Bahnradweg Hessen
Efter åtta bedrövelser och en stor sorg blev det så äntligen dags för den flertalet gånger inställda inlinesrandonnén i Tyskland. Vi tog flyget till Frankfurt och där kunde vi som det såg ut fått spendera halva semestern. Det hade varit en tågolycka någonstans i regionen som innebar att vi inte ens kom från flygplatsen till centrum. Efter mycket yrande, hispigt googlande och en rast för matsäck så lyckades vi på stapplande tyska få klart för oss att vi kanske trots allt kunde pussla oss iväg till dagens mål: Bad Hersfeld. I Tyskland visade det sig så enormt fiffigt att man helt enkelt tog sina ursprungliga biljetter för de tåg som hela tiden blev inställda och hoppade på your train of choice. Det underlättade livet enormt för måttligt språkbegåvade turister i alla fall, helt klart.
Så kom det sig att vi mosade oss på ett pendeltåg för byte på hauptbahnhof för ytterligare ett byte i Fulda till ett yttepyttigt litet pendeltåg mot Bad Hersfeld. Vid tågbytet befarade vi att vi skulle bli akterseglade eftersom vårt tåg var försenat, och gjorde därför en rusch med packning och inlines som skulle fått världseliten i sprint avundsjuka. Dessvärre visade det sig att jag sålunda skadade senan i samma fot vars vad var under rehabilitering för muskelbristning, men som av sjukgymnasten fått klartecken, såvida jag inte gick eller sprang utan skejtade eller cyklade...
Vi anlände därav något sent och lätt haltande till den lilla kurorten Bad Hersfeld. Är man ute efter romantik och rosor är det hit man ska bege sig. Små gränder, huvudsakligen bilfritt, en borgruin där man hade musikkvällar, små söta butiker, uteställen och myspysigt på alla sätt o vis. Det kändes som hela stan var en bekymmersfri par 55+ zon. Fullständigt bekymmerslös, om det inte vore för foten. Vi äntrade vårt hotell och fick ett milt sagt udda rum och konstiga sängar. Det dröjde bara två minuter innan jag hörde ett gediget brak med efterföljande vrål. Rumskamraten fick som en blixt från klar himmel sänghyllan i roten. Personalen kom, såg, ryckte på axlarna och stuvade helt enkelt ner hyllan på golvet. Comme-il-faut tydligen på detta hotell. Vi haltade i stället ner o gjorde stan samt åt fantastiskt god thaimat vid gamla torget. Därefter vidtog krisplanering. Foten var i så illa skick så jag nätt och jämnt alls kunde gå. Vi letade flygbiljetter hemåt eftersom jag annars var förvisad till en vecka inomhus på ett hotellrum, och det mest kostnadseffektiva vore helt enkelt att kasta in handduken.
Nästa morgon var foten ungefär detsamma men vi beslöt att gå på plan B: låtom oss hyra cyklar och ta de 240 km per pedal! Vi spenderade därför flera timmar med att grundligt förstå, trots all information som påstod motsatsen, att någon cykeluthyrare de facto inte existerade i romantikens högborg. Tillslut pallade inte foten mer trippande hit o dit utan jag tog beslutet att köpa voltaren på apoteket och helt enkelt skejta 54 km och möta förnuftet någon annan dag. Vi kom därför inte iväg förrän klockan 11, lite väl sent. Vi strävade på utmed fina asfaltsbanor, mestadels gammal banvall. Vi konstaterade dock att den uppgooglade höjdkurva vi tagit med måste tillverkats av nån som rökt på. Svårt typ. Foten kändes märkligt nog helt ok så länge den befann sig i skridskon. Solen sken, livet lekte, dagen led och vi kliade oss i huvudet över km-anvisningarna. Hur vi än räknade så stämde ingenting. Ungefär halvvägs (tror vi) efter en braskande nerförsbacke hittade vi restaurang Zum Alten Linde som påstod sig ha Tysklands äldsta lind utanför knuten. Där imponerade vi på traktens gubbar tydligen för vi blev dagens samtalsämne. Klämde en tysk nationalrätt - currywurst - och gnetade därefter på tills vi nådde den gamla gränsen till det forna DDR.
Här tappade vi nästan bort ledhänvisningarna, det började bli sent, knotten gjorde oss sällskap, underlaget vart sämre o rätt vad det var fanns ingen asfalt alls. Vi knatade och gick i kanten av det fält som utgjort gräns. Foten ville inte alls men in the middle of nowhere var det "håll tyst och gå" som var det interna mottot, det fanns ju inget alternativ. Tror nästan jag blev lite religiös över att se asfalt igen! Vi tryckte upp tempot och anlände tillslut till dagens slutmål: slottet i Geisa tronande på en höjd av kullerstensgator.
Vi skyndade oss att duscha, hoppa lite i de fantastiska slottssängarna och skyndade sedan ner till restaurangen för att inte missa middagen. Den serverades av en snorkig hasande tonårsbrutta som helt sonika bytte ut det man beställt mot annat! Mindre lyckat och inte minst tydligt uppdagat av den glutenintoleranta i sällskapet. Men vinet var gott liksom sömnen. Dagen därpå hade vi tänkt skejta två km västerut på landsvägen för att besöka gedänkstätte Point Alpha http://point alpha.com men i stället fick vi efter frukost, med bedårande panorama utsikt, ta buss till Fulda. Foten hade sagt upp sig.
Väl i Fulda letade vi upp Intersport och investerade i nya bromsklossar för de jag hade visade sig så gamla och hoptorkade så de smalt iväg som smör vid varje bromsning. Jag passade även på att inhandla ett par gediget sviktande nya Asics som present till foten. Vi hasade omkring på stan, ytterligare en som kan rekommenderas, och åt himmelskt gott på en japansk restaurang. Vi gjorde nya halvhjärtade försök att hitta cykeluthyrare. Gick på konditori o stapplade runt på lite turistande. Kvällsmaten handlade vi i en stor livsmedelsaffär inkl ett gott Bourgognevin och morgondagens lunch. Vi smugglade på klassiskt inlines-vis upp allt på hotellrummet.
Bahnradweg Hessen började bokstavligt talat utanför porten till hotellet. Första biten var enerverande små plattor men därefter asfalt. Höjdkurvan visade uppåt men helt logiskt rullade vi utför eller platt hela dagen genom skog och över ängar med lunchrast i Schlitz. Gedigna tyska snitzlar och kall öl hittade vägen förbi gommen. Servitören, vi förmodar ägaren, typ 80 bast, tjoade "donnerwetter!!!!" när han förhört sig om vad vi sysslade med på dessa breddgrader.
Regnet började dra ihop sig så vi skejtade på. Tvärs vad det var mitt på en äng kom en stinkande gödselspridare åkande som tog sikte på oss. Jag skejtade för liv och fosterland för att tillslut slänga mig åt sidan bredvid ett gräsbevuxet diket och klarade mig från geggamojja. Därefter mötte vi en hel skolklass utrustade med ryggsäckar på inlines. Det finns hopp om mänskligheten!
Precis som vi kommit fram till dagens etappmål Bad Salzschlirf kom regnet. Vi äntrade Haus Maria som såg ut som ett gammalt ålderdomshem. Vi gjorde oss stadsanpassade och gick för att spendera midsommarafton lagom till solen tittade fram. Vi varvade staden, ännu en kurort, som var besynnerligt folktom. Vet inte om kurgästerna satt inne o njöt av sina tarmsköljningar för ute på orten var de hursomhelst icke. Det var vi och ett medelålders par på hela kinarestaurangen. Min fortune cookie tyckte det vore bättre om jag spelade med kort än hjärtan. Hmm.
Fick efter intagen frukost en dvd av husets ägare som jag ännu inte vet vad den kan innehålla för fröjder enär jag inte längre äger en fungerande dvd spelare. Om det är han själv i all prakt eller traktens blomster det får framtiden utvisa. Vi hoppade i inlinesen och skejtade på regnvåt asfalt till nästa stad som var Lauterbach. Här vilade vi foten genom att åka die Vulcanexpress med en gediget snorkig ung busschaufför under tiden som regnet föll. Det är en buss som är inrättad för att kunna transportera cykelturister med jämna intervall och släpar därför på en cykelkärra över nejdens kullar. Vi klev av i Stockheim.
Strax efter starten mumsade vi lite kvarbliven matsäck från gårdagen och rullade sedan på varierande underlag. Vi kämpade uppför några backar som tog min sista energi men det var bara att bita ihop. Några nerförsbackar bjöds det också på; en där jag sånär kraschlandade i ett sädesfält (en syn för gudarna) och en där jag klängde desperat i ett taggtrådsstängsel utskrattad av traktens getter. Vi tragglade på över gatsten, slirade bland regnvåta löv, parerade grus, hoppade över järnvägsspår och tillslut var jag så sliten så jag nästan face-plantade på ett fartgupp mitt utanför en skola. Vilken succé man kunde varit. Helt klart en missbedömning att inte inta lunch utmed sträckan. Vi knatade en hel evighet genom myggbefästa skogar i utkanten av Hanau innan vi lyckades traggla oss fram på vobblande ben till hotellet. Ägarna upplyste oss glatt om att deras dotter var på väg att studera matematik i Lund. Hanau är inte en speciellt upplyftande stad kunde vi notera när vi letade lunch vid 20-rycket på kvällen. De hade i alla fall mat och dryck å en inte oäven servitör att vila ögonen på.
Dagen efter kunde vi konstatera att ett söndagsstängt Frankfurt inte heller är nåt för julgranen. Däremot verkar Darmstadt, om man skulle råkat åka fel ända dit, vara ett kul ställe. Hotelltips i Frankfurt måste absolut bli Hotel am Berg nära Sudbahn. Lite Ulvaklev korsat med bedagat 50-tal över hela stället, i ett lugnt bostadskvarter och nära restauranger som serverar schnitzlar stora som badkar. Beställ en och du kan föda en hel familj i en vecka. Men mission accomplished Hessen- och Vulcanradweg avverkad, om än med historiskt unikt bussfusk och öm fot.
Information, kartor, beskrivning av sträckor mm: http://www.bahnradweg-hessen.de/karte.html
Till Rhine on Skates var en resa i sig
Under senaste besöket i Flaeming skate var det galet varmt. Solen stod som spön i backen på dagarna och på nätterna mullrade otroliga värmeåskväder. Jag har aldrig någonsin upplevt såna åskväder och om sanningen ska fram så slipper jag det gärna igen. Det var så man ville be grabbarna sitta tätt, tätt under bordet och hålla handen. Väl hemma igen läste jag i en skaderapport att det anrika tyska värmerekordet hade slagits inte mindre än 44 gånger under veckan! Och därutöver var det utslagen elförsörjning och översvämningar. Och som det regnade!
Grabbarna som känner till hur urusel jag är på att vätska upp mig tjatade var tionde minut när vi skejtade om att jag måste komma ihåg att dricka. Det gick sådär kan man konstatera i backspegeln. Kvällen innan vi ska färdas ner mot Rhendalen blir jag tillslut så febrig och dålig så de tvingar mig till akutsjukhuset i grannstaden Luckenwalde. Jag vägrar in i det längsta. För mitt inre ser jag östtyska bastanta sköterskor med sprutor tjocka som pekpinnar, utarmade sjukhuskorridorer ni vet målade halvvägs vertikalt med mentalblått och resten smutsvitt och utrustning från det kalla krigets dagar. Tillslut är jag dock så dålig så de lyckas baxa in mig i hyrbilen och kör iväg. Väl framme återfår jag mina krafter när jag ser rader av metallsängar uppradade som hos självaste sister Ratched. Jag skriker i feberyra nej nej jag vägrar inte ett gammalt östtyskt sjukhus, jag kommer bli inlagd, vem vet vad de gör med avdankade svenskar, låt mig slippa! Varpå G suckar, himlar med ögonen o säger Sluta sjåpa dig nu det är ARKIVSKÅPEN du ser i långa rader!! Och naturligtvis ni har ju redan gissat, sjukhuset var modernt, personalen trevlig, de har nog inte ens sett Gökboet i denna delen av Tyskland. Efter lite dropp, mediciner, en o annan förmaning och ett antal tusenlappar senare så frågar jag listigt läkaren om det är ok att jag om två dagar kör ett lopp? Ja det får jag känna efter själv och så länge jag har koll på vätskeintaget och tar min medicin så ska det inte vara några problem. Jag berättade aldrig att loppet var 135 km långt.
Nåväl, eftersom jag på denna resa för första gången någonsin under min livstid (såklart!) glömt mitt försäkringskort hemma så fick man snällt casha ut sig själv från sjukhuset och fylla i intrikata blanketter på tyska. Bland annat om när man klev över gränsen, syftet med vistelsen och bedyra att man minsann inte begett sig till Luckenwalde enkom för det outsägliga nöjet att besöka akuten för någon åkomma man gått och släpat på i svett o vedermöda redan hemma i Sverige. Sedan skickade sekreteraren av misstag de sannerligen grundliga proverna från labbet (de upptog nästan fler sidor än min c-uppsats från universitetet typ) till tadaa Polismyndigheten i Stockholm. I Tyskland antar jag att adressen på nåt sätt är angiven i passet, för hon hade kopierat av det som stod där i god tro att där bodde ägaren till denna omfattande tillika egenhändigt bekostade rapport. Man ser framför sig den intet ont anande postöppnaren som sitter där en vanlig måndagmorgon med en sur kopp kaffe och undrar om blodet som är skärskådat ner i minsta molekyl och beskrivet på tyska ska till ....mordroteln möjligen? :O)
Dagen efter packar vi in oss i en hyrbil för att ägna dagen åt en av mänsklighetens minst sexiga företeelser: autobahn. Inför resan hade en av grabbarna fått det storstilade uppdraget att boka hyrbil. När den ska hämtas ut kliar han sig grundligt i roten och funderar på hur f-n det kunde blir BILLIGARE än beräknat - jag menar när händer nånsin nåt sånt? Det dröjer inte så värst många mil i det fortsatt utomordentligt varma vädret innan vi förstår varför. Den lilla budgetbilen, modell nålask, ni vet en sån som man får in två korslagda grässtrån i bakluckan på och därför tronar resten av bagaget upp sig som ett byggnadsmonument i baksätet, saknar varje tillstymmelse till luftkonditionering. Att vi inte blev arresterade för osedlighet är en gåta (jag har fortfarande bilder i min ägo som nog kan pressa en å annan krona ur objektet i fråga). Det var långt till Rhendalen. Enda anledningen att vi inte tog livet av varandra var förmodligen för ingen orkade.
Nästan framme i målet för dagen, staden där loppet skulle starta, fastnar vi i ett så makalöst regnoväder så jag trodde vi skulle sköljas ner i floden och försvinna för gott. Det enda man såg var vågor av regnvatten som vällde nerför vinsluttningarna och över vägen. Sedan snurrade vi omkring duktigt länge inne i centrum av Rüdesheim am Rhein. Staden är väl lika stor som Norrmalmstorg ungefär så man kan lätt förstå att hjärnkraften i denna minibil motsvarade vid denna tidpunkt knappt Jönssonligans församlade kapacitet. Hotellet drivs av sonen till den tidigare ägaren, men eftersom han förmodligen är en ung man med gott om saker för sig så har han installerat duktigt många kameror i byggnaden och överlåtit åt sin gamle far att sitta som back-up i andra änden av ett realtids cc-tv drama. Medan grabbarna parkerar bilen ringer telefonen på rummet. Have you found your room hör jag en röst raspa fram som en blandning mellan Don Corleone och Smokey Robinson. Ehh yes how did you know that får jag fram sådär lagom iq-späckat. (Ja va fan jag står kanske med luren i handen på rummet, hmm?) Well ville jag finna mitt bagage också så ville han bara tipsa om att vi hade glömt det i hissen!
Efter ytterligare lite konversation med den mystiske Bondfilms-inspirerade rösten står det klart att vi inte har någon tillgång till wifi på rummet, vi måste invänta sonens församlade talanger nästa dag. Därav beger vi oss ut på staden för att först reka var starten ska gå morgonen efter och sedan kloffsar vi i regnovädret till McDonalds för att låtsas äta en cheesburgare medan en flygbiljett hemöver behöver beställas. Vi är alla olika, jag bokade min ett halvår i förväg. Minst. Jag skulle nog kunna gissa på ett år faktiskt. Men så är heller inte wifi-nätter på McDonalds kanske något jag saknar i mitt liv. Speciellt inte till dubbla flygpriset.
Dagen D är här och jag måste erkänna att jag var rätt nervös. Vi travar ner till frukosten där namnen på gästerna var skrivna på assietter som bordsplaceringar. Jag tror Henry Ford himself hade varit imponerad av hur långt man kan driva idén om ett personalfritt hotell. Fast så dyker sonen upp mellan borden och hälsar på gästerna som dittills skött sig själva. Vi packar små ryggor med vatten (ja gissa om de tjatade konstant i 135 km samt före och efter. Fan vet om de slutat än?), ett litet tjuvknyckt frukostägg och andra centralstimulerande smulor och rullade ner till starten. Det var halt och blött å mycket folk. God stämning. Det var så himla mäktigt att rulla huvudgatan ut och iväg.
Efter bara någon mil slog vi halt. Vi skulle äntra en färja och skjutsas över till andra sidan floden. Naturligtvis lyckades de klippa lastningen så en av oss blev kvar på land till nästa färja. Vi lyckades kalibrera ihop styrkorna igen och skejtade västra stranden av Rhen förbi St Goar, Boppard, Spay upp till vändning efter halva sträckan i Koblenz. Trots regn och halka så flög milen förbi, i byarna stod allt från brandkåren till dagisbarnen och applåderade när man for förbi och tyskarna som deltog i loppet var otroligt trevliga. Det var flera stycken som rullade med musikanläggning på ryggen för att hålla stämningen på topp. Med tysk grundlighet pausade man var 1,5 mil för lite andhämtning och var 3:e för utskänkning av vatten, godis och frukt. K2 hade en följebil med utlåningsgrejer som riggade upp sig vid varje stopp så man kunde prova olika typer av inlines.
Polisen hade till uppgift att stänga av vägen och i kön fanns hela tiden ambulans och en "kvastbuss" som man kunde åka med ifall orken tröt. Vid vändningen i Koblenz fixade arrangörerna snabbt och enkelt till att utfordra alla deltagare, sponsorer hade skänkt vattenbuteljer och det fanns hembakta kakor att mumsa på. Stoppet var förlagt till fotbollsstadion, en sån himla mysig förbrödring att vädra fotsvetten i bänkraderna där tillsammans med folk ifrån 6 olika länder (en dansk fanns anmäld, holländare, schweizare o jag tror ett gäng ryssar) som alla förstår att uppskatta rullglädjen. Efter en längre lunchpaus var det så dags att börja återfärden mot Rüdesheim igen. 7 mil återstod och här var enda svackan för mig i loppet över huvudtaget. Det var trögt första milen och jag lyckades dessutom ett tag tappa bort mina landsmän. Men det gick i fortsatt lika galet vackra omgivningar och man skejtade förbi en sjuherrans massa slott och borgar, hela tiden utmed floden. Vips rullade man förbi Lorelei.
Allteftersom milen passerade så tacklade folk av men vi bet oss fast. En av grabbarna fick besöka ambulansen på sista stoppet och höll av förklarliga skäl nästan på att bli tagen av repet. På upploppet låg han bokstavligt talat sist. Så himla starkt att inge ge tappt utan mata på ett skär till. Och utan att man egentligen fattade hur så var man plötsligt i mål! Helt oskadd och så mäkta pigg i benen så vi buggade på efterfesten som tyskarna hade satt upp i målområdet, å lyckades på så vis hamna i lokalblaskan. En av polismännen från dagens motorcykelpatrull höll ett känslosamt tal om hur han varit med i alla år men nu var det dags för pension. Han tyckte det var sorgligt för han hade alltid trivts så bra med att få vara med och jobba på detta evenemang, då inlinesåkare är så speciellt fina sportsmannamässiga människor och alltid så trevliga. Jag förstår honom! Rhine on Skate var -om jag måste välja bland alla supertrevliga saker jag gjort på hjul - nog ändå DET absolut bästa!
Anmäl dig och se själv!
Flaeming Skate & Berlin Maraton
Varning utfärdas. Har man väl hittat ett sånt inlineseldorado som Flaeming Skate så bara måste man återvända hit igen o igen o igen. Men vad gör väl det, det är ju faktiskt ett fantastiskt ställe att spendera några av livets lyckliga dagar på!
Efter en härlig inlinessemester i Frankrike på våren och ivrigt rullande hemma i Sverige under sommaren, så passar det jättebra att ta ett billigt flyg till Berlin och bara njuta av hjulen så mycket man orkar under nån vecka på hösten.
Vi landade på Tegel efter en föredömligt kort flygresa sent i september. Väl framme är det en kort tur till biluthyrningen och uthämtandet av hyrbil. Detta år fick vi en illröd liten sak. Ibland undrade vi om någon glömt stoppa i motorn och han (naturligtvis är det en han!) fick omgående heta Otto. I uppförsbackar, vid omkörningar eller för all del bara i lite motvind så behövde Otto uppmuntrande tillrop. Herregud vad vi skrattade när vi satt i den där lilla saken o växlade o gasade allt vi orkade men Otto han måste varit tyskarnas svar på Ferdinand. Ibland befarade vi att han lagt av helt men så var aldrig fallet. Vi ställde honom under en korkek (metaforiskt) väl framme i vårt boende som ligger direkt anslutet till en av "rundkurserna", vi var ju ändå här för att rulla inlines.
Förutom när vi for upp till Berlin för att delta i Berlin maraton. Berlin är ganska coolt; för att vara huvudstad så är det rätt fattigt på folk och det trots en stor tävling (som blir ännu större när springnördarna anländer), men ändå kan man tämligen enkelt hitta en parkeringsruta för flera timmar till billig (ibland ingen) penning. När händer nånsin sånt i motsvarande städer annorstädes i Europa? Så Otto fick vara med såklart. Först till mässan där det var nummerlappsutdelning och massa fynd för plånboken! Det som var årets grej då var uppenbarligen "kompressionskläder" fniss det skulle klämmas ihop både här o där för en bättre prestation. Det dröjde något år sedan såg man det här i Sverige också men det verkar inte ha slagit igenom på lika bred front. Jag vet inte om man ska vara glad eller ledsen för det, i estetikens namn i alla fall :O)
Maraton deltog vi dock endast i från åskådarplats, det var en blöööt historia och många av de anmälda kom aldrig till start, en hel del bröt men några plaskade tappert fram. Vi satsade alla våra krafter på att heja fram landsmän, skandinaver eller tja alla som såg ut att behöva det - förbrödringen är ju alltid så total när man är utomlands. Alla sken upp och blev superglada för vår uppbackning. Förutom när vi hejade på en stockholmsklubbs deltagare i sina oemotståndligt vackra banlontrikåer, dom hade liksom inte tid eller lust att vinka eller le. Inga krafter kvar måhända?
Förutom Berlin maraton så var det soligt och 26 grader varmt, man satt på uteserveringarna i kortärmat och lapade glass, sol och öl å var absolut jätteledsen för att man inte satt på jobbet hemma i regniga Sverige i stället. Banorna var i princip helt folktomma så det var bara att brassa på och varva runt så mycket man önskade. En del matställen var stängda men i gengäld pågick många skördefester runtom. Man kan konstatera att Flaeming är paradisets förgård för alla sanna rullare. Och kom ihåg att jag varnade dig! En gång är aldrig bara en gång...
Flaeming Skate, Tyskland
Cirka 6 mil söder om Berlin finns ett veritabelt paradis för inlinesåkare. Man har i regionen storsatsat på att utveckla olika rundslingor med ytterst prima asfalt först och främst för inlinesåkning! Det saknar motstycke i Europa, jag undrar om det inte saknar motstycke i resten av världen?
Inlinesbanorna håller 3 meters bredd och anslutande cykelbanor, som det också finns en hel del av i området, är 2 meter breda. Banorna är väldigt väl underhållna och sopade, det finns till o med ett speciellt nummer att ringa för att anmäla buskörande mopeder eller att något inte står rätt till med banorna. Det är tätt med olika informationsskyltar, kartor, ortsnamn och pilar som leder till diverse restauranger eller vattenhål. Minsta lilla bump i asfalten brukar vara inringad med en ditmålad färgcirkel för senare åtgärd.
Området Teltow-Fläming i Brandenburg vilar även på mycket historia så det finns gott om utflykter att göra vid sidan om inlinesåkandet. Den medeltida staden Jüterbog innehåller inte bara historiska byggnader utan även en sportbutik med inlinessortiment. Lager är av hög kvalitet till en billig penning i Tyskland.
Vill man till Berlin så går det snabbt med pendeltåget från Luckenwalde eller har man bil så är det bra vägar och ganska okomplicerat att köra och hitta parkering i Berlin. Förutom när Berlin maraton går av stapeln i slutet av september. Naturligtvis tänker jag främst på Skejt-Marathon...men i sanningens namn så drar nog det vanliga maratonet än fler deltagare och åskådare. De båda tävlingarna går dagarna efter varandra.
Vill man roa sig på plats i Flaeming-området så finns allt upptänkligt såsom bowlinghall, bmx-bana, skytte, konsthallar, naturpark och inte minst alla gamla övergivna byggnader och institutioner som står och vittrar sönder sedan öst evakuerade området. Att färdas utmed den ryska flygakademiens gamla byggnader skänker en hel del tankar över sakernas tillstånd i världen. Altes Lager är som ett klipp ur en spökfilm - flervåningsbyggnader i rader som står som tomma utropstecken över tider som flytt, och mitt i en förfallen rad av hus finns ett och annat som underhålls och tydligen har inneboende. Har man tur kan man få syn på formliga parader av trabanter som rullar förbi på någon landsväg.
Åter till inlinesåkandet så finns det olika rundbanor/slingor eller "rundkurs" (RK) som det heter på tyska. Det fiffiga med just det här området är, förutom det seriösa underhållet, att man slipper göra tur och retur åkningar eller klura ut hur man tar sig till respektive start- och slutpunkt på en bana utan man ser helt enkelt ut sitt resmål för dagen och svischar runt. Förr eller senare har man skejtat sig till startpunkten igen. Utmed vägen kan man ha besökt en kvarn, ett kloster eller kanske en genuint östtysk restaurang. Det finns 6 stycken slingor på allt från 1 till nästan 10 mil och alla går i princip att kombinera ihop. Och om jag känner tyskarna rätt så snickrar de ständigt på nya slingor, förutom de dryga 20 mil som finns idag. Snickrat på rekorderliga vindskydd med jämna mellanrum till skydd från sol och vind har man redan gjort. Ett fyrtiotal står utplacerade utmed banorna i rejält timmer.
På Flaeming skates hemsida så framgår allt man behöver veta inför resan hit: höjdkurvor, färdriktning, bredd, längd på alla rundslingor (RK), därtill anslutande cykelbanor (markeras med S före), boendealternativ tja allt man upptänkligen kan behöva veta för med tysk grundlighet så lämnas inget frågetecken obesvarat. Om man klickar på Strecken till vänster på hemsidan och sedan på respektive Rundkurs så når man all information och klickar man på själva kartan så får man den i stort format. Det finns till och med en introduktionssida på svenska. Förmodligen inspirerad av att Stockholm speedskaters brukat besöka området på senare år. I utkanten av Jüterbog, alldeles i anslutning till RK3 finns en Skate-Arena (rundbana) för tävlingsåkare.
På senare år har allt mer av regionen utvecklats och boendealternativen har blivit fler. Roligast är trots allt att bo i privatzimmer eller ferienwohnung dvs privatrum eller semesterlägenhet. Alla typer av övernattning från hotell till camping med friluftsbad hittar man under Übernachtung på hemsidan. Tyskarna pratar helst tyska och blygs lite över sin skolengelska men för en svensk är tyskan inte så oöverkomlig även om man inte läst sina an auf neder in über unter vor svischen ordentligt i skolan. Turistinformation finns på flera ställen i regionen med ett överflöd av broschyrer och därtill engelspråkig personal.
Resan till Tyskland är helt görlig i bil, via färja och autobahn, annars flyger Ryan Air på Schönfeldt och SAS brukar ha om än rimligare flyg till mycket bra priser till Tegel airport. Det är klämmigt att ha en bil för även om man åker inlines, lånar cykel av värdfolket eller vandrar till fots genom området så är det rätt mycket man vill se och uppleva så hyra eller medbringa en bil känns som ett bra val.
Området är ganska flackt vilket också är trevligt ur inlinessynpunkt. Det är mycket åker som kantar banorna men man bjuds även på en del löv- och barrskog. Som svensk känns det dock rätt märkligt att inte kunna drutta omkring i naturen lite som andan faller på, men i det här området finns mycket att se upp för i form av gamla krigsminnen, övningsfält och militära byggnader - om än övergivna.
