ingen tävling, bara se till att hålla dig framför 'repet' och vid varje stopp där täten väntar in långsammare åkare, kan det vara smart att lite sakta smyga sig framåt i leden. Det är en hårresande upplevelse att märka att man hamnat bakom sista linjen - jag lovar. Längst bak i ledet åker ett antal polisbussar, ambulanser, poliser på skotrar and lord know's what men alla är där för din säkerhet. Hamnar man bakom detta är man (egentligen) ute ur gemet och finner sig plötsligt mitt i den parisiska biltrafiken, som fått stå otåligt och vänta medan alla skejtat förbi.
Parisarna är heller inte mycket för vare sig sportkläder eller skyddsutrustning. Från organisationens sida kräver man märkligt nog inte ens hjälm. I Frankrike anser man lite nedlåtande att hjälm är till för barn eller klantiga nybörjare. Det är inte att rekommendera att följa den trenden. Jag kan fortfarande höra det makabra ljudet av mänsklig kroppsmassa som fullständigt oskyddat faller handlöst i gatan på kullersten och mina näthinnor har ännu inte hämtat sig från åsynen av en ung, söt tjej i 20-års åldern som snubblat på dålig asfalt i en nedförslöpa. Liggande på rygg med ögonen öppna, men absolut 'ingen hemma'. Den frisyr hon eventuellt var för rädd om för att sätta en hjälm på får antagligen en undersköterska kamma åt henne numera, om hon alls överlevde. Det kan rimligen inte vara värt att chansa! 
I och med att parisarna sätter en ära i att vara ärtigt och färgmatchat klädda, åt det coola hållet milt sagt, så kan man rätt enkelt komma i slang med andra utländska besökare på nattskejtet. Man känner helt enkelt igen dem på antingen lycran, vätskesystemet och/eller hjälmen! Vanligast är nog tyskar och holländare men jag har även träffat folk så långt bortifrån som USA. Det brukar vara rätt kul att få utbyta lite åk-tugg nationer emellan. 
Det kan vara fiffigt att veta att en stad av Paris dignitet och storlek ändå klappar igen rätt ordentligt framåt småtimmarna så passa på att kasta er in på kolhydratladdning direkt vid målgång alternativt spara nåt smaskigt på hotellrummet eller i ryggsäcken om du är lagd åt nattknaprande. Jag är fortfarande märkligt fascinerad av hur tiotusentals inlinesåkare liksom sugs upp av omgivningens nattskuggor och bara försvinner på några få minuter efter målgång. Roligast är nog ändå att komma över mållinjen och där står poliserna på sina små 80 millimeters hjul och klappar händerna å ropar 'bra gjort' till åkarna.
Så nu vet du vad du ska göra nästa gång du är i Paris!
Roll of Hope
2009 läste jag någonstans, jag minns inte längre var, om några cyklister som själva eller via sina barn varit utsatta för cancer och utifrån det beslutat sig för att starta ett cykelevenemang under namnet Ride of Hope. De skulle cykla 1250 km på en dryg vecka från Lund till Stockholm och utmed vägen passera 5 av Sveriges 6 barnonkologiska sjukhus (det 6:e ligger i Norrland) för att samla in pengar till Barncancerfonden.
De skaffade sponsorer, bjöd in cykelklubbar som skulle kunna vara vägvisare för just sin del av Sverige, uppmuntrade alla och en var som äger en cykel att starta en eller alla etapper för 200 kr per dag - pengar som oavkortat gick till Barncancerfonden. Fonden som uteslutande drivs av gåvor från privatpersoner och företag har som mål att bekämpa barncancer och att stötta de familjer som ändå drabbats. Ledorden är hopp, mod och ansvar.
Jag blev alldeles tagen av de här grabbarnas engagemang och blev i grunden rätt avundsjuk. Tänk att få ha den gemenskapen, kämpa för ett gemensamt mål, göra en så fin insats för människor som drabbats och samtidigt faktiskt ha kul tillsammans och se framåt. "Det där borde man gjort på inlines" var min tanke. Jag mailade en av inititativtagarna mest för att uttrycka hur glad & tacksam jag var över att de faktiskt gjort verklighet av en lysande idé, det måste ju ändå ligga mängder av arbete och engagemang bakom att sjösätta och genomföra detta projekt. Vi blev då på stående fot inbjudna att delta på inlines!
Det kom väldigt hastigt inpå och landsväg är inte alltid så väldigt lämpat för inlines ur säkerhetssynpunkt, även om man såklart kan rulla på många vägar, men det kräver en del rekognocering. Och dessvärre är inte inlines någon större sport sett till antalet utövare i Sverige. De Stockholmsbaserade inlinesklubbarna och föreningarna var dessutom oturligt nog exakt denna helg på en gemensam resa till Klarälvsbanan, tillsammans med Borlängeklubben Dala Active Skaters.
Det såg mörkt ut för deltagande från vår sida men vi skrapade tappert ihop ett tiotal personer som varken var i Värmland eller annorstädes på semester, beslöt att starta vårt Roll of Hope vid Sollentuna pendeltågsstation och rulla förbi Astrid Lindgrens barnsjukhus på vägen. Genom ganska sommartomma gator, med svenska flaggan i ryggsäcken och nummerlappar från Ride of Hope på tröjan körde vi cirka 2 mil till uppsamling med cyklisterna vid Gärdet. Därifrån åkte vi i kolonn ner till avslutning på Gröna Lunds scen. Alla som rullade på inlines var eniga om att det var 2009 års mesta feelgood, även om distansen inte blev så särdeles lång för vår del.
I år fick jag nyligen en förfrågan om vi ville vara med på inlines igen, vilket såklart var extremt kul, men jag måste skam till sägandes säga att jag bägge helgerna sedan länge är anmäld till olika tävlingar och kan inte dra igång något evenemang. Klubbarna är återigen på Klarälvsbanan (!) eller är upptagna på annat håll. Men skänka pengar kan vi alla göra - och det kommer jag såklart att göra. Tänk för inte så många år sedan var tex leukemi en dödsdom. Så är det ju inte längre! 3 av 4 barn överlever sin cancersjukdom vilket ju bevisar att det går att göra skillnad. Så ge hopp, ha mod, ta ansvar och skänk gåvor!!
Jag vill i sammanhanget länka till en sida om en pappa som åkte inlines 70 mil Skåne runt för att hedra sin dotter Ebba, som avled i cancer. Det kräver massa näsdukar att läsa och det kan nästan få ditt hjärta att brista. Och samtidigt så vackert och så viktigt! Läs den. Du kommer garanterat, som Kenneth skriver på sidan, bli inspirerad att uppskatta din vardag lite mer...
Flaeming Skate, Tyskland
Cirka 6 mil söder om Berlin finns ett veritabelt paradis för inlinesåkare. Man har i regionen storsatsat på att utveckla olika rundslingor med ytterst prima asfalt först och främst för inlinesåkning! Det saknar motstycke i Europa, jag undrar om det inte saknar motstycke i resten av världen?
Inlinesbanorna håller 3 meters bredd och anslutande cykelbanor, som det också finns en hel del av i området, är 2 meter breda. Banorna är väldigt väl underhållna och sopade, det finns till o med ett speciellt nummer att ringa för att anmäla buskörande mopeder eller att något inte står rätt till med banorna. Det är tätt med olika informationsskyltar, kartor, ortsnamn och pilar som leder till diverse restauranger eller vattenhål. Minsta lilla bump i asfalten brukar vara inringad med en ditmålad färgcirkel för senare åtgärd.
Området Teltow-Fläming i Brandenburg vilar även på mycket historia så det finns gott om utflykter att göra vid sidan om inlinesåkandet. Den medeltida staden Jüterbog innehåller inte bara historiska byggnader utan även en sportbutik med inlinessortiment. Lager är av hög kvalitet till en billig penning i Tyskland.
Vill man till Berlin så går det snabbt med pendeltåget från Luckenwalde eller har man bil så är det bra vägar och ganska okomplicerat att köra och hitta parkering i Berlin. Förutom när Berlin maraton går av stapeln i slutet av september. Naturligtvis tänker jag främst på Skejt-Marathon...men i sanningens namn så drar nog det vanliga maratonet än fler deltagare och åskådare. De båda tävlingarna går dagarna efter varandra.
Vill man roa sig på plats i Flaeming-området så finns allt upptänkligt såsom bowlinghall, bmx-bana, skytte, konsthallar, naturpark och inte minst alla gamla övergivna byggnader och institutioner som står och vittrar sönder sedan öst evakuerade området. Att färdas utmed den ryska flygakademiens gamla byggnader skänker en hel del tankar över sakernas tillstånd i världen. Altes Lager är som ett klipp ur en spökfilm - flervåningsbyggnader i rader som står som tomma utropstecken över tider som flytt, och mitt i en förfallen rad av hus finns ett och annat som underhålls och tydligen har inneboende. Har man tur kan man få syn på formliga parader av trabanter som rullar förbi på någon landsväg.
Åter till inlinesåkandet så finns det olika rundbanor/slingor eller "rundkurs" (RK) som det heter på tyska. Det fiffiga med just det här området är, förutom det seriösa underhållet, att man slipper göra tur och retur åkningar eller klura ut hur man tar sig till respektive start- och slutpunkt på en bana utan man ser helt enkelt ut sitt resmål för dagen och svischar runt. Förr eller senare har man skejtat sig till startpunkten igen. Utmed vägen kan man ha besökt en kvarn, ett kloster eller kanske en genuint östtysk restaurang. Det finns 6 stycken slingor på allt från 1 till nästan 10 mil och alla går i princip att kombinera ihop. Och om jag känner tyskarna rätt så snickrar de ständigt på nya slingor, förutom de dryga 20 mil som finns idag. Snickrat på rekorderliga vindskydd med jämna mellanrum till skydd från sol och vind har man redan gjort. Ett fyrtiotal står utplacerade utmed banorna i rejält timmer.
På Flaeming skates hemsida så framgår allt man behöver veta inför resan hit: höjdkurvor, färdriktning, bredd, längd på alla rundslingor (RK), därtill anslutande cykelbanor (markeras med S före), boendealternativ tja allt man upptänkligen kan behöva veta för med tysk grundlighet så lämnas inget frågetecken obesvarat. Om man klickar på Strecken till vänster på hemsidan och sedan på respektive Rundkurs så når man all information och klickar man på själva kartan så får man den i stort format. Det finns till och med en introduktionssida på svenska. Förmodligen inspirerad av att Stockholm speedskaters brukat besöka området på senare år. I utkanten av Jüterbog, alldeles i anslutning till RK3 finns en Skate-Arena (rundbana) för tävlingsåkare.
På senare år har allt mer av regionen utvecklats och boendealternativen har blivit fler. Roligast är trots allt att bo i privatzimmer eller ferienwohnung dvs privatrum eller semesterlägenhet. Alla typer av övernattning från hotell till camping med friluftsbad hittar man under Übernachtung på hemsidan. Tyskarna pratar helst tyska och blygs lite över sin skolengelska men för en svensk är tyskan inte så oöverkomlig även om man inte läst sina an auf neder in über unter vor svischen ordentligt i skolan. Turistinformation finns på flera ställen i regionen med ett överflöd av broschyrer och därtill engelspråkig personal.
Resan till Tyskland är helt görlig i bil, via färja och autobahn, annars flyger Ryan Air på Schönfeldt och SAS brukar ha om än rimligare flyg till mycket bra priser till Tegel airport. Det är klämmigt att ha en bil för även om man åker inlines, lånar cykel av värdfolket eller vandrar till fots genom området så är det rätt mycket man vill se och uppleva så hyra eller medbringa en bil känns som ett bra val.
Området är ganska flackt vilket också är trevligt ur inlinessynpunkt. Det är mycket åker som kantar banorna men man bjuds även på en del löv- och barrskog. Som svensk känns det dock rätt märkligt att inte kunna drutta omkring i naturen lite som andan faller på, men i det här området finns mycket att se upp för i form av gamla krigsminnen, övningsfält och militära byggnader - om än övergivna.
Svartåbanan, Örebro
Järnvägen mellan Örebro och Svartå stod färdig 1897 och knappt tjugo år senare övergick den i statlig drift. Ytterligare ett trettiotal år senare elektrifierades den. Banan var 47 kilometer lång och trafikerade Närkesslätten fram till 1985, då den revs.
2009 asfalterades delar av banvallen och det är möjligt, med undantag av ett kortare grusparti om kanske 200 meter, att åka inlines från utkanten av Örebro via Latorps bruk, där man viker av från den egentliga Svartåbanan men likväl på asfalterad bana, till Garphyttan. Tur och retur blir det en färd på cirka 30 km. Asfalten är AK5 hela vägen, med vissa avbrott där den korsar grusvägar som inte asfalterats i övergången och även ovan nämnda passage precis före Latorps stationshus. Det finns badchans i Svartån på badplatsen någon knapp kilometer från Karlslunds station.
Banvallen är till två tredjedelar asfalterad och resterande bredd är lämnad till uppskyltad ridväg. Det är inte helt optimalt vad gäller inlinesåkande eftersom småsten kan innebära ofrivilligt hastiga möten med underlaget. Det låg i varierande grad sten ovanpå större delen av banan vid vårt besök. 
Jag hittade den här asfalterade banvallen av en slump, via Latorps byalags livaktiga hemsida. Av deras mycket tillmötesgående ordförande fick jag även stor hjälp med information. Starten på banan kan nog betecknas som milt sagt anonym, där finns inte mycket till anvisningar eller skyltar om banans existens ännu och på Örebro Turistinformation hade man inte heller hört talas om den. Men min instruktörskollega fick via en mycket trevlig person på 'Museiföreningen Örebro-Svartå järnväg - Svartåbanans vänner (mfÖrSJ)' information som kunde hjälpa oss att snirkla oss fram till starten. 
För att hitta till startpunkten strax utanför Örebro tar man av från E20 vid avfarten skyltad Ånnaboda/Garphyttan, kör bron över motorvägen och siktar på skyltar som leder till Karlslund. Man passerar Karlslunds herrgård, i sig ett intressant turistmål men det hann vi ingalunda med att besöka eftersom vi hade siktet inställt på vår inlinesåkning. Man fortsätter grusvägen någon kilometer förbi krukmakeri, herrgård, maskinarbetarens bostad, café och allt vad där finns till man kommer till en t-korsning med en annan grusväg. Sväng höger, kör 30 meter. Där vägen tar slut och går över i en cykelbana finns gratis parkering och en orienteringstavla. På tavlan är inte banan särskilt omnämnd men man förstår att det är den, och även Karlslunds gamla stationsbyggnad som är inritad. Man följer ån några meter från där informationstavlan står, på en stig genom en lummig lövskog, och kommer precis fram dit banans asfalt börjar, efter den andra av två broar. 
Vyerna är vackra över åker, äng och lite blandskog. Karaktären av gammal järnväg framträder tydligt när man har kilometervis av rak plan banvall framför sig. Efter gruspartiet vid Latorpsbruk svänger man höger in på Ånnaboda cykelled som går rakt upp i en kraftig stigning genom bostadsområdet, över en landsväg och in på en nyasfalterad bana mot Garphyttan. 
Det ryktas om att tågen förr hade problem med stigningen och att en hel del olyckor lär ha hänt just här. Det är nästan så man förstår det efter att ha pustat uppför backarna i 32-gradig värme. Väl uppe på platån blir det granskog och sedan sluttar det svagt utför mot Garphyttan vars "centrum" efter noggranna efterforskningar visar sig bestå i.....en konsumbutik och en allmän anslagstavla. Det lär även finnas en pizzeria uppåt det gamla bruket till.
Man slås av hur mycket historia och hur mycket kultur man får uppleva och inte minst så många trevliga människor man träffar när man utövar ett så 'udda' intresse som att rulla runt både inrikes och utrikes på sina inlines. Tänk att strida för att asfaltera en banvall i tio år! De borde få kungens medalj av största valör varevigaste en för tapperhet i strid, för utan dem så hade vi ju inte kunnat färdas genom tid och rum på detta vis, få motion, frisk luft och lära oss en massa om kultur, natur och om tider som flytt i vårt eget land. Just inlines som sport kräver ju så mycket mer av underlag och av trafikbilden än till exempel cykling. Själv hade jag mycket nöje av informationen från Svartåbanans hemsida när vi rullade fram över närkeslätten. Tänk att det var just här den där stinsen stod i sin strama uniform på bilden från sekler som flytt...
Klarälvsbanan i Värmland
Klarälvsbanan hette egentligen Nordmark-Klarälvens Järnvägar, eller NKlJ-banan, och byggdes i slutet av 1800-talet. Den hade sin sträckning från Skoghall, via Karlstad och Uddeholm till Filipstad, närmare 21 mil lång. Enligt Järnvägskartan över Sverige, utgiven av Kungliga Järnvägsstyrelsen 1938, anges linjen som smalspårig i elektrisk drift.
2005 asfalterades hela sträckningen från Kroppkärrssjön i utkanten av Karlstad till Uddeholm nästan 9 mil bort, eller 86 kilometer för att vara mer exakt. Skyltning och uppmärkning har sedan kontinuerligt förbättrats. Asfalten är av mycket god kvalité och sopas regelbundet efter väder/behov under perioden mars/april till september/oktober.
Orter och platser man passerar utmed färden på banan är bland annat:
Forshaga med affär och bankomat
Deje med pizzeria och korvkiosk
Olsäter med lanthandel som även är apoteksombud
Ransäter med folkmusik och Erlandergården
Munkfors med all upptänklig service bland annat mataffärer, lunchrestauranger, busscentral och även ett café i det gamla stationshuset. Vid fint väder kan man sitta ute på den gamla perrongen och fika.
Råda med camping & bad
Uddeholm med hotell, restaurang och vandrarhem
Från Stjärnfors Kvarn i Uddeholm till Hagfors järnvägsmuseum kan man åka dressin på en kvarvarande bit av järnvägen. I muséet får man reda på mer om Klarälvsbanan och dess historia. Man kan även cykla på den sedan 2009 iordningsställda och uppmärkta Klarälvsleden som löper 12 mil norrut från Uddeholm till Sysslebäck. Kartor över Klarälvsbanan och Klarälvsleden kan man köpa på bla turistbyrån i Karlstad.
Vill man bo i precis närhet till starten på banan i Karlstad så ligger Hotell Gustaf Fröding utmärkt till, man kan bokstavligt talat rulla från receptionen och ner till starten. I Uddeholm gäller detsamma för Brukshotellet. Vid starten från Kroppkärrssjön i Karlstad finns gratis parkering, badplats och en kommunal toalett. Ett annat bra boende i Karlstad är STFs vandrarhem på Kasernhöjden, helt enkelt det gamla regementets domäner. Därifrån behöver man dock bil för att ta sig till starten. I närheten av STFs vandrarhem har Team Rollerblade sin nybyggda rundbana. Den ligger i Wåxnäs (Bågegatan/Karmgatan), karta finns på deras hemsida. Friskis&Svettis i Stockholm har nästan gjort det till en tradition att genomföra en helgresa till banan varje år. Friskis&Svettis Karlstad har haft sommarträning med utgångspunkt från Kroppkärrssjön tisdagar under somrarna.
Mer information om Klarälvsbanan finns på Klarälvsbanan och hos Karlstads Turistbyrå. Värmlandstrafik har en jättebra sökmotor för busstrafiken som kan ta dig ut eller hem från banan.
