Inlinesresor

Sista veckan i september med så gott som obefintlig kondition men med nyläkta ben o senor, dock med en tre veckor gammal stortåfraktur, då var det dags för en nyhet på inlinessidan: Schweiz. Landet kanske inte är det första som dyker upp när man tänker på inlines, och det visar sig finnas anledningar till det. 

 

Flyger Arlanda till Zürich med SAS. Beslutar att göra stan en stund, jag har bara varit där en gång i forntiden en halv dag på tågluff med barn 5 och 2 år gamla samt själv gravid i femte månaden. Vad jag vill minnas av nästan en månads tågluffande i Europa så var inte Zürich någon höjdare alls. Vi blev tom jagade (!) genom bakgator av ett ungdomsgäng på kvällen, oklart varför. Nåväl låste in rullskridskor och ryggsäck på centralen och travade runt lite i gränderna, beundrade det turkosgröna vattnet med bergen i fjärran och åt mitt livs dyraste thaimat. Konstaterade att allt bokstavligt talat kostar dubbelt mot hemma. Njah Zürich imponerar nog inte fortfarande.

 

Tog i stället tåget till Landquart och där är jag i stället imponerad! Tågen avgår verkligen på sekunden enligt tidtabell, snabba, rena, tysta och bekväma. I Landquart letade vi upp B&B Haus Weibel där vi hyrde en egen liten minilägenhet med supersköna sängar, egen altan och allt man kan önska sig. Kan varmt rekommenderas, väldigt trevlig ägare som dessutom var utbildad kock så detta med glutenfritt var plötsligt för första gången inte det minsta problem. Hon tipsade om allt möjligt att se och göra i trakten (bla var det vinfestival i grannbyn). Det kom någon svensk förbi någon gång om året typ men oavsett nationalitet var det första gången hon haft inlinesrullande gäster. Are you sure it is do-able?!? frågade hon flera gånger. Vi försäkrade att det inte skulle vara några problem. Hon frågade om färdvägen och skakade klentroget på huvudet. Det är väl grus den vägen envisades hon. Vi gjorde en snabbrek av banans start, av byns enda gata och gick sedan till en outlet vid järnvägsstationen. Där fanns allt möjligt till salu i en mängd olika butiker och inte minst en Lindt chokladbutik packad med läckerheter.

 

Nästa morgon åt vi en mycket stadig frukost där redan hopgojsad müsli i nåt uppblött tillstånd var dagens frågetecken. Ägaren tog med oss till husets terass med utsikt över blånande berg, solen sken och temperaturen steg mot 20 grader. Provianterade färdlunch på Coop och sen började det. Letandet efter rätt väg. Inlinesrutten var tom uppmärkt med egna skyltar, problemet var bara att vi inte förstod systemet...I korsningar kunde de peka åt fyra olika håll och ibland fanns inga skyltar alls. Vi tvekade oss fram förbi grannbyn, den med vinfestivalen, och rullade tillslut in på den mest troliga rutten, en teori understödd av lite hederligt kartrekande och mobil gps. Där fick vi total inlineslycko-flipp. Underbar asfalt, inte en människa, blånande bergssidor med dygnsgammal snö på topparna som gnistrade i solen, vinodlingar med mogna druvor inom en armslängds avstånd, klämtande kobjällror i fjärran. Det var den dagens fem minuter i himmelriket! 

 

Efter någon kilometer i nästan religiöst tillstånd började det bära utför. Asfalten blev sämre för att bitvis bli oåkbar och bitvis full med grus så det var svårt att bromsa i nedförslöporna i full sprutt nerför bergen. Och som det inte vore nog så hade magen också fått full sprutt, hade ådragit mig magsjuka! Var och varannan buske fick besökas till ackompanjemang av Lindt-producerande råmande kossor. Så gick en större del av dagen åt till att haspla sig fram på knackigt,  grusigt, understundom översvämmat (!), lerigt, sandigt underlag och alltsomoftast försvunna vägar tills vi efter mycket möda med solbrända nunor äntligen nådde ner i dalen och fram till floden Rhen. "Det är väl grus den vägen", katjing. Stortån värkte något ohemult illa. Oläkt stortåfraktur och inlines nerför bergssluttningar och över åkrar icke kompatibelt check. Stärkte magar, energidepåer och humör med lite försiktigt matsäcksätande och sedan kravlade vi oss upp på flodbanken. Bara för att mötas av en rytande motvind resten av dagen. Underlaget var jättebra, utsikten mot Lichtenstein vacker, gränsbunkrarna intressanta och motvinden svår trots att jag gnydde om min tå och därför fegade på rulle hela sträckan. Det var en arbetsseger att plötsligt vara framme vid etappmålet Buchs.  

 

Handlade mat precis innan stängning till morgondagens lunch och letade sedan upp ett hotell. Vill ni låsa in era cyklar sa tjejen i receptionen. Nej tack vi har inga sa jag. Då såg hon väldigt konsternerad ut en stund och frågade tillslut men varför har ni hjälmar då?? Så nä där hade de heller aldrig haft inlines-randonnéare tidigare. Vi blev bjudna på prosecco i hotellets matsal där vi också åt rejäla schnitzlar och sen kom John Blund i expressfart. 

 

Nästa morgon var alldeles fuktigt av dimma. Dagstemperaturen var perfekt för inlinesåkning, bortåt 20 grader men varje kväll sjönk det snabbt nästan mot nollan. Vi knatade i arla morgonstund upp till flodbanken med sikte på St Margrethen 40 km bort. Motvinden hade lagt sig något men inte helt. Asfaltsunderlaget blev dessutom riktigt dåligt men i motgång föds de bästa idéerna. Lichtenstein huserade på andra sidan floden och det är ju ett av världens lilleputtigaste men rikaste länder. De har nog råd med asfalt av god klass! Vi letade upp en flod- tillika gränsövergång och jojomen morgonens första mil bara flög fram. Vi kryssade fram och tillbaka mellan Lichtenstein, Schweiz och Österrike under dagen, noga med att inte följa fel förgrening av Rhen 'der Alter Rhein'. Det var vi så skickliga på så mycket riktigt skejtade vi fel (iiinte tack vare mig) och lite lagom trötta tog vi något shortcut-beslut så ett tag hade vi varken flod, flodbank eller asfalt att roa oss med. Men innan dagen var slut o vi också så var vi framme. Vi tog av oss inlinesen och trippade till fots förbi tulltjänstemännen in i Österrike där vi slog läger på ett hotell och åt en brakmiddag med husets dyraste österrikiska vin därtill. 

 

Nästa morgon trippade vi tillbaka förbi tulltjänstemännen igen och in på en bensinmack för lunchproviantering. Dagens etapp gick först utmed landsvägen, genom några städer, rundade en flygplats för att tillslut ansluta till Bodensjön. Vi rullade utmed kajer, cykelbanor och sjuttielva gånger fram och åter över oräkneliga järnvägsspår, förbi campingar, fruktodlingar och genom små städer. Vinden ökade i styrka så stundtals var det rena balansakten att hålla sig på hjulen. Dagens etappmål var slottet i Romanshorn. Vi möttes av den trevlige ägaren och ganska snart fick vi klart för oss att vi var slottets enda övernattade gäster. Han bedyrade att det gällde även osynliga sådana. Stan var övergiven och stängd så vi provianterade på ett snabbköp och åt på rummet med utsikt åt två håll, varav det ena över hamnen o vattnet. Romanshorn är nog desto mer livad sommarstad. 

 

Nästa dag väntade en kort etapp på ett par mil fortsatt utmed Bodensjön och i solsken. Väl framme i Kreuzlingen, efter att ha kaploffat en faceplant på bokstavligt det sista av alla korsade järnvägsspår, beslöt vi att få med ett fjärde land på lika många inlinesdagar så vi rullade helt sonika in i Konstanz i Tyskland förbi smått förvånade gränspoliser, rullade ett ärevarv och så tillbaka till Schweiz igen på andra sidan gatan. Väl där tappade vi bort vägen (igen) och stod med inte mindre än tre skyltar pekandes åt olika håll ... till samma destination. Vi beslöt att ta fram jympadojjorna ur ryggsäckarna och helt enkelt leta oss till fots mot tågstationen. Och möter två förtvivlade (det är tufft att se vuxna okända män nästan gråta) tungt lastade fransmän på uppenbar cykelsemester. Min inre Sherlock Holmes sa mig att oboy gissa om de hade kört måånga mil fel förmodligen ackompanjerat av små uppfriskande gräl. De slätade ut en välknycklad karta över styret och bönade om synpunkter på trolig rätt väg. Vi försäkrade att det är något Schweiziskt komplett obegripligt system så det bästa är att bara välja nåt o snutta lite på gps:en mellan varven och så vinkade vi förbrödrande av dem åt ett av hållen. Bara Schweiz stadsplanerare vet om det faktiskt var åt rätt håll. Vi firade i stället med en Mövenpick glass till dubbla priset och tog sedan tåget till Zürich. Borde man tipsa SJ om ett studiebesök?

 

Så sammanfattningsvis Schweiz är vidunderligt vackert, galet skyltat och åtminstone för fitnessinlinesinnehavare förmodligen inte av tillräckligt avslappnad asfaltskvalitet för en semester-randonné på hjul. Bäst avnjuts det nästa gång medelst cykel. Och en välfylld plånbok, kraftfull gps samt detaljerad karta. För besökas bör det, väldigt sympatiskt land trots allt. 

 

www.skatingland.ch