Passau - Wien
Slutet av maj 2019 blev det dags för en safe-route nämligen den klassiska 'Donauradweg' dvs cykelvägen utmed floden Donau. Vi flög till München och visa av erfarenhet så undvek vi att ta ett hotell alldeles bredvid Hauptbahnhof, som verkar vara något slags kriminellt svart hål. Morgonen efter tog vi tåget till Passau. Något nervösa ju närmare vi kom själva stadskärnan. Vi såg genom tågfönstret att floden var uppenbart översvämmad långt upp på land på bägge sidor. Det visste jag att Passau var känt för men hade väl inte tänkt så förfärligt ingående på det inför resan. När vi så klev av i Passau och började bekanta oss med startpunkten för inlinesresan så sjönk modet några grader; hela cykelbanan var helt översvämmad och avstängd t o m för cyklister. Vilken research-flopp. Vi tog ryggsäckar och inlines o knallade över en av broarna till norra stranden av Donau och där på en högläntare sträckning så var det torrt. Snörade på inlinesen och alla skydd och började skejta dagens inlinessträcka på 43 km. Hela sträckan till Wien är cirka 350 km, eller ja 35 mil.
Asfalten var bra i princip hela vägen under dagen och det var med glatt humör vi låg på rulle över gränsen till Österrike, i vilket resten av färden skulle företes. Vi for förbi någon skördefest och lite enstaka människor här o där förutom ett antal (mestadels tyska) cykelturister. Vid Schlögen, ni vet den berömda meanderslingan, så var man tvungen att byta till södra sidan och detta skulle ske med någon slags färja knåpade vi oss fram till av en skylt. Plötsligt insåg vi att den avgår NU så det blev språngmarsch i strumplästen ombord. Efter några kilometer på andra sidan så tröt orken och vi tog in på pensionat Nikolaus. Lite budgetsinnade denna resa så det vart detta inte alltför flådiga pang men det hade i alla fall en restaurang med överraskande god mat. Serviceviljan var inte så på topp och inget ställe man skulle rekommendera annars, men det låg ju onekligen fiffigt till utmed rutten.
Inför avfärd hittade vi ett gps-spår på internet från två killar som gjort delar av banan på inlines. De hade valt till större delen tvärtom sida av Donau mot vad jag hade tänkt mig från början men så tänkte jag att det är ju dumt att framhärda med det, om nu inlinesåkare åkt en annan sträcka så innebär ju det att de sidor och övergångar de valt borde fungera bra. I backspegeln inser vi att det var ju ett felaktigt ställningstagande. Vi missade nog till stora delar den bra asfalten och plongade oss fram utmed rassliga, rackliga asfaltsvägar, betongplattor, grus, trafik och inte minst en hel del gatsten. Såvitt jag förstår så var det dessutom förbjudet att åka inlines många av sträckorna. Tur man inte kan tillräckligt med tyska.
Hursomhelst dag 2 -på självaste mors dag- tog vi oss fram 30 km till staden Aschach (vars namn ständigt får mig att tänka på Robert Gustafssons barskämt haha). Precis vid inloppet till staden så höll vi på att skejta på en mycket förgrymmad orm! I den lilla staden hade jag bokat ett rum på ett slott. Min fäbless för att rulla fram till slott på inlines verkar grundmurad. Det var dock inte så lättrullat utan vi fick snarare leta bakom några silos nere vid flodkanten för att hitta slottet, gömt bakom en förvuxen trädgård och vittrande murar. Det visade sig ha köpts 1987 helt förfallet av en byggarbetare från trakten där han sedan installerat sig och sin familj och försökt att skapa inkomster genom att tex inordna ett hotell samt ett galleri med konstutställningar. Han hade uppenbar lebenslust och inviterade ofta till överdådiga fester. Två gamla knöckliga damer hasade omkring och snäste åt varandra medan de försökte hålla kaféet och rumsverksamheten igång. Senare förstod vi att det var ägarens änka respektive syster. På slottets ägor upprättades under första världskriget ett fångläger med tillhörande krigskyrkogård för tillfångatagna fiender till Österrike/Ungern, bla montenegriner och serbier. Till min lättnad verkade inget slottsspöke ingå i rumspriset utan jag sov utomordentligt gott innanför de metertjocka murarna.
Nästa dag kvarstannade vi på södra sidan om Donau och jag tror i efterhand att det var fel val. Asfalten var ok större delen av sträckan men vi kunde skåda hur de susade fram obekymrat på cykel utmed stranden på norra sidan. Skulle jag göra om sträckan hade jag absolut prövat att byta. Efter ungefär halva dagsetappen så for vi över floden via en dammanläggning med mäktigt brusande dammluckor. Därefter fick det bli lunchstopp på en parksoffa på andra sidan. Och när nöden är som störst hittar man dessutom plötsligt ett dass utmed färdvägen! Bara att rulla raka vägen in! Efter ytterligare 30 km hade vi nått staden Linz där det första vi gjorde var att kolhydratladda med varsin mega-glass och en stor Radler. Därefter ett hotell i stadskärnan och en jättegod middag på en thairestaurang runt hörnet.
Nästa dag krånglade det till sig ordentligt för det byggdes tydligen kors och tvärs utmed där vi skulle skejta ut ifrån Linz så vi fick gå långväga till fots med flera omtag och humöret vart väl inte alltför glatt av detta. Hann äta salladslunch ur ryggsäcken i regnet i någon slags park med cykelvägar innan det ens vart dags att snöra på hjulen. Väl utmed floden igen var det några kilometer med rolig åkning men sedan for vi igenom byar och annat trassel rätt tätt och vädret hade börjat krångla och det blåste 13 m/s naturligtvis med viss väta från ovan. Tillslut kom vi fram till dagens slutmål Mauthausen rätt högt upp och inte alls på några cykelvägar direkt utan vi slirade omkring utmed landsvägar och villagator. Förbi ett stenbrott och sedan tillslut ner mot vattnet igen. Sträckans enda hotell var ett dyrt designerhotell som dessutom när de först fick syn på oss inte ville kännas vid att vi hade ett rum förbokat. Detta var precis i början av säsongen och det mesta i byarna stängde tidigt, om det alls var öppet. Så vi handlade mat och åt på hotellrummet.
Nästa dag var det ösregn och vi fick fundera på ett lämpligt angreppssätt. Vi beslöt att ta en "vilodag" från inlinesen och ringde på en taxi som tog oss till Gedänkstätte Mauthausen eller med andra ord koncentrationslägret. Det är ofattbart hur mänskligheten kan vara upphov till sådan grymhet! Stenbrottet vi sett dagen innan hörde till området för lägret, där mördades många fångar helt enkelt genom att puttas över kanten till en säker död. Efter flera timmar på plats tog vi en taxi till tågstationen i Mauthausen och lokaltåget till Grein. Bodde på ett trött gammalt hotell med utsikt över Donau, där passagerarfärjorna verkligen fick sträna motströms. Kvällen spenderade vi på en sunkig pizzeria bortanför torget.
Nästa morgon stod det klart för oss att regnet hade orsakat ännu högre vattenstånd och myndigheterna hade behövt släppa på mer vatten för att inte lägga låglänta delar under vatten längre upp, så färjan vi hade tänkt åka över med till andra sidan var inställd pga för starka strömmar. Vi fick knalla några kilometer till fots bakåt innan vi kunde korsa Donau på en bro och sedan börja dagens etapp. Låglänta delar låg under vatten och viadukter var avstängda pga översvämning. I Ybbs an der Donau gav vi upp och tog tåget till Melk. Följaktligen var vi framme tidigare än vi brukar och med mer krafter kvar. Melk är känt för sitt stora Benediktinerkloster från 1000-talet och lockar ganska mycket turister. I bycentrum är kullerstensgator, små butiker och puttriga hus. Vi tog in på Rådhuskällaren i gnissliga sängar som man befarade skulle ge upp sina sista suck vilken sekund som helst. Kvällens begivenhet var väl österrikisk tv som sände ett program från brandinsatserna i Sverige året innan. Och någon slags totalt surrealistisk österrikisk variant av bonde söker fru, det var ähumm intressant. Det var inte förrän jag kom hem som jag blev varse att även Melk hade huserat ett koncentrationsläger. Mestadels franska fångar som tvingades arbeta åt Steyr-Daimler-Puch som tillverkade krigsmateriel åt tyskarna.
Sista dagen för inlines började lovande utmed Donau på fina cykelbanor. Tyvärr blev man ganska snabbt ledd över till norra sidan och där var inte underlaget alls speciellt bra. Vi hamnade mitt i någon slags veteranbilsrally och blev förbivinkade av flaggvakter. Därefter var det hela tiden brottstycken av några meter bra åkning blandat med strul. Vi kämpade på ganska möra efter ett par dagar på hjul och med all packning. Till lunch stannade vi på ett överdådigt ställe med manglade vita dukar o überdyra rätter som serverades av personal i stärkta kläder med handknuten fluga. Ska man slå på stort kan man göra det rejält. I matchande lycrakläder med svettränder. Vi for sedan in och ut ur byar o rapplade på utmed traktorvägar o gudvetvad för vägar. Rätt vad det var så stod jag på näsan ner i en buske till omgivningens munterhet. På ett ställe hittade vi resans andra orm, men denna var seriöst illgul. Som en rymling från exotiskt zoo typ. Tillslut nådde vi etappmålet.
På hotellet i Wien konstaterade jag att mina inlines, som rullat säkert 500 mil, hade gått sönder så till den milda grad så de var förbi lagning. Det fick bli sista vilan i papperskorgen på rummet, efter att jag räddat hjul, lager och bromskloss. En liten begravningsceremoni i all enkelhet och en tacksamhetens tanke till allt roligt och slitsamt jag fått uppleva under åren med dessa. Sedan blev det wienerkonditorier, hofreitschule med lippizanerna, mozartkügel och allt annat som Österrike och dess huvudstad har att bjuda på.
Säröbanan
En helg i juni bar det av till Göteborg för att bla utforska Säröbanan på inlines. Det hade vid det laget varit på tapeten i elva (11!) år. Tog tåget ner till Göteborg efter jobbet och checkade in på mitt absoluta favorithotell i stan: Clarion Post Hotell. Det ligger några ynka hopsasteg från centralstationen, när SJ väl lyckats transportera en dit, om än flera timmar försenat.
Frukostbuffén är makalös och har verkligen allt o lite till. Fick konstiga blickar av personalen när jag frågade om man kunde betala och ta lunchpaket. Hon tänkte nog att vi inte var mitt i norska fjällvärlden, men jag tänkte att det är trevligt med lite energi på inlinesturen. Så det fixades på pressbyrån intill i stället.
Någonstans, jag minns inte var, läste jag en gång att det finns två järnvägslinjer i Sverige som främst tillkommit för att de högre stånden skulle kunna ta sig till nypåfundet badsemestrar. Den andra lär vara den till Saltsjöbaden. Hursomhelst så var Säröbanan en 24 km lång normalspårig järnväg mellan Göteborg och Särö, i drift 1903 till det gyllene året 1965. Det finns en hel del kul fakta om banan på Wikipedia som jag uppmuntrar till att läsa.
Visst palaver utvecklade sig för att vi skulle komma på rätt spårvagn med rätt biljett och under tiden hann vi beskåda militärerna i Elfborgsmarschens lördagsetapp trava förbi hållplatsen. Cykelbanan börjar vid Slottsskogen/Linnéplatsen och är skyltad mot Särö. Problemet var bara att den var väldigt mycket skyltad mot Särö - åt flera håll. Valde vänster sida om stora vägen bort och det var såklart det minst bra alternativet så vi tog oss tillbaka till starten och gjorde ett nytt försök. Första milen nånting lutar konstant uppåt, asfalten är bra och övrig trafik är hanterbar. En hel del cyklar, någon barnfamilj på inlines, flanörer och ett antal fyrbenta motionärer.
Det var soligt och varmt, vi visste det inte då, men en sommar i mannaminne vad gäller just sol o värme. Tyvärr stämde inte bilden jag av någon anledning hade i huvudet, att banan så charmigt följde vattenlinjen med havsutsikt stort sett hela vägen. Det fanns ett litet parti utmed havet men där var asfalten kritiskt dålig, banan blev smalare och frekvensen av löst springande barn & hundar ökade i besvärande antal. Därpå följde etapper där man krånglar omkring o byter sida över väg, trottoarkörning och villaområden. Tillslut anlände vi så till Särö och restaurangen Blomstermåla med dess nästan fullsatta terass för en lunch i solen. (Stora plånboken behövs, en halvtorr hamburgare har riktpriset 200 kronor). Efter en väl njuten lunchrast i solen tog vi oss in mot ett ställe där vi fått underrättelseinformation att man skulle kunna ta buss åter till Linnéplatsen. Vi tyckte inte att asfalten eller omgivningarna lockade till en retur på inlineshjul.
Brennerpasset
Norra Italien är rikt på cykelleder och en hel del av dessa utgörs av nedlagd järnväg. Redo för att testa lite nya vidder bestämde jag mig för att detta får bli nästa hjulprojekt. Tidpunkten vaskades lite fram och tillbaka: när kan tänkas vara mycket folk, när kan tänkas vara regn, kallt, varmt osv. Tillslut blev det första veckan i juni.
Flög till München för en övernattning (sunkhotell nära hauptbahnhof, området kändes otryggt redan tidig kväll) och tog tåget därifrån till Brennero nästa morgon. Det gick inte att köpa platsbiljett i automaten och väl på tåget insåg vi att det var fullbokat. Med lite rutinerade tågluffartakter lyckades vi ändå få sittplats hela vägen. Det är en vacker sträcka och 2,5 timmar senare var vi framme i Brennerpasset. Provianterade i en gränsbutik där folk köpte absurda mängder rengöringsmedel. Sen snörade vi på inlinesen och började rulla.
Vacker sträckning och mestadels riktigt bra asfalt, däremot gick det alldeles för brant utför för inlines. Här går cykelvägen inte på gammal banvall. Bromsade så frenetiskt så det gick åt två bromsklossar på 6 mil! Och fick två blå stortår på kuppen. På sina ställen kom varningsskyltar om både 13 och 17% lutning. Det blev till att ta av sig inlinesen och gå på sina ställen. Det fanns även några kraftiga uppförsbackar.
Rätt sent in på dagen nådde vi Gossensass för en välbehövlig glass, därefter Fortezza och tillslut vårt sporthotell i Bressanone. Timmen hann bli rätt sen så efter rekordsnabbt duschande forcerade vi steglängden in i gamla stan och avnjöt knödel med weissbier till middag, precis innan restaurangerna stängde. I Tyrolen är det inte, som man skulle kunna tro, italienska maträtter. Hundra år av italienskt styre har inte påverkat språk eller matvanor nämnvärt.
Nästa dag fortsatte färden 40 km mot Bolzano. Lutningen lugnade ner sig betänkligt och övergick i ett behagligt banvalls-nerförslut. Tyvärr går både motorvägen och regional mycket trafikerad väg mestadels bredvid banan vilket förtar lite av friluftskänslan. Sträckan ger mycket tågkänsla, bla skejtar man igenom ett flertal kortare och längre välsopade och belysta tunnlar. På något ställe blev det grus på stig vid ett vägbygge. Men vips är man framme i Bolzano. Undvik bakgatorna runt stationen - där kunde man bli mörkrädd mitt på dan. Annars är Bolzano väldigt småputtrigt och ligger extremt vackert mellan bergen. Vi tog in på hotell Laurin och gissa om vi blev förvånade där vi stod stinkande av svett o blöta av en regnskur och får höra att just vi två blivit uppgraderade till sviten! Fantastiskt hotell, underbar svit o vacker utsikt. Det blev dock lite palaver när jag misstog larmsnöret i badet för fläktreglage, men det är väl alltid roligt när man kan roa sina medmänniskor...
På Bolzanos torg hittade vi ett ställe som hade både glutenfri pasta och glutenfria pizzor att dessutom sköljas ner med ett utsökt lokalt producerat Lagrein-vin. Staden lyckas på nåt sätt vara större än man skulle kunna tro och hade ganska gott om shopping. Något som inte är lätt när ryggsäcken behöver hållas så lätt som möjligt.
Nästa morgon väl utsövda tog vi oss an 60 km till Trento. Väl där vandrade vi runt i den bilfria citykärnan. Många cyklister passar på att svänga in i den gamla stenstaden. Annars var det inte alls så många cyklister som vi befarat på banan, snarare lite lätt folktomt på alla sträckor. Lunch intogs på en äkta turistfälla vid katedralen. Middag och vin handlade vi med upp till rummet.
Nästa dag antog regnet, som följt oss av och till under veckan, nya blöta former. Vi seglade tappert på utmed banan i våra regnponchos och försökte ignorera alla skurar och pölar. Cykelvägen följer gammal banvall genom dalen, förbi fruktodlingar och småstäder. Det är i princip platt eller mycket svagt utförslut. Utsikten var bedårande med bergen runtomkring. Asfalten är i bra skick men för fitness-inlines lite för grov och friktionsrik. I Rovereto tog vi beslutet att bryta vår färd mot Verona. Åskan satte helt enkelt punkt för rullandet. Vi hade avverkat ca 20 av de 26 milen. Vi klev på ett lokaltåg tillbaka till Bolzano och tog in på ett spahotell alldeles vid torget som tydligen sålde paket med sin egen berömda apfelstrudel.
Dagen efter spenderade hos Ötzi the iceman på museet i stan. Väldigt fascinerande! Och med att shoppa ety nu kunde man fylla sin ryggsäck. Därefter tog vi tåget åter till München för att flyga hem, och kunde studera vart vi skejtat från tågfönstret. Det var en föryngrande känsla att tuffa fram på tåget, med en fläkt av ungdomens tågluffartider. Vid varje gränspassage (den tyska polisen är fortfarande hunkigast!) fick man passet undersökt och precis som förr var svenska pass inte högintressanta. Och vid varje stopp eskorterades folk av tåget. Det kan ju vara bildande att veta, för den som bullrar om att Sverige har gränskontroller.
Eskilstuna-Ärla
Den 30 september 1895 invigde Oscar ll under pompa och ståt Norra Södermanlands Järnväg och dagen efter togs den i allmän drift för person- och godstrafik. Den kostade 4,4 miljoner och hade en sträckning på drygt 12 mil. Järnvägen las ner 1994 och 2016 asfalterades sträckan Eskilstuna-Ärla, en sträcka på 12 km enkel väg.
Midsommardagen prövade vi denna bana i sol och mycket frisk sidvind. Banan startar bakom Mälarsjukhuset i Eskilstuna, på andra sidan nuvarande Svealandsbanan, med en undergång under järnvägen. Därefter följer en lätt stigning i ett par kilometer som sedan skiftar mellan lätt uppför resp utför.
Nära Eskilstuna är ett antal övergångar förbi mycket lite trafikerade grus och asfaltsvägar. Korsningarna är försedda med bommar och övergångarna är inte alltid asfalterade vilket blir ett störande moment. Dessutom har man som så ofta valt den illa passande kompromissen med grusad ridväg på samma banvall vilket medförde ganska långa sträckor med uppskvätt singel o grus. I övrigt är asfalten av mycket god kvalitet. Sträckningen fram till Ärla går genom såväl skog som öppet landskap. Säkert ett välkommet träningstillskott för tex rullskidåkare.
Trans-Ardennes
Frankrike, det förlovade landet för inlinesåkare, fick ett nytt besök i september dock i en region vi aldrig varit, nämligen Ardennerna. Iaf inte på den franska sidan, resan innan var vi i belgiska Ardennerna. Direkt från flygplatsen meckade vi oss mot tåget, som efter ett byte i Reims, tog oss till Charlesville Mezieres. Vi knatade igenom stan och insåg direkt att detta inte är ett hörn av Frankrike som ser så många utländska turister. Vi tog in på ett hotell som till vår stora lycka hade vattenkokare på rummet till vårt teinnehav. Nästa morgon åt vi någon slags absurt plastinpackad frukost som man nästan förväntade sig skulle serveras av en metallskinande robot. Därefter sneddade vi mot floden och blev stående ett tag för att utröna vilken av alla förgreningar vi eg borde följa. Som ett omen fick jag syn på en banderoll precis där vi stod som annonserade ett inlines-event samma kväll.
Vi knatade och gick å hamnade lite fel men det blev rätt ändå. Efter ett antal vattenövergångar såg vi starten i Montcy-Notre-Dame, där det också var placerad en översiktskarta över rutten. Cykelvägen följer floden la Meuse som meandrar sig fram mellan fantastiskt vackra grönklädda berg, stilla blått vatten och pittoreska byar. Tyvärr hade jag åkt på en förkylning, det var in i det sista ganska oklart om jag alls borde ge mig i kast med uppgiften att skejta dessa mil. Vi beslöt att försöka men att ta det lite piano och ge akt på hälsan. Vi rullade norrut på fantastiskt fin asfalt. Solen sken o precis varenda människa verkade uppriktigt glada att se oss där. De hälsade som vi vore gamla grannar. Nouzonville dök upp o försvann bakom hjulen. Asfalten var makalöst bra och inga övergångar alls i princip, bara att stå på. Vi bunkerspanade lite, här är ju sorgliga minnen som så många andra ställen i Frankrike och Europa. Det fanns arkebuseringsplatser där tyskarna begått hårresande övergrepp mot civilbefolkningen.
Vi rullade vidare till Bogny-sur-Meuse där vi pustade lite extra länge och dessutom mumsade picniclunch. Jag var osäker om jag fortfarande hade feber men det var så fantastiskt härliga omgivningar och perfekt asfalt så vi körde på. Vid Monthermé korsade man floden för första gången. Vi rullade till Laifour 32 km men väl där beslöt vi att ta lokaltåget 4 stationer (och 22 km) till Haybes. I väntan på tåget tog vi en iskall öl och en iskall glass OCH en iskall Fanta ety så varmt och fantastiskt väder var det faktiskt i Ardennerna dessa dagar. Biljett löste man på tåget tragglade jag mig igenom på en fransk skylt men det gjorde vi icke alls för vi hann aldrig se röken av någon konduktör.
Väl framme i Haybes hade vi bokat ett slottsliknande bed & breakfast på Le Clos Belle Rose. Fantastiskt hus vid floden, eller slott då. Fick inte riktigt kläm på varför men huset hade stått tomt efter kriget, sedan bebott (ensamt?) av en kvinnlig läkare eller möjligen läkarfru och sedan renoverats upp o beboddes inte alls utan hyrdes helt sonika ut rumsvis. Det var rätt dråpligt när jag andlöst smög omkring viskande att det är som Frankrikes svar på Ulvaklev och bränner av kameran rätt i nyllet på en intet ont anande fransk gäst i mörkret. Tyvärr var rummen uppmöblerade i förortspizzeria-stil snarare än i försök att hålla sig lite närmare husets ursprung. Men det var ett pampigt hus som kittlade fantasin. Byn var väldigt stillsam, hade inte ens en affär och kändes som en avfolkningsbygd. Ägarna till huset drev byns restaurang så dit gick vi och slog på stort! Det var pilgrimsmusslor, eleganta varmrätter, överdådiga desserter och årgångsviner så tusenlappar flög. Ingen risk för skörbjugg på denna resa heller.
Nästa morgon väl utvilade och förstärkta med frukost spände vi på oss inlinesen och rullade iväg. Solen värmde redan gott och alltfler vinkade å hejade. Tills vi insåg att vi hamnat i en mtb-tävling :-) Omgivningarna var fortsatt vackra även om bergssidorna blev något lägre. Vi skejtade förbi fiskare, majsfält, sandtag och leddes ut på bilvägar efter Aubrives. Vi fick ta av oss inlinesen och gå med ganska tät trafik som slirade förbi. Vi insåg tillslut, när vi fick syn på reaktorbyggnaderna, att man leds bort från floden ett par km, förbi ett kärnkraftverk.
I den lilla byn Chooz gick vi förbi en skylt där det typ stod "Chez Mama" så där tittade vi in. Det var bokstavligt talat lilla mamman som öppnat restaurang i bottenvåningen på sitt hus, tvätten o strykbrädan stod framme i vardagsrummet, som dubblade som serveringsutrymme. Vi hade ingen aning om vad som serverades för det fanns bara en dagens men ingen meny. En stilla bön om fiskfritt och glutenfritt klockade in. Efter ett visst palaver med att jaga bort grannens hundar från uteplatsen, säga några väl valda ord till deras husse och fälla upp ett parasoll med viss avsaknad av grundläggande ingenjörskunskaper så kom så lilla mamma stolt ut med sin trerätters kreation. Man genomfors av den starka misstanken att Maman inte gjorde detta för att tjäna en franc eller två utan helt enkelt uppfunnit en sysselsättning för att hålla hemmafrutristessen stången.
Vi promenerade därefter över bron och påbörjade sista etappen upp till Givet och därefter över gränsen till Belgien. Jag hade bokat oss på (ännu) ett slott, Castle Les Sorbieres, men det var högst oklart hur fasen vi skulle hitta dit. Jag hade trott att man kunde fortsätta skejta men icke. Vi fick gå uppför och nerför i någon slags bergskedja och med bilarna vrålande förbi i km efter km. Man kände sig allt annat än elegant när man genomförkyld, svettig, iklädd små bitar av lycra och en skumpande ryggsäck frasade fram utmed slottets grusgångar. Vi fick ett härligt rum i slottets annex med tillhörande hall o bad och utsikt över La Meuse. Middagen intogs på slottet där vi fick ett avskilt bord i ett burspråk och egen kypare. Maten var galet god, klockrent bland det bästa jag ätit i mitt liv. Övriga gäster var ett par busslaster vilt stökande belgiska pensionärer. De må haft höftkulor i titan o löständer av plast men festa kunde dom! Jag var nästan lite rädd för de mest hämningslösa damerna i halvtufsiga peruker... Det är ju inte riktigt i sobra slottsmiljöer man tror öronpropparna ska få jobba som hårdast.
Till morgonen därpå hade vi bönat upp en skjuts tillbaka in till Givet. Vi hade tänkt ta tåget förbi partiet med kärnkraftverket, men vi missade det finstilta i tidtabellen så vi fick genomföra hela återresan per hjul trots allt. Vi susade förbi samma orter som på uppvägen och även Fumay som vi hade åkt förbi med tåget, till Revin (41 km) där vi bokat ett Airb'nb. Lite svårnavigerat i Revin iom att floden slingrar av o delas och bebyggelsen sprider sig lite åt alla håll så skolfranskan, mobilgps:en och kartläsandet fick jobba hårt. Tillslut hittar vi fram och finner någon slags crazy catwoman i ett rackligt gammalt hus där det brusar intressant i badkaret (?) varje gång man spolar i toaletten o hela anrättningen lät väl som när Jas39 Gripen startar upp jetmotorerna. Efter att ha vågat mig på en dusch och därpå stod på rummet för att krafsa fram nåt passande ur ryggsäcken att ta på mig, kom en av husets övriga gäster inknallande och fick sånär en hjärtattack vid åsynen av mig. Tills någon övertygar mig om något annat är jag säker på att han var en uråldrig närsynt professor. Jag tror tom han hade mjäll på tofflorna. Det måste varit med en hårsmån som han överlevde. Vi beslöt att äta ute och fick en hänvisning till ett annat Chambres d'hôtes där vi åt en stabbig bukfylla innan vi försökte sova. Jag försökte förvissa resesällskapet om att efter natten kommer detta vara en rolig historia och att man inte alltid kan pricka rätt vid bokning av logi. Det var första o möjligen sista via Airb'nb. Man trodde ju nycklar ingick som standard iaf.
Till frukost har vi inte sovit så jättebra i de hårda gamla knarrande museimöblerna. Frukosten serverades i en överbelastad matsal där ett antal katter strövar omkring på bänkar o bord. En av dem beslutar sig plötsligt för att använda min vad som klätterstege när jag är halvvägs igenom en croissant, och därav känner mig nödgad att lägga upp ett överraskat vrål. Precis då ansluter professorn med maka. Han verkar fortfarande uppskakad av sin felnavigering.
Vi skejtar en bra bit av vägen tillbaka, tar tåget en liten bit trots att förkylningen verkar vända till det bättre. Det är en sådan fantastisk mix av stilla äventyr, vackra omgivningar, bra väder och perfekt asfalt så det känns som jag kommer återse Champagne-Ardennes igen. Vi firar en bra semester genom att fika franska delikatesser på ett konditori på en gågata i Charlesville innan vi tar TGV till Paris. Samma dag vi landar hemma får jag syn på att fransmännen färdigställt ytterligare 40 km söderom Charlesville mot Sedan-hållet.
Vennbahn
Vi fick flytta resan från juni till augusti eftersom organisationen bakom "Europas längsta cykelväg på ursprunglig banvall" beslöt sig för att asfaltera ännu en sträcka just i juni. Vennbahn sträcker sig från Aachen i Tyskland, via Belgien, till Troisvièrges i Luxemburg. Det är 125 km mestadels toppenfin asfalterad banvall med ordentlig bredd, och det behövs, för sträckan är rekorderligt använd av både cyklister, longboardåkare och inlinesrullande. En och annan promenerande familj med hund förekom också. Många trafikanter således men också extremt diciplinerade sådana! Man visade enorm respekt och hänsyn till varandra, det var aldrig några problem alls på banvallen.
Vi flög till Zaventem airport i Bryssel där säkerhetspådragen var omfattande och stämningen påtagligt nervös. Därefter tog vi tåg mot Aachen inklusive ett byte. Väl framme var hungern omfattande så vi hoppade in på en fantastiskt bra thairestaurang på gatan närmast stationen. Övernattade sedan på Ibis som låg mitt i någon trafikknut men trots det fick vi ett tyst rum. Shoppade i centrum av Aachen, som var riktigt puttrigt, tills affärerna stängde.
Nästa morgon tog vi sikte på Rote Erde där banan enligt uppgift skulle starta. Stod och läste på en skylt om hur området uppstått då järnvägen byggdes när en hantverkare i en bil började tuta och vifta. Han pekade på inlinesen och frågade om vi skulle till Vennbahn för då kunde han peka ut vägen! Han var så ivrig så jag trodde nästan han skulle trilla ut genom bilrutan.
Vi hoppade i grillorna och började mala de 40 km konstant uppförslut som sträckan startade med. Det är dock fd järnväg så det var ingen braskande lutning men efter 30 km började det kännas. Sträckan var fin och vi imponerades stort av den tokfina asfaltskvaliteten. Man kryssade ett antal gånger fram och åter över gränsen mellan Tyskland och Belgien. Efter alla krig o fredsfördrag finns många enklaver och halvöar av land som tillhör endera parten. Tyvärr saknades gränsskyltar det hade varit schysst. Det finns dock en hel del skyltar från Vennbahn med information om närområdet och kartor. Tyskland är inte Tyskland utan sina biergarten o här och där finns även caféer och glasställen. Man skejtar förbi ett antal städer o byar och allt är ordentligt uppskyltat.
Efter en dagsetapp på 48 km var vi framme vid första övernattningen: Monschau. En fantastiskt pittoresk stad utmed vattnet långt nere i en bergomsluten dal. Turistiskt som attan men man förstod varför. Små gränder, butiker, korsvirkeshus, forsande vatten, gemytliga restauranger, borgar och berg. Vi hade bokat ett udda hotell som mer var som ett gammalt hus. Dusch och toalett var installerade i ett hörn av rummet bakom en glasvägg. Uppenbart en lösning för den oblyge! Ägaren var indier med en fäbless för att prata så mycket han någonsin orkade med sina gäster, så man tog chansen att lämna anekdoterna till nästa intet ont anande gäst så fort någon dök upp. Ägnade kvällen åt att mumsa pfifferlinge & pasta, slurka lite vin o trava runt i den blomstersmyckade byn.
Efter en bastant och god frukost hos den likaledes morgonglada indiern travade vi alla branta höjdmeter upp igen till banvallen. Skejtade som i nirvana i fantastiskt väder, vackra omgivningar, nerförslut och toppenasfalt tills några kilometer före Waimes i Belgien. Man ville nästan gråta för dagens åkning var över! Hungern var dock tilltagande. Vi letade upp en B&B ute på vischan efter att ha kryssat förbi hagar, hästar och åkrar. Madam pratade dessvärre bara flamländska men gav oss adressen till ett matställe som möjligen skulle funka inne i byn. Efter en dusch och utstyrning med civila kläder gick vi några km utmed banvallen in till Waimes. Där fanns inte mycket att beskåda så lyckan var total när vi fann matstället och det var öppet! Men nej de serverade inte mat förrän till kvällen. På min allra mest desperata franska frågade jag om det inte fanns nånting ätbart! Jo barmenyn. Och den innehöll allt möjligt tex carbonara som skulle kunna mättat ett helt stall med ardenner - problem solved. På väg ut ur byn fann vi en jourbutik som någon driftig typ uppenbarligen startat för att täcka upp den påvra infrastrukturen. Vi handlade fulvin till fulpriser och chips av tveksam hygienisk standard. Vi sjösatte en omfattande smuggelplan för att få upp det hela på rummet. Planen innefattade även avyttrandet av sopor. Det känns inte riktigt som vuxenpoängen haglar när man försöker kringgå regeln "ingen förtäring på rummen".
Vid frukosten dyker husets herre upp bakom spakarna. Han var, som de flesta medelålders belgare, lika bred som han var kort. Han var mäkta imponerad av våra bedrifter på inlines, och det kan man kanske ana när han tyckte att gå några ynka km tor till centrum var ofattbart i hans värld. Han propsade på oss rester från frukostbordet till lunchpaket så bredvid utsmugglade tombuteljer färdades goda ostar och pinfärska croissanter i ryggsäcken. Dagens sträcka var Ravel45, en liten avstickare från Waimes till Trois Ponts. Inte lika mycket folk och utför i princip hela sträckan. En tunnel passerades också. Man skejtar förbi Malmedy och där höll jag på sånär på att hamna under en blå lastbil vid övergång av landsvägen. Föraren missade uppenbarligen att det inte bara var ill-orangea landsvägscyklister på väg över utom lilla moi. I sista sekund slängde jag mig tillbaka i vägbanan och hann tänka nu gör det ont, nu dör jag. Men turen var på min sida. Döden är annars högst närvarande i dessa trakter då ardenneroffensiven skördade många offer i andra världskrigets slutskede. I Malmedy tex massakrerades bla amerikanska krigsfångar liksom civila som tyskarna tyckte varit motståndarna för behjälpliga. Ifrån Trois Ponts tog vi bussen tillbaka och sov en natt till på samma B&B.
Nästa dag får vi återigen lunchpaket av vår urtrevlige värd. Vi sätter av mot St Vith och fångas snart in av en rejäl störtskur. Vi står under en gran och försöker pussla ihop vilken vädersite vi ska tro på och olika omfallsplaner för dagen. Vi bestämmer oss för att gå på ursprungsscenariot 54 km banvall till Troisvièrges. Det inkluderar en mil till fots, pga grus. Vi passerar sträckan som nyasfalterats i juni och passerar snubbarna som målar vägbanan. Det enda som var lite bökigt med Vennbahn var att belgarna envisades med olika typer av konstruktioner vid vägövergångar som blir hinder för inlinesåkare och därmed motverkar syftet. De hade en förkärlek för olika rännor och räfflor.
Regnet drar bort och det blir återigen soligt o varmt. Före passagen av St Vith glyttar banan till sig iom att man leds genom stan på icke-banvall. Asfalten är bedrövlig och på sina ställen är det inte ens asfalt. Därefter kommer sträckor där man återigen går av banvallen och ut på landsväg med sämre underlag. En mil är det (ännu inte) asfalterat alls. Så från St Vith och söderöver är det eg ingen större vits att bege sig på inlines eller landsvägscykel under nuvarande omständigheter. Vi knatar och går dock för att nå vårt slutmål. Påfallande många broar som sprängts av tyskarna har aldrig blivit uppbyggda igen. Så småningom passerar vi infarten till en tågtunnel, som är permanent stängd. En utrotningshotad fladdermusart har tydligen flyttat in. Man leds i stället upp och runt o mitt på ett fält ute i ingenstans går gränsen till Luxemburg. Några kor idisslare slött och glor förvånat. Efter ett tag är man åter på banvallen som lutar svagt utför.
Väl framme i Troisvièrges känns det lite som ett Västgöta klimax. En anonym stad som anträds via en kulle ner till ganska intetsägande gator. Vi tar in på ett auberge med identitetsproblem: rummen vill vara designat boutiquehotell, restaurangen är irländsk pub och resten är som ett ålderdomshem med ikeamöbler. Nästa dag tar vi tåget till Bryssel, tvångsbesöker Liège eftersom tågbytet akterseglar oss, och blir sedan sittande på Zaventem i flera timmar då någon behagat bombhotplanet, som måste genomsöka av insatsstyrka med hundar. Men Vennbahn var absolut ett fiffigt fynd för rullsugna inlinesåkare.
Schweiz - landet av mjölk och motvind
Sista veckan i september med så gott som obefintlig kondition men med nyläkta ben o senor, dock med en tre veckor gammal stortåfraktur, då var det dags för en nyhet på inlinessidan: Schweiz. Landet kanske inte är det första som dyker upp när man tänker på inlines, och det visar sig finnas anledningar till det.
Flyger Arlanda till Zürich med SAS. Beslutar att göra stan en stund, jag har bara varit där en gång i forntiden en halv dag på tågluff med barn 5 och 2 år gamla samt själv gravid i femte månaden. Vad jag vill minnas av nästan en månads tågluffande i Europa så var inte Zürich någon höjdare alls. Vi blev tom jagade (!) genom bakgator av ett ungdomsgäng på kvällen, oklart varför. Nåväl låste in rullskridskor och ryggsäck på centralen och travade runt lite i gränderna, beundrade det turkosgröna vattnet med bergen i fjärran och åt mitt livs dyraste thaimat. Konstaterade att allt bokstavligt talat kostar dubbelt mot hemma. Njah Zürich imponerar nog inte fortfarande.
Tog i stället tåget till Landquart och där är jag i stället imponerad! Tågen avgår verkligen på sekunden enligt tidtabell, snabba, rena, tysta och bekväma. I Landquart letade vi upp B&B Haus Weibel där vi hyrde en egen liten minilägenhet med supersköna sängar, egen altan och allt man kan önska sig. Kan varmt rekommenderas, väldigt trevlig ägare som dessutom var utbildad kock så detta med glutenfritt var plötsligt för första gången inte det minsta problem. Hon tipsade om allt möjligt att se och göra i trakten (bla var det vinfestival i grannbyn). Det kom någon svensk förbi någon gång om året typ men oavsett nationalitet var det första gången hon haft inlinesrullande gäster. Are you sure it is do-able?!? frågade hon flera gånger. Vi försäkrade att det inte skulle vara några problem. Hon frågade om färdvägen och skakade klentroget på huvudet. Det är väl grus den vägen envisades hon. Vi gjorde en snabbrek av banans start, av byns enda gata och gick sedan till en outlet vid järnvägsstationen. Där fanns allt möjligt till salu i en mängd olika butiker och inte minst en Lindt chokladbutik packad med läckerheter.
Nästa morgon åt vi en mycket stadig frukost där redan hopgojsad müsli i nåt uppblött tillstånd var dagens frågetecken. Ägaren tog med oss till husets terass med utsikt över blånande berg, solen sken och temperaturen steg mot 20 grader. Provianterade färdlunch på Coop och sen började det. Letandet efter rätt väg. Inlinesrutten var tom uppmärkt med egna skyltar, problemet var bara att vi inte förstod systemet...I korsningar kunde de peka åt fyra olika håll och ibland fanns inga skyltar alls. Vi tvekade oss fram förbi grannbyn, den med vinfestivalen, och rullade tillslut in på den mest troliga rutten, en teori understödd av lite hederligt kartrekande och mobil gps. Där fick vi total inlineslycko-flipp. Underbar asfalt, inte en människa, blånande bergssidor med dygnsgammal snö på topparna som gnistrade i solen, vinodlingar med mogna druvor inom en armslängds avstånd, klämtande kobjällror i fjärran. Det var den dagens fem minuter i himmelriket!
Efter någon kilometer i nästan religiöst tillstånd började det bära utför. Asfalten blev sämre för att bitvis bli oåkbar och bitvis full med grus så det var svårt att bromsa i nedförslöporna i full sprutt nerför bergen. Och som det inte vore nog så hade magen också fått full sprutt, hade ådragit mig magsjuka! Var och varannan buske fick besökas till ackompanjemang av Lindt-producerande råmande kossor. Så gick en större del av dagen åt till att haspla sig fram på knackigt, grusigt, understundom översvämmat (!), lerigt, sandigt underlag och alltsomoftast försvunna vägar tills vi efter mycket möda med solbrända nunor äntligen nådde ner i dalen och fram till floden Rhen. "Det är väl grus den vägen", katjing. Stortån värkte något ohemult illa. Oläkt stortåfraktur och inlines nerför bergssluttningar och över åkrar icke kompatibelt check. Stärkte magar, energidepåer och humör med lite försiktigt matsäcksätande och sedan kravlade vi oss upp på flodbanken. Bara för att mötas av en rytande motvind resten av dagen. Underlaget var jättebra, utsikten mot Lichtenstein vacker, gränsbunkrarna intressanta och motvinden svår trots att jag gnydde om min tå och därför fegade på rulle hela sträckan. Det var en arbetsseger att plötsligt vara framme vid etappmålet Buchs.
Handlade mat precis innan stängning till morgondagens lunch och letade sedan upp ett hotell. Vill ni låsa in era cyklar sa tjejen i receptionen. Nej tack vi har inga sa jag. Då såg hon väldigt konsternerad ut en stund och frågade tillslut men varför har ni hjälmar då?? Så nä där hade de heller aldrig haft inlines-randonnéare tidigare. Vi blev bjudna på prosecco i hotellets matsal där vi också åt rejäla schnitzlar och sen kom John Blund i expressfart.
Nästa morgon var alldeles fuktigt av dimma. Dagstemperaturen var perfekt för inlinesåkning, bortåt 20 grader men varje kväll sjönk det snabbt nästan mot nollan. Vi knatade i arla morgonstund upp till flodbanken med sikte på St Margrethen 40 km bort. Motvinden hade lagt sig något men inte helt. Asfaltsunderlaget blev dessutom riktigt dåligt men i motgång föds de bästa idéerna. Lichtenstein huserade på andra sidan floden och det är ju ett av världens lilleputtigaste men rikaste länder. De har nog råd med asfalt av god klass! Vi letade upp en flod- tillika gränsövergång och jojomen morgonens första mil bara flög fram. Vi kryssade fram och tillbaka mellan Lichtenstein, Schweiz och Österrike under dagen, noga med att inte följa fel förgrening av Rhen 'der Alter Rhein'. Det var vi så skickliga på så mycket riktigt skejtade vi fel (iiinte tack vare mig) och lite lagom trötta tog vi något shortcut-beslut så ett tag hade vi varken flod, flodbank eller asfalt att roa oss med. Men innan dagen var slut o vi också så var vi framme. Vi tog av oss inlinesen och trippade till fots förbi tulltjänstemännen in i Österrike där vi slog läger på ett hotell och åt en brakmiddag med husets dyraste österrikiska vin därtill.
Nästa morgon trippade vi tillbaka förbi tulltjänstemännen igen och in på en bensinmack för lunchproviantering. Dagens etapp gick först utmed landsvägen, genom några städer, rundade en flygplats för att tillslut ansluta till Bodensjön. Vi rullade utmed kajer, cykelbanor och sjuttielva gånger fram och åter över oräkneliga järnvägsspår, förbi campingar, fruktodlingar och genom små städer. Vinden ökade i styrka så stundtals var det rena balansakten att hålla sig på hjulen. Dagens etappmål var slottet i Romanshorn. Vi möttes av den trevlige ägaren och ganska snart fick vi klart för oss att vi var slottets enda övernattade gäster. Han bedyrade att det gällde även osynliga sådana. Stan var övergiven och stängd så vi provianterade på ett snabbköp och åt på rummet med utsikt åt två håll, varav det ena över hamnen o vattnet. Romanshorn är nog desto mer livad sommarstad.
Nästa dag väntade en kort etapp på ett par mil fortsatt utmed Bodensjön och i solsken. Väl framme i Kreuzlingen, efter att ha kaploffat en faceplant på bokstavligt det sista av alla korsade järnvägsspår, beslöt vi att få med ett fjärde land på lika många inlinesdagar så vi rullade helt sonika in i Konstanz i Tyskland förbi smått förvånade gränspoliser, rullade ett ärevarv och så tillbaka till Schweiz igen på andra sidan gatan. Väl där tappade vi bort vägen (igen) och stod med inte mindre än tre skyltar pekandes åt olika håll ... till samma destination. Vi beslöt att ta fram jympadojjorna ur ryggsäckarna och helt enkelt leta oss till fots mot tågstationen. Och möter två förtvivlade (det är tufft att se vuxna okända män nästan gråta) tungt lastade fransmän på uppenbar cykelsemester. Min inre Sherlock Holmes sa mig att oboy gissa om de hade kört måånga mil fel förmodligen ackompanjerat av små uppfriskande gräl. De slätade ut en välknycklad karta över styret och bönade om synpunkter på trolig rätt väg. Vi försäkrade att det är något Schweiziskt komplett obegripligt system så det bästa är att bara välja nåt o snutta lite på gps:en mellan varven och så vinkade vi förbrödrande av dem åt ett av hållen. Bara Schweiz stadsplanerare vet om det faktiskt var åt rätt håll. Vi firade i stället med en Mövenpick glass till dubbla priset och tog sedan tåget till Zürich. Borde man tipsa SJ om ett studiebesök?
Så sammanfattningsvis Schweiz är vidunderligt vackert, galet skyltat och åtminstone för fitnessinlinesinnehavare förmodligen inte av tillräckligt avslappnad asfaltskvalitet för en semester-randonné på hjul. Bäst avnjuts det nästa gång medelst cykel. Och en välfylld plånbok, kraftfull gps samt detaljerad karta. För besökas bör det, väldigt sympatiskt land trots allt.
www.skatingland.ch
Bahnradweg Hessen
Efter åtta bedrövelser och en stor sorg blev det så äntligen dags för den flertalet gånger inställda inlinesrandonnén i Tyskland. Vi tog flyget till Frankfurt och där kunde vi som det såg ut fått spendera halva semestern. Det hade varit en tågolycka någonstans i regionen som innebar att vi inte ens kom från flygplatsen till centrum. Efter mycket yrande, hispigt googlande och en rast för matsäck så lyckades vi på stapplande tyska få klart för oss att vi kanske trots allt kunde pussla oss iväg till dagens mål: Bad Hersfeld. I Tyskland visade det sig så enormt fiffigt att man helt enkelt tog sina ursprungliga biljetter för de tåg som hela tiden blev inställda och hoppade på your train of choice. Det underlättade livet enormt för måttligt språkbegåvade turister i alla fall, helt klart.
Så kom det sig att vi mosade oss på ett pendeltåg för byte på hauptbahnhof för ytterligare ett byte i Fulda till ett yttepyttigt litet pendeltåg mot Bad Hersfeld. Vid tågbytet befarade vi att vi skulle bli akterseglade eftersom vårt tåg var försenat, och gjorde därför en rusch med packning och inlines som skulle fått världseliten i sprint avundsjuka. Dessvärre visade det sig att jag sålunda skadade senan i samma fot vars vad var under rehabilitering för muskelbristning, men som av sjukgymnasten fått klartecken, såvida jag inte gick eller sprang utan skejtade eller cyklade...
Vi anlände därav något sent och lätt haltande till den lilla kurorten Bad Hersfeld. Är man ute efter romantik och rosor är det hit man ska bege sig. Små gränder, huvudsakligen bilfritt, en borgruin där man hade musikkvällar, små söta butiker, uteställen och myspysigt på alla sätt o vis. Det kändes som hela stan var en bekymmersfri par 55+ zon. Fullständigt bekymmerslös, om det inte vore för foten. Vi äntrade vårt hotell och fick ett milt sagt udda rum och konstiga sängar. Det dröjde bara två minuter innan jag hörde ett gediget brak med efterföljande vrål. Rumskamraten fick som en blixt från klar himmel sänghyllan i roten. Personalen kom, såg, ryckte på axlarna och stuvade helt enkelt ner hyllan på golvet. Comme-il-faut tydligen på detta hotell. Vi haltade i stället ner o gjorde stan samt åt fantastiskt god thaimat vid gamla torget. Därefter vidtog krisplanering. Foten var i så illa skick så jag nätt och jämnt alls kunde gå. Vi letade flygbiljetter hemåt eftersom jag annars var förvisad till en vecka inomhus på ett hotellrum, och det mest kostnadseffektiva vore helt enkelt att kasta in handduken.
Nästa morgon var foten ungefär detsamma men vi beslöt att gå på plan B: låtom oss hyra cyklar och ta de 240 km per pedal! Vi spenderade därför flera timmar med att grundligt förstå, trots all information som påstod motsatsen, att någon cykeluthyrare de facto inte existerade i romantikens högborg. Tillslut pallade inte foten mer trippande hit o dit utan jag tog beslutet att köpa voltaren på apoteket och helt enkelt skejta 54 km och möta förnuftet någon annan dag. Vi kom därför inte iväg förrän klockan 11, lite väl sent. Vi strävade på utmed fina asfaltsbanor, mestadels gammal banvall. Vi konstaterade dock att den uppgooglade höjdkurva vi tagit med måste tillverkats av nån som rökt på. Svårt typ. Foten kändes märkligt nog helt ok så länge den befann sig i skridskon. Solen sken, livet lekte, dagen led och vi kliade oss i huvudet över km-anvisningarna. Hur vi än räknade så stämde ingenting. Ungefär halvvägs (tror vi) efter en braskande nerförsbacke hittade vi restaurang Zum Alten Linde som påstod sig ha Tysklands äldsta lind utanför knuten. Där imponerade vi på traktens gubbar tydligen för vi blev dagens samtalsämne. Klämde en tysk nationalrätt - currywurst - och gnetade därefter på tills vi nådde den gamla gränsen till det forna DDR.
Här tappade vi nästan bort ledhänvisningarna, det började bli sent, knotten gjorde oss sällskap, underlaget vart sämre o rätt vad det var fanns ingen asfalt alls. Vi knatade och gick i kanten av det fält som utgjort gräns. Foten ville inte alls men in the middle of nowhere var det "håll tyst och gå" som var det interna mottot, det fanns ju inget alternativ. Tror nästan jag blev lite religiös över att se asfalt igen! Vi tryckte upp tempot och anlände tillslut till dagens slutmål: slottet i Geisa tronande på en höjd av kullerstensgator.
Vi skyndade oss att duscha, hoppa lite i de fantastiska slottssängarna och skyndade sedan ner till restaurangen för att inte missa middagen. Den serverades av en snorkig hasande tonårsbrutta som helt sonika bytte ut det man beställt mot annat! Mindre lyckat och inte minst tydligt uppdagat av den glutenintoleranta i sällskapet. Men vinet var gott liksom sömnen. Dagen därpå hade vi tänkt skejta två km västerut på landsvägen för att besöka gedänkstätte Point Alpha http://point alpha.com men i stället fick vi efter frukost, med bedårande panorama utsikt, ta buss till Fulda. Foten hade sagt upp sig.
Väl i Fulda letade vi upp Intersport och investerade i nya bromsklossar för de jag hade visade sig så gamla och hoptorkade så de smalt iväg som smör vid varje bromsning. Jag passade även på att inhandla ett par gediget sviktande nya Asics som present till foten. Vi hasade omkring på stan, ytterligare en som kan rekommenderas, och åt himmelskt gott på en japansk restaurang. Vi gjorde nya halvhjärtade försök att hitta cykeluthyrare. Gick på konditori o stapplade runt på lite turistande. Kvällsmaten handlade vi i en stor livsmedelsaffär inkl ett gott Bourgognevin och morgondagens lunch. Vi smugglade på klassiskt inlines-vis upp allt på hotellrummet.
Bahnradweg Hessen började bokstavligt talat utanför porten till hotellet. Första biten var enerverande små plattor men därefter asfalt. Höjdkurvan visade uppåt men helt logiskt rullade vi utför eller platt hela dagen genom skog och över ängar med lunchrast i Schlitz. Gedigna tyska snitzlar och kall öl hittade vägen förbi gommen. Servitören, vi förmodar ägaren, typ 80 bast, tjoade "donnerwetter!!!!" när han förhört sig om vad vi sysslade med på dessa breddgrader.
Regnet började dra ihop sig så vi skejtade på. Tvärs vad det var mitt på en äng kom en stinkande gödselspridare åkande som tog sikte på oss. Jag skejtade för liv och fosterland för att tillslut slänga mig åt sidan bredvid ett gräsbevuxet diket och klarade mig från geggamojja. Därefter mötte vi en hel skolklass utrustade med ryggsäckar på inlines. Det finns hopp om mänskligheten!
Precis som vi kommit fram till dagens etappmål Bad Salzschlirf kom regnet. Vi äntrade Haus Maria som såg ut som ett gammalt ålderdomshem. Vi gjorde oss stadsanpassade och gick för att spendera midsommarafton lagom till solen tittade fram. Vi varvade staden, ännu en kurort, som var besynnerligt folktom. Vet inte om kurgästerna satt inne o njöt av sina tarmsköljningar för ute på orten var de hursomhelst icke. Det var vi och ett medelålders par på hela kinarestaurangen. Min fortune cookie tyckte det vore bättre om jag spelade med kort än hjärtan. Hmm.
Fick efter intagen frukost en dvd av husets ägare som jag ännu inte vet vad den kan innehålla för fröjder enär jag inte längre äger en fungerande dvd spelare. Om det är han själv i all prakt eller traktens blomster det får framtiden utvisa. Vi hoppade i inlinesen och skejtade på regnvåt asfalt till nästa stad som var Lauterbach. Här vilade vi foten genom att åka die Vulcanexpress med en gediget snorkig ung busschaufför under tiden som regnet föll. Det är en buss som är inrättad för att kunna transportera cykelturister med jämna intervall och släpar därför på en cykelkärra över nejdens kullar. Vi klev av i Stockheim.
Strax efter starten mumsade vi lite kvarbliven matsäck från gårdagen och rullade sedan på varierande underlag. Vi kämpade uppför några backar som tog min sista energi men det var bara att bita ihop. Några nerförsbackar bjöds det också på; en där jag sånär kraschlandade i ett sädesfält (en syn för gudarna) och en där jag klängde desperat i ett taggtrådsstängsel utskrattad av traktens getter. Vi tragglade på över gatsten, slirade bland regnvåta löv, parerade grus, hoppade över järnvägsspår och tillslut var jag så sliten så jag nästan face-plantade på ett fartgupp mitt utanför en skola. Vilken succé man kunde varit. Helt klart en missbedömning att inte inta lunch utmed sträckan. Vi knatade en hel evighet genom myggbefästa skogar i utkanten av Hanau innan vi lyckades traggla oss fram på vobblande ben till hotellet. Ägarna upplyste oss glatt om att deras dotter var på väg att studera matematik i Lund. Hanau är inte en speciellt upplyftande stad kunde vi notera när vi letade lunch vid 20-rycket på kvällen. De hade i alla fall mat och dryck å en inte oäven servitör att vila ögonen på.
Dagen efter kunde vi konstatera att ett söndagsstängt Frankfurt inte heller är nåt för julgranen. Däremot verkar Darmstadt, om man skulle råkat åka fel ända dit, vara ett kul ställe. Hotelltips i Frankfurt måste absolut bli Hotel am Berg nära Sudbahn. Lite Ulvaklev korsat med bedagat 50-tal över hela stället, i ett lugnt bostadskvarter och nära restauranger som serverar schnitzlar stora som badkar. Beställ en och du kan föda en hel familj i en vecka. Men mission accomplished Hessen- och Vulcanradweg avverkad, om än med historiskt unikt bussfusk och öm fot.
Vestvolden
I den tyska inlinestidning jag prenumererade på och långsamt stavade mig igenom, enär jag nätt o jämnt kan tyska efter två års strid med ackusativobjekten för mer än 30 år sedan, såg jag en liten notis om att danskarna byggt en skejtpark i ett grönområde strax nordväst om Köpenhamn. Mer behövdes såklart inte för att trigga igång inlinesresearchen inför ytterligare ett utrikes äventyr på hjul.
Det visar sig att danskarna beslöt sig tjugotalet år efter förlusten i kriget mot tyskarna 1864 att bygga ett befästningsverk för att skydda huvudstaden mot invasion i eventuella nya krig och därför antog ett av dåtidens största byggnadsprojekt. Man anlade bunkrar, underjordiska gångar, skapade ammunitionsupplag och till o med ett snillrikt system av vallgravar och vattensystem där de efter vilje helt eller delvis kunde låta översvämma trakterna norr om Köpenhamn för att på så sätt hålla fienden stången. Efter första världskriget med dess förnyade vapenslag och förändrade krigföring var detta enorma bygge redan utdaterat. Området var militärt och delvis avlyst långt in på 2000-talet.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Vestvolden
Eftersom man skissat på hur alla tunga artilleripjäser och ammunition snabbt skulle kunna föras fram till stridslinjen och även vid behov förflyttas till flanker där det behövdes förstärkning så byggdes en, numera nedlagd, järnväg bakom skansarna. Och det är där vi kommer in i bilden! Efter ett besök på turistbyrån i Köpenhamn där vi tänkt hämta upp lite mer precisa kartor, anträdespunkter och ev annan information blev det som så många gånger förr att vi helt enkelt fick köra en liten privatutbildning för personalen i vad som egentligen finns att se och göra i deras närhet... Vi fick i alla fall ett hett tips om vilket pendeltåg vi förmodligen kunde anbringa oss till starten med så vi fyllde våra ryggsäckar med matsäck på Netto och hoppade på ett öde pendeltåg till Avedöre station där vi resolut skuttade av i regnet och försökte samla våra styrkor. Det kändes ungefär som att bege sig till en öde nedsliten oönskad förort där man som bäst eldar upp bildäck som söndagsnöje. Vi saknade helt karta, vår enda ledning var en utskriven bild ifrån
http://www.befaestningen.dk (under publikationer) men trots att ingen av oss tjänstgjort det minsta lilla i scouterna så enades vi om att följa en vattentäkt i riktning mot vad som verkade vara en liten öppning i skogen i förmodat rätt väderstreck.
På så vis anträffade vi starten på den ca 15 km långa såphala Vestvolden i lätt regn. Fram tills natten innan vi tänkt anträda dessa befästningsverk var det naturligtvis bortåt 15 grader varmt, vindstilla och sol i den danska huvudstaden. Men på natten brakade ett riktigt oväder in och ösregn samt vind slog ned vartenda litet multnande löv på den allékantade fd järnvägen tillsammans med grenar, pinnar, kottar å fasen vet om inte en o annan stridsvillig barkborre bromsande bet i hjulen medan man tappert halkade förbi. Jag kan nog med stor sanningshalt påstå att jag nätt o jämnt inte tog ett enda fullt skär på hela banan, med något litet undantag där vi passerade över korsande väg o det därmed inte fanns några träd som kunde släppa sina illasinnade halkminor på underlaget.
Sålunda blött, halt och en smula kallt men humöret var ändå på topp, det var intressanta omgivningar. Det var fantastiskt bra asfalt och sådär underbart järnvägsplatt. Vi stannade emellanåt för att kika in i befästningar och värn och för att mumsa lite matsäck, detta var ju ändå semester. När vi kommit halvvägs såg vi små vimplar av Dannebrogen och en skylt som förkunnade att Ejbybunkern firade årsdagen av sitt öppnande för allmänheten så man var välkommen in på rundvandring och gratis tårta! Så det kunde vi såklart inte motstå, av med skrillorna, på med värmeplagg och ner i bunkern. Den byggdes på 50-talet för att stå emot det kalla kriget och hölls i bruk långt in på 2000-talet bland annat härbärgerandes militära datorer.
http://www.befaestningen.dk/materiale/files/foldere/ejbybunkeren.pdf Som överallt annars i Danmark fick vi ett furstligt mottagande när de förstod att vi kom rullande här i livet.
Just denna dag (!) hade man även ordnat så medlemmar ur Dansk Militärhistorisk Köretöjs-förening (
http://www.dmkf.dk) kom dit och visade upp några av sina coola fordon. Det var så det kom sig att vi fick provcykla en äkta militär ordonnanscykel från andra världskriget, komplett med ramhängd väska och allt. Ägaren hade till och med deltagit i lopp liknande Vätternrundan med cykeln (respekt!). Den var förvånansvärt lättcyklad och snarlik en helt vanlig cykel förutom något tung ram förstås, karbon var inte på var mans läpp på 40-talet. Det slog mig när jag beundrade och förundrades över hur ett så fullständigt antikt föremål kunde vara så tja ändå modernt att min käre far mycket väl kunde upplevt en liknande cykel first hand. Antingen har jag inte fattat hur nära ett världskrig i tid vi egentligen är alternativt hur förhistoriskt gammal min älskade pappa måste vara....? Vi stannade länge och pratade med de trevliga medlemmarna och beundrade deras fordon samtidigt som vi förkovrade oss om förgasare, ambulansflak i trä och sidovagnar. Om jag får tråkigt som pensionär då vill jag absolut skaffa mig ett schysst fordon och haka på grabbarna när de åker runt på uppvisningar! (Vem vet det kanske blir i en då uråldrig Bv206 haha! Så jag kan med blöt blick och nostalgiskt leende berätta om när det minsann begav sig. Här är knappen för motorrumsfläkten förstår ni barn små, den va man tvungen att slå på i 60 sekunder varken mer eller mindre innan man......) Tyvärr var det väldigt få som hade hittat dit när vi var tvungna att dutt-dutt-dutta oss vidare på våra inlines, men jag hoppas verkligen att danskarna hoppade ur dunbolstren och tog en sväng förbi under dagen.
Nåväl vi halkade ner till änden av järnvägen vid Uterslev Mose och därvidlag for vi också av den enda vettiga utskrift vi hade. Vi var i änden av 'Översvömmelsen' så långt var vi med och något slags improviserat väderstreck fanns väl i sikte och en tanke om att åtminstone hinna till Charlottenlunds fort vid havet i Nordöst för tiden hade vid det här laget sas totalt halkat ifrån oss. Vi stod och djupandades lite på viadukten till en motorväg, djupandning är bättre än munhuggning, och avlägsnade lite löv o slirig gegga ur våra fot-fordon. På denna gudsförgätna plats kommer plötsligt en skäggig gubbe kämpandes i motlutet på sin cykel. Jag tänkte att jag måste ju ändå fråga om än bli avfräst med någon guttural dansk svordom men se - jag hade glömt att i landet Danmark är alla lycraförsedda inlinesåkare kungar!! Han stannade och försökte så grundligt utreda vägen till Gladsaxe Fort så jag befarade ett tag att jag skulle få ringa pensionsmyndigheten o be dem sända första avin till Köpenhamns norra förorter. Men så trevligt förstås! När han sånär var på väg att cykla vidare kom han på att frun hade ju försett honom med tockendäringe modern manick allmänt kallad mobiltelefon o i den fanns nåt fiffigt litet knappelidutt kallat gps och när vi lutade oss närmare över hans blinkande skärm så förnimmer jag ett plötsligt flammande rött sken i ögonvrån. Där står ena åk-kamraten rödare än Rudolf på (h-)julafton i den hastigt uppkomna insikten att även han äger ju faktiskt en såndär tingest...
Så vi tackar så översvallande för alla anvisningar han givit oss (som dessutom visade sig vara rätt åt pipsvängen) och skejtade iväg på fantastiska cykelvägar förbi Gladsaxe, Lyngby och till Charlottenlund ända vid havsbandet. Det var fantastiskt att äntligen få bränna iväg i lite hastighet några mil! Precis framme vid fortet började det ösregna så vi beslöt att ta en inomhusmiddag på ett mysigt söndagsöppet café. Just som vi sedan bestigit kullen upp till luftvärnskanonerna på Charlottenlunds fort började det åska, blixtra och ösregna så vi bestämde oss helt enkelt för att nu fick det vara färdigåkt. Vi tråcklade oss tillbaka till hotellet och rödvinet för 400 kronor buteljen från Santenay, där vi tidigare bott på inlinesresa, som vi inhandlat dagen innan i en ursöt vinbutik på Ströget. På Ströget stod för övrigt danska Hjemmevärnet och värvade medlemmar. Jag är faktiskt rätt nyfiken på vad en mer påtaglig krigsupplevelse gör för viljan hos folk att enrollera sig i sitt Hemvärn?
Friday Night Skate Köpenhamn
Flög ner till Köpenhamn på weekendsemester för att bland annat testa deras Friday Night skate. Temat för kvällen, eftersom det var den sista rundan för året och därmed något mörkt och faktumet att det var fredag den 13:e, var Horror og Lys. En del hade klätt ut sig i fantasifulla teman bland annat fotografen som for omkring som en furie på hjul i någon grön Frankenstein-utstyrsel.
Starten gick 20:00 från Solbjergs Plads bakom Frederiksbergs tunnelbanestation. Det var ett par tusen deltagare i alla åldrar, med tonvikt på yngre. Det var det mest odisciplinerade inlines-event jag deltagit i; folk körde kors o tvärs över fötterna på en, man fick understundom agera broms och krockkudde och 'blockers' hade ett tufft jobb att hålla ordning i leden. Detta är väl bara ett tecken på att vi befann oss hos danskarna - folket som får aversion mot ordning å regler med välllingen förmodligen :O) Få hade hjälm och åkskickligheten var lägre än den brukar vara på liknande tillställningar så därav var tempot ganska lågt.
Men danskarna är ju även bra på att leva livet så stämningen var god, tummen upp från start till mål. Arrangörerna hade stångats med polismyndigheten så vi fick till och med skejta en bit på Ströget. Turen gick i centrala Köpenhamn och vi var definitivt en happening när vi rullade förbi det turistpackade Nyhavn. Och som det inte vore nog så hade arrangörerna tagit temat till en högre nivå och fick oss att skejta genom en fullständigt becksvart kyrkogård! Det var verkligen en udda upplevelse. Man mer anade än såg vare sig vägen, gravstenarna eller medåkarna såvida det inte var någon av dem som virat in sig i julgransbelysning. En lätt absurd känsla att skejta fram på känn över en kyrkogård med fullt musik-ös från stereos som några rullare släpat med sig. Detta kan bara hända i Danmark! Jag var oupphörligt förvånad att vi inte blev arresterade, men å andra sidan så rullade ju polisen både i front och köslut så de verkade ju helt ok med detta iaf väldigt osvenska grepp...
Köpenhamn har väldigt bra cykelbanor att skejta på upptäckte vi på vägen från nighskatet tillbaka till hotellet. Väldigt väl underhållna och danska cyklister verkar (något förvånande kanske) galet väldisciplinerade.
Malmö Night Skate
Eftersom jag skulle flyga till Malmö på semester ett par dagar med yngsta dottern så slängde jag med min inlinesutrustning i handbagaget. Jag passade på att testa Malmö Night Skate på fredagen.
Starten gick ifrån Folkets park med ett hundratal ansamlade intressenter på hjul. Halva styrkan verkade komma från Danmark, och mertalet av dessa hade klätt ut sig i peruker, lösnäsor, tighta brottartrikåer och andra fantasifulla utstyrslar.
På ett ställe var det fri fart i något hundratal meter annars var det ett väldigt snällt tempo.En runda på kanske ptjah 2,5 mil? Färden gick ut till Emporia där det var stopp för en paus och sedan rullade vi in mot de centralare delarna av staden igen, där de kvällsätande turisterna på uteserveringarna applåderade när vi susade förbi.
Ett helt ok lovvärt initiativ och tyvärr något vi är i total avsaknad av här uppe i den kungliga Hufvudstaden. Jag var lite förvånad över att inte fler hade tagit chansen att ta en sväng på sina hjul, förhållandena kunde knappast varit bättre med sol, värme och vindstilla.
Jag hade ingen kamera med men här finns ett klipp från
Malmö Night Skates facebooksida som visar hur glada Malmöpolisen i alla fall är för det hedervärda uppdraget att få eskortera turerna. Befälsbilen dundrar The Final Countdown över de yttre högtalarna just som vi rullar in för pausen vid Emporia:
Och här är deras hemsida:
Till Rhine on Skates var en resa i sig
Under senaste besöket i Flaeming skate var det galet varmt. Solen stod som spön i backen på dagarna och på nätterna mullrade otroliga värmeåskväder. Jag har aldrig någonsin upplevt såna åskväder och om sanningen ska fram så slipper jag det gärna igen. Det var så man ville be grabbarna sitta tätt, tätt under bordet och hålla handen. Väl hemma igen läste jag i en skaderapport att det anrika tyska värmerekordet hade slagits inte mindre än 44 gånger under veckan! Och därutöver var det utslagen elförsörjning och översvämningar. Och som det regnade!
Grabbarna som känner till hur urusel jag är på att vätska upp mig tjatade var tionde minut när vi skejtade om att jag måste komma ihåg att dricka. Det gick sådär kan man konstatera i backspegeln. Kvällen innan vi ska färdas ner mot Rhendalen blir jag tillslut så febrig och dålig så de tvingar mig till akutsjukhuset i grannstaden Luckenwalde. Jag vägrar in i det längsta. För mitt inre ser jag östtyska bastanta sköterskor med sprutor tjocka som pekpinnar, utarmade sjukhuskorridorer ni vet målade halvvägs vertikalt med mentalblått och resten smutsvitt och utrustning från det kalla krigets dagar. Tillslut är jag dock så dålig så de lyckas baxa in mig i hyrbilen och kör iväg. Väl framme återfår jag mina krafter när jag ser rader av metallsängar uppradade som hos självaste sister Ratched. Jag skriker i feberyra nej nej jag vägrar inte ett gammalt östtyskt sjukhus, jag kommer bli inlagd, vem vet vad de gör med avdankade svenskar, låt mig slippa! Varpå G suckar, himlar med ögonen o säger Sluta sjåpa dig nu det är ARKIVSKÅPEN du ser i långa rader!! Och naturligtvis ni har ju redan gissat, sjukhuset var modernt, personalen trevlig, de har nog inte ens sett Gökboet i denna delen av Tyskland. Efter lite dropp, mediciner, en o annan förmaning och ett antal tusenlappar senare så frågar jag listigt läkaren om det är ok att jag om två dagar kör ett lopp? Ja det får jag känna efter själv och så länge jag har koll på vätskeintaget och tar min medicin så ska det inte vara några problem. Jag berättade aldrig att loppet var 135 km långt.
Nåväl, eftersom jag på denna resa för första gången någonsin under min livstid (såklart!) glömt mitt försäkringskort hemma så fick man snällt casha ut sig själv från sjukhuset och fylla i intrikata blanketter på tyska. Bland annat om när man klev över gränsen, syftet med vistelsen och bedyra att man minsann inte begett sig till Luckenwalde enkom för det outsägliga nöjet att besöka akuten för någon åkomma man gått och släpat på i svett o vedermöda redan hemma i Sverige. Sedan skickade sekreteraren av misstag de sannerligen grundliga proverna från labbet (de upptog nästan fler sidor än min c-uppsats från universitetet typ) till tadaa Polismyndigheten i Stockholm. I Tyskland antar jag att adressen på nåt sätt är angiven i passet, för hon hade kopierat av det som stod där i god tro att där bodde ägaren till denna omfattande tillika egenhändigt bekostade rapport. Man ser framför sig den intet ont anande postöppnaren som sitter där en vanlig måndagmorgon med en sur kopp kaffe och undrar om blodet som är skärskådat ner i minsta molekyl och beskrivet på tyska ska till ....mordroteln möjligen? :O)
Dagen efter packar vi in oss i en hyrbil för att ägna dagen åt en av mänsklighetens minst sexiga företeelser: autobahn. Inför resan hade en av grabbarna fått det storstilade uppdraget att boka hyrbil. När den ska hämtas ut kliar han sig grundligt i roten och funderar på hur f-n det kunde blir BILLIGARE än beräknat - jag menar när händer nånsin nåt sånt? Det dröjer inte så värst många mil i det fortsatt utomordentligt varma vädret innan vi förstår varför. Den lilla budgetbilen, modell nålask, ni vet en sån som man får in två korslagda grässtrån i bakluckan på och därför tronar resten av bagaget upp sig som ett byggnadsmonument i baksätet, saknar varje tillstymmelse till luftkonditionering. Att vi inte blev arresterade för osedlighet är en gåta (jag har fortfarande bilder i min ägo som nog kan pressa en å annan krona ur objektet i fråga). Det var långt till Rhendalen. Enda anledningen att vi inte tog livet av varandra var förmodligen för ingen orkade.
Nästan framme i målet för dagen, staden där loppet skulle starta, fastnar vi i ett så makalöst regnoväder så jag trodde vi skulle sköljas ner i floden och försvinna för gott. Det enda man såg var vågor av regnvatten som vällde nerför vinsluttningarna och över vägen. Sedan snurrade vi omkring duktigt länge inne i centrum av Rüdesheim am Rhein. Staden är väl lika stor som Norrmalmstorg ungefär så man kan lätt förstå att hjärnkraften i denna minibil motsvarade vid denna tidpunkt knappt Jönssonligans församlade kapacitet. Hotellet drivs av sonen till den tidigare ägaren, men eftersom han förmodligen är en ung man med gott om saker för sig så har han installerat duktigt många kameror i byggnaden och överlåtit åt sin gamle far att sitta som back-up i andra änden av ett realtids cc-tv drama. Medan grabbarna parkerar bilen ringer telefonen på rummet. Have you found your room hör jag en röst raspa fram som en blandning mellan Don Corleone och Smokey Robinson. Ehh yes how did you know that får jag fram sådär lagom iq-späckat. (Ja va fan jag står kanske med luren i handen på rummet, hmm?) Well ville jag finna mitt bagage också så ville han bara tipsa om att vi hade glömt det i hissen!
Efter ytterligare lite konversation med den mystiske Bondfilms-inspirerade rösten står det klart att vi inte har någon tillgång till wifi på rummet, vi måste invänta sonens församlade talanger nästa dag. Därav beger vi oss ut på staden för att först reka var starten ska gå morgonen efter och sedan kloffsar vi i regnovädret till McDonalds för att låtsas äta en cheesburgare medan en flygbiljett hemöver behöver beställas. Vi är alla olika, jag bokade min ett halvår i förväg. Minst. Jag skulle nog kunna gissa på ett år faktiskt. Men så är heller inte wifi-nätter på McDonalds kanske något jag saknar i mitt liv. Speciellt inte till dubbla flygpriset.
Dagen D är här och jag måste erkänna att jag var rätt nervös. Vi travar ner till frukosten där namnen på gästerna var skrivna på assietter som bordsplaceringar. Jag tror Henry Ford himself hade varit imponerad av hur långt man kan driva idén om ett personalfritt hotell. Fast så dyker sonen upp mellan borden och hälsar på gästerna som dittills skött sig själva. Vi packar små ryggor med vatten (ja gissa om de tjatade konstant i 135 km samt före och efter. Fan vet om de slutat än?), ett litet tjuvknyckt frukostägg och andra centralstimulerande smulor och rullade ner till starten. Det var halt och blött å mycket folk. God stämning. Det var så himla mäktigt att rulla huvudgatan ut och iväg.
Efter bara någon mil slog vi halt. Vi skulle äntra en färja och skjutsas över till andra sidan floden. Naturligtvis lyckades de klippa lastningen så en av oss blev kvar på land till nästa färja. Vi lyckades kalibrera ihop styrkorna igen och skejtade västra stranden av Rhen förbi St Goar, Boppard, Spay upp till vändning efter halva sträckan i Koblenz. Trots regn och halka så flög milen förbi, i byarna stod allt från brandkåren till dagisbarnen och applåderade när man for förbi och tyskarna som deltog i loppet var otroligt trevliga. Det var flera stycken som rullade med musikanläggning på ryggen för att hålla stämningen på topp. Med tysk grundlighet pausade man var 1,5 mil för lite andhämtning och var 3:e för utskänkning av vatten, godis och frukt. K2 hade en följebil med utlåningsgrejer som riggade upp sig vid varje stopp så man kunde prova olika typer av inlines.
Polisen hade till uppgift att stänga av vägen och i kön fanns hela tiden ambulans och en "kvastbuss" som man kunde åka med ifall orken tröt. Vid vändningen i Koblenz fixade arrangörerna snabbt och enkelt till att utfordra alla deltagare, sponsorer hade skänkt vattenbuteljer och det fanns hembakta kakor att mumsa på. Stoppet var förlagt till fotbollsstadion, en sån himla mysig förbrödring att vädra fotsvetten i bänkraderna där tillsammans med folk ifrån 6 olika länder (en dansk fanns anmäld, holländare, schweizare o jag tror ett gäng ryssar) som alla förstår att uppskatta rullglädjen. Efter en längre lunchpaus var det så dags att börja återfärden mot Rüdesheim igen. 7 mil återstod och här var enda svackan för mig i loppet över huvudtaget. Det var trögt första milen och jag lyckades dessutom ett tag tappa bort mina landsmän. Men det gick i fortsatt lika galet vackra omgivningar och man skejtade förbi en sjuherrans massa slott och borgar, hela tiden utmed floden. Vips rullade man förbi Lorelei.
Allteftersom milen passerade så tacklade folk av men vi bet oss fast. En av grabbarna fick besöka ambulansen på sista stoppet och höll av förklarliga skäl nästan på att bli tagen av repet. På upploppet låg han bokstavligt talat sist. Så himla starkt att inge ge tappt utan mata på ett skär till. Och utan att man egentligen fattade hur så var man plötsligt i mål! Helt oskadd och så mäkta pigg i benen så vi buggade på efterfesten som tyskarna hade satt upp i målområdet, å lyckades på så vis hamna i lokalblaskan. En av polismännen från dagens motorcykelpatrull höll ett känslosamt tal om hur han varit med i alla år men nu var det dags för pension. Han tyckte det var sorgligt för han hade alltid trivts så bra med att få vara med och jobba på detta evenemang, då inlinesåkare är så speciellt fina sportsmannamässiga människor och alltid så trevliga. Jag förstår honom! Rhine on Skate var -om jag måste välja bland alla supertrevliga saker jag gjort på hjul - nog ändå DET absolut bästa!
Anmäl dig och se själv!
Randonné Bordeaux
Efter flertalet resor till Frankrike hade jag fortfarande absolut inte tröttnat, bara insett att det finns miltals och åter miltals med asfalterad järnväg som väntar på våra hjul. Bokade med mig några tappra grabbar och for till Bordeaux.
Redan hemma hade jag fått snilleblixten att vi borde kunna få ner priset på tågbiljetterna om vi bokar i förväg och ringde sålunda SJs utlandsavdelning. En trevlig tjej upplyste mig om att SNCF (franska SJ) släpper billigaste biljetterna 3 månader före avgång (precis som här) men de allra billigaste hade de inte licens på att sälja. Nåväl nångång i livet ska man väl casha in att man höll sig vaken genom franskalektionerna och varför inte se den stunden kommen nu. Så jag knagglade mig in på SNCFs hemsida och klickade, knapprade, svor, svettades och köpte tillslut en bunt biljetter så billigt så jag fick hicka när jag tänkte på hur mycket pengar vi spenderat på fransk räls genom tiderna! Efter rundlig tid och många frågetecken kände jag mig mäkta stolt över min världsvana franska...bara för att upptäcka precis innan jag skulle släcka ner att det fanns en engelsk översättning. Men men är man för smart får man ett tråkigare liv. Så måste det vara.
Hursomhelst flyg till Paris och sedan flygbuss till Montparnasse. Vi köpte flygbussbiljetter på än det ena stället o än den andra automaten och velade fram å åter som världsvana hönor med fullpackade ryggsäckar. Teamwork-humöret var lite i bott redan från start. Strålande. Men sen kom vi i alla fall ombord på TGV till Bordeaux, smått spända på om alla klick o knapptryck o våra snuskigt billiga biljetter gällde i verkligheten. Jomän. Vi är fortfarande kompisar SNCF och jag, de skickar mail till mig varje vecka snudd på. Jag tror det är med nya fantastiska erbjudanden om tågbiljetter till formidabla priser. Det är inte i engelsk översättning. Och jag har oanvända flygbussbiljetter i byrålådan. På Arlanda hade jag köpt ett frågesportspel i fickformat. Ni får gärna fråga vem som vann. Alla omgångarna. Det är lång väg till Bordeaux...
Väl framme fick jag en sannskyldig aha-upplevelse att tiden går och man är säkert inte purung längre. Det var bortåt 25 år sen jag tågluffade till Bordeaux. Stationen, som jag minns låg på en riktig bakgata med ljusskygga individer i klungor runtom, hade blivit en hypermodern öppen plats med stadens stora stolthet tuffandes förbi: spårvagnen. På nåt sätt var det mera sport när man var ung för hundra år sedan och hasade fram genom mörka gator och släpade sina tågluffarprylar i en fullständighet evighet utmed den låånga kajen som aldrig verkade ta slut. Nu skuttade vi (utan biljetter, vi hann inte) ombord på spårvagnen som snabbt, tyst, ekologiskt och geschwint susade fram o vips var man framme. Näh jag skulle nog inte vilja byta tillbaka till den studentfattiga loppbitna tiden från förr.
Hade lyckats boka ett riktigt bra hotell förvisso på en bakgata men en trevlig sådan och ruskigt nära händelsernas centrum. Sängen var den absolut skönaste jag påträffat på ett hotell. Om inte grabbarna hade eldat hål i min vattensäck på hemvägen (det vet väl varenda människa att det är smart att torka ur dom på en lampa, om man bara inte tänder! Nej brandkåren behövs inte tack host host) hade hotellet kunnat få 5+. För ett toppbetyg kräver jag en torkställning till nästa gång.
Vi gick såklart ut på stan och åt oss igenom utbudet och sedan bokade vi en taxi till nästa morgon. Han fattade absolut noll av var voie vert låg men tippade av oss i Bazas. Sol, Frankrike, söt by, fransmän, prunkande rosor - och vi hade nollkoll! Var faen är vi, var ska vi och efter lite inledande munhuggning började man nästan undra varför. Men säg det fälttåg som inte slutar i uppgörelse och fred! Tillslut stegade ena medlemmen iväg till ett närbeläget café och frågade efter vägen. Lämpligt nog var det den enda av oss som inte pratar ett ord franska. Men han verkar vara en jävel på merengue, om man får döma av kroppsviftandet.
Sen kom nästa dråpslag. Den andre medlemmen (och läs gärna denna mening igen) hade dagen innan köpt helt nya oåkta obeprövade inlines. Efter exakt 2 minuter och 13 sekunder insåg han att något inte känns riktigt bra här. Det var bara bortåt 30 mil kvar till Bordeaux, inlinesvägen, så vad göra annat än plåstra och vänta på att han provåkt färdigt fram och åter fram och åter för lite tillpassning och injustering i den härliga franska värmen.
Tillslut dags att angripa resans början. Och vilken härlig början. Asfalten såg inte alls lika slät ut som i google-life och den var ohyggligt oskön att rulla på vare sig man hade dagsfärska inlines eller gamla inkörda tofflor. Det blir nog bättre snart muntrade vi varandra. Man hinner tänka ut ganska många synonymer under ett par mil. Men tillslut lossnade det. Landsbygd, Frankrike, inlines (plåster) och ahhh c'est la vie. Vi rullade förbi de gamla stationshusen i Villandraut, St Symphorien och Hostens och började inse att vi skulle bli tämligen sena till vårt bed&breakfast i Belin-Beliét.
En utmaning inför denna randonné hade just varit att hitta boende på lagom rullavstånd så vi var väldigt angelägna om att inte mista vårt tak över huvudet. Vi ringde med jämna mellanrum och försäkrade att vi var på väg. De frågade om vi ville ha mat och visa av erfarenheterna från våra fantastiska middagar i Borgougne tackade vi såklart ja. Sent om sider i mörk kväll hittade vi fram till ett förvånat värdpar med villa i en fantastisk trädgård. De hade trott att vi satt på cyklar. De va så imponerade (och ärligt talat tyckte de nog att vi var smått galna) av vår framfart. Sen fick vi några minuter till dusch och därefter bar det av i bil till traktens i princip enda restaurang som inte hade öppet så särdeles länge till.
Nästa morgon fortsatte vår färd förbi Salles, Mios, Biganos och Audenge där gåtan fick sin lösning! När vi satt i taxin ut till Bazas pratade vi av någon underlig anledning på svenska med varandra om bland annat Huddinge varpå taxichauffören abrupt avbryter med ett ursäkta att jag påpekar men det heter A-U-D-Ä-Ä-N-S-C-H-E!! Varpå vi tänkte å fan gör det och hur visste han det?! Så vi frågade om han varit i Sverige nänä men hur känner han till öhh Huddinge (denna oemotståndliga metropol). Konversationen som följde var lätt förvirrad men hur det var så gled vi in på vinprovning, distrikt, galna människor på hjul och Bordeaux top 10 sevärdheter och annat så Huddinge föll helt enkelt i glömska. Tills vi rullade in på stranden till Bassin d'Arcachon för där låg det ja Audenge alltså. Men vi skejtade vidare till Taussat strax före Andernos-les-Bains där vi hade bokat ett hotellrum.
Det var lite fawlty-towers upplevelse över det av den enkla anledningen att den långa fumliga mannen i receptionen också var den som dök upp vid alla andra posteringar som finns på ett hotell. Precis som Basil bemannade han tydligen allt utom att servera i restaurangen (det är ju Manuel ni vet) för det gjorde hans fru och döttrar. Han frågade, när han fick höra att vi åkt inlines från Bazas, om alla svenska var lika galna och sportiga mtp att hotellet var i princip tomt men att ett svenskt par just dykt upp per cykel som var på väg från Gibraltar till Sverige. Han tyckte vi behövde borden bredvid varandra.
Nästa morgon trippade vi intet ont anande upp bakom hotellet och angjorde den asfalterade järnvägen igen. Eller asfalterade. Till vår förtvivlan liknade det mest en stenåker den var fullkomligt oåkbar. Vi debatterade, försökte på nytt, gick några kilometer, försökte igen, svor och letade bussar nej det var inte en höjdpunkt på ens inlineskarriär. Aldrig tidigare har underlaget stoppat oss (förutom den där gången jag låg på intensiven i 2 dygn med mosade benknotor) och förtvivlan var stor. Tillslut tog jag mod till mig å formligen kastade mig över en intet ont anande kille som kom cyklande från andra hållet, med tält och annan utrustning studsande av det usla underlaget. PARLEZ-VOUZ-FRANCAIS vrålade jag medan jag försökte frammana om man nånsin fick lära sig ord som afaltskvalitet, grovporig och åkbarhet av franskamajjen. Varpå han såklart sa I'm afraid I don't - I'm a tourist from England. Han hade kommit cyklande, eller studsande, hela vägen från vårt slutmål för dagen Lacanau-Océan och han klargjorde att han bitvis knappt klarat sig fram på sin vilt skuttande cykel, han bedömde möjligheten på inlines som obefintliga.
Vi var varma, svettiga, lätt inbördes irriterade och hade kommit 2 kilometer inom loppet av flera timmar. Vi ringde taxi och la oss på en gräsplätt nere vid stora vägen i Arès. Rätt snart kom det en karl med morsk uppsyn och frågade vad i hundan vi låg där för, mitt framför hans företag? Vi spillde vår förtvivlan över det eländiga skicket på den asfalterade järnvägen för oss inlinesåkande nordbor varpå han såklart bjöd in oss på kallt vatten och hjälpte oss att reda ut varför taxin aldrig kom. Hon stod lätt irriterad på en bomkörning på en gata som hette samma som den vi angivit fast i byn innan. Sen beundrade grabbarna på företaget våra inlines, mest beundrade de nog de splitternya K2:orna med 100 mm hjul. Så begav det sig att vi helt enkelt fick fuska med taxi ett par mil.
Lacanau-Océan var som att åka till Mallis off-season skulle jag gissa. Allt var tämligen ödsligt, blåsigt, kargt och tomt. Vi hittade en restaurang med kängurukött att trösta våra oanvända kolhydratdepåer med. Fast jag fegade ur och tog en vanlig simpel burgare. Vi läste sedan busstidtabeller, studerade kartor och försökte räkna ut oddsen på att de kvarvarande milen överhuvudtaget skulle vara åkbara in till Bordeaux. Vi försökte åldersbestämma asfalten och räkna ut hur mycket budget en genomsnittlig kommun har att lägga på åkbar asfalt...nä det gjorde vi inte. Men vi bollade idéer och sannolikhetstal för om vi skulle kunna avsluta inlinesresan faktiskt på inlines eller med ett taxikvitto inkört mellan tänderna. Vi googlade på mini-pc:n och rabblade repet-tider för möjliga bussanslutningar och beslöt sedan att vaffa'n vi var här för att rulla - vi chansar. Och så såg vi ut över en fullkomligt svinkall strand med galet höga vågor och en förskrämd hög surfare med illgula brädor och försökte förstå hur VI skulle kunna va de tokiga i den här stan??
En ny morgon gryr och vi rullade fast beslutna ut ur stan. Lätt modfällda konstaterar vi att asfalten bitvis är bedrövlig. Hur ska detta gå? Vi passerar över stora vägen och där ändrar plötsligt asfalten karaktär. Mon Dieu det finns en inlinesgud after all! Vi rullar o rullar o rullar, faktiskt på en spikrak sträcka som var nästan prick en mil lång! Vi stannade och fotade sträckan och där krälande på asfalten i solen för att försöka illustrera hur en mil spikrak asfalt ser ut, slår det mig att vi nog faktiskt kan betraktas som klockrena nördar. Men om ni någonsin skejtar mellan Lacanau och St Hélène i Aquitaine så kommer ni förstå.
Vi fullkomligen flyger fram, förutom några passager med sten på beläggningen. I Salaunes jagar vi föda. Ju närmare vi kommer Bordeaux desto fler trikåförsedda cyklister. Vi susar fram i 25-30 knyck bitvis i galet härlig flow. Alla stengärden är förlåtna, alla taxikronor glömda. Jag måste säga att det var ganska maffigt att rulla in i Bordeaux, förbi alla stillastående bilköer med förvånade fransmän och ner till kajen igen. Nu var allt slit o släp 25 år tidigare plötsligt förlåtet, en evighetslång kaj i kvällssol på inlines är ju precis vad man behöver efter en dag i pinjeskogarna. Vi rullar precis hela vägen tillbaka till hotellet och tar inte av inlinesen förrän vi kommer till hotellets trappa. Portieren frågar lite nonchigt om vi joggat (fransmän har ett svårt förhållande till svett och ännu svårare till funktionskläder). Nä vi har rullat svarar vi. Jaha från kajen? Från Lacanau-Océan säger vi. Han tar sig för pannan och måste fråga igen. Vi firar med varsin kall öl uppsmugglad på hotellrummet. Och med att elda upp min vätskepåse (Barbarer!)
Nästa dag turistar vi i ett helgstängt Bordeaux. Dagen går i vinets tecken, först på vinmuséet. Därefter går vi på vinprovning på Fauchon. Alla som åkt randonné med minimal packning vet att det kan vara en utmaning att hitta något på botten av ryggsäcken som a) inte är tillverkat i lycra och b) inte luktar körtelsjuk bäver. Men med rätt krök på lillfingret och näsan i vädret brukar de flesta situationer som inbegriper dyr champagne att lösa sig. Grabbarna köpte en flaska av traktens dyra dricka och sen gick vi på restaurang. Dagen efter tog vi fram returbiljetterna som knappt kostade pappret de var utprintade på (trots hur dyra färgpatroner är nuförtiden) och for åter till Paris.
Vi inkvarterade oss på hotellet i Montparnasse som så fiffigt skulle ligga precis där starten till Paris nightskate går av stapeln. Och det gjorde det också. Men det inbegrep dessvärre en ohyggligt otrevlig receptionist och en dundrande takfläkt som naturligtvis befann sig precis ovanpå vårt rum som låg allra högst upp. Det blev en hel del debacle med receptionen om fläktar och tillslut meddelades att restaurangen bredvid (...) hade tvingats stänga av sina fläktar pga just oss. Ta-daa. Men till vårt försvar kan sägas att hela rummet vibrerade värre än en finlandsfärja. Om det är till något förbarmande för de croissantmumsande grannarna.
Klockan 22 stod vi på hjul och for 3 fantastiska mil med tusentals fransmän. En del inlindande i blinkande lampor, jag måste tillstå att det är ganska effektfullt i den allt mörkare natten. Klockan 01 är vi i mål igen i Montparnasse och skyndar att kasta oss ner på en uteservering för lite nattamat. Sen går vi upp i vår finlandsfärja och klämmer vinflaskan från Fauchon och ser ut över ett alltmer öde torg och förbipinnande taxibilar.
Lördagen var vi lite tunga i huvudet och missar sålunda hotellfrukosten. Vi går på café men har missat frukosten där med. Och lunchklockan hade tydligen inte slagit ännu. Vi väntar och väntar å tillslut får vi äntligen beställa. Jag väljer omsorgsfullt en sallad med chevre och pinjenötter. Något jag fick ångra bittert varje dag i två veckor. Det var så lång tid det tog att läka ut fenomenet som tydligen heter pinjemun. Någon utomjordisk kraft tar över din mun och det smakar fullständigt skit precis varje sekund. I två veckor.
Söndagen åker vi Snigelrullen. Vi får åka en riktigt fin rutt i centrala Paris. Det obligatoriska stoppet blev vid Eiffeltornet och vi blev filmade av tv. Sen for vi 3 varv i rondellen det var verkligen kul översteg runt runt i yr lycka. Har man såhär kul i andra sporter? Really?
Därefter missade vi flyget. There is a first time for everything. Vi missade först flygbussen. Nästa avgång var chauffören mystiskt försvunnen, till och med hans egna bagagelangare funderade på vart han gömde sig. Nästa buss kom sågs och segrade icke i trafiken. Det var kaos ala francaise med bombhot och förvirrade polismän i nystärkta uniformer som vandrade omkring med avspärrningsband och precis alla tutade på alla men ingen kom nån vart. Väl framme på flygplatsen med några ynka minuter tillgodo vägrade chauffören att öppna det låsta bagageutrymmet. Det var inte hans jobb, vi var tvungna att vänta på bagagelangarna... Et voila. Fram med lilla mini-pc:n igen och hysterisk googling tilltog. Slut på biljetter på alla flygbolag utom de i 10 000 kronors klassen. Vi telefonerade kors o tvärs, vi sms:ade,vi yrade omkring på flygplatsen och tillslut yrade vi ner till tågstationen och fick oss varsin sista biljett hemåt. Eller hemåt och hemåt i alla fall nära gränsen till moderlandet.
Allt vi behövde göra var att genomleva över ett dygns kuskande genom precis varenda liten ort i hela Tyskland med en mystisk haschluktande rastafari dude i kupén. Han tilldrog sig den tyska gränspolisen och tullens totala uppmärksamhet precis överallt vi kom. De biffiga hunkarna från tyska polizei som gång efter annan störtade in i vår kupé (företrädesvis när man precis lyckats somna) med något bryskt utrop var inte det minsta intresserade av någon liten svensk dam som inte borstat tänderna på ett dygn nejdå deras främsta intresse verkade bestå i att skrapa, bända och lukta på mannens pass. Ett tag befarade jag att de tänkt övergå till att slicka på det. De hade förstoringsglas och bar iväg med passet i omgångar och ställde intrikata frågor till mannen. Det kändes som de starkt misstänkte att hans pass var falskt. Och hade vi stoppats en enda gång till av någon ny polizei så undrar man ju om inte allt skrapande, bändande och viftande med det där passet tillslut fått det att ramla samman som en självuppfyllande profetia. Men jag är i alla fall imponerad av den tyska polisens a) budgetresurser och b) läckra biceps. Vi kom efter hur mycket skumpande som helst slutligen in på dansk mark.
Vi fick tag i biljetter till Sverige, men dessvärre ingick inget tåg. SJ ni vet. Vi gick på stan, vi telefonerade våra yrkesarbeten och försökte förklara att jo det kan visst hända att man missar flyg och nu sitter strandade i Köpenhamn i väntan på ett svenskt tåg från Malmö. Nejdå det är inget påhitt för att få längre semester. Tillslut kom tåget, man hade hoppat över städningen och fokuserade på att skotta ombord passagerare i en hast. Väl i Sverige blev tåget stående ett par timmar av elfel. Och ett par timmar av att blixten slagit ner. Och ett par timmar av att krängningshämmarna gått sönder. Och ett par timmar av kö på rälsen. Och....plötsligt slog det mig att för 25 år sen tyckte man av någon fullständigt outgrundlig anledning att det var kul att skumpa omkring uthungrad på tåg med akterseglad tandborste och oklart resmål med folk i samma doftklass som en själv. Det kallades tågluffa och man betalade för nöjet!
Flaeming Skate & Berlin Maraton
Varning utfärdas. Har man väl hittat ett sånt inlineseldorado som Flaeming Skate så bara måste man återvända hit igen o igen o igen. Men vad gör väl det, det är ju faktiskt ett fantastiskt ställe att spendera några av livets lyckliga dagar på!
Efter en härlig inlinessemester i Frankrike på våren och ivrigt rullande hemma i Sverige under sommaren, så passar det jättebra att ta ett billigt flyg till Berlin och bara njuta av hjulen så mycket man orkar under nån vecka på hösten.
Vi landade på Tegel efter en föredömligt kort flygresa sent i september. Väl framme är det en kort tur till biluthyrningen och uthämtandet av hyrbil. Detta år fick vi en illröd liten sak. Ibland undrade vi om någon glömt stoppa i motorn och han (naturligtvis är det en han!) fick omgående heta Otto. I uppförsbackar, vid omkörningar eller för all del bara i lite motvind så behövde Otto uppmuntrande tillrop. Herregud vad vi skrattade när vi satt i den där lilla saken o växlade o gasade allt vi orkade men Otto han måste varit tyskarnas svar på Ferdinand. Ibland befarade vi att han lagt av helt men så var aldrig fallet. Vi ställde honom under en korkek (metaforiskt) väl framme i vårt boende som ligger direkt anslutet till en av "rundkurserna", vi var ju ändå här för att rulla inlines.
Förutom när vi for upp till Berlin för att delta i Berlin maraton. Berlin är ganska coolt; för att vara huvudstad så är det rätt fattigt på folk och det trots en stor tävling (som blir ännu större när springnördarna anländer), men ändå kan man tämligen enkelt hitta en parkeringsruta för flera timmar till billig (ibland ingen) penning. När händer nånsin sånt i motsvarande städer annorstädes i Europa? Så Otto fick vara med såklart. Först till mässan där det var nummerlappsutdelning och massa fynd för plånboken! Det som var årets grej då var uppenbarligen "kompressionskläder" fniss det skulle klämmas ihop både här o där för en bättre prestation. Det dröjde något år sedan såg man det här i Sverige också men det verkar inte ha slagit igenom på lika bred front. Jag vet inte om man ska vara glad eller ledsen för det, i estetikens namn i alla fall :O)
Maraton deltog vi dock endast i från åskådarplats, det var en blöööt historia och många av de anmälda kom aldrig till start, en hel del bröt men några plaskade tappert fram. Vi satsade alla våra krafter på att heja fram landsmän, skandinaver eller tja alla som såg ut att behöva det - förbrödringen är ju alltid så total när man är utomlands. Alla sken upp och blev superglada för vår uppbackning. Förutom när vi hejade på en stockholmsklubbs deltagare i sina oemotståndligt vackra banlontrikåer, dom hade liksom inte tid eller lust att vinka eller le. Inga krafter kvar måhända?
Förutom Berlin maraton så var det soligt och 26 grader varmt, man satt på uteserveringarna i kortärmat och lapade glass, sol och öl å var absolut jätteledsen för att man inte satt på jobbet hemma i regniga Sverige i stället. Banorna var i princip helt folktomma så det var bara att brassa på och varva runt så mycket man önskade. En del matställen var stängda men i gengäld pågick många skördefester runtom. Man kan konstatera att Flaeming är paradisets förgård för alla sanna rullare. Och kom ihåg att jag varnade dig! En gång är aldrig bara en gång...
Ludvika finns också på kartan
Av en slump läste jag ett stycke om några damer som skulle ut på cykelresa i trakten av Ludvika. Jag har glömt hur jag snubblade över texten men direkt for det upp en sniffande banvalls-nos i luften! Efter en del rekognoscerande i kartor, på internet och förfrågningar i bekantskapskretsen samt studerande av vissa cykelforum (!) så kändes det värt att offra en massa mil i bil för att helt enkelt åka och kolla upp läget. Kontakt med turistbyrån var dock poänglöst, förbluffande ofta verkar de veta minst av alla? De kände överhuvudtaget inte till något cykelstråk där man kunde åka inlines, än mindre någon gammal asfalterad banvall i trakten.
Vi snurrade omkring med bilen i lilla Ludvika ett par varv innan vi först bunkrade snabba kolhydrater på Statoil och därefter parkerade utmed sjön Väsmans östra strand. På med all utrustning och iväg norrut utmed stranden. Det höll inte sådär värst länge innan asfalten bitvis blev plågsamt dålig, jag vet faktiskt inte om den ens kan kallas asfalt på vissa sträckor men fram kom vi. Naturen och utsikten var vacker och människorna i de små stugorna utmed vägen var väldigt trevliga och intresserade av inlines.
I Stensbo, efter cirka 15 km, tog cykelbanan slut så vi vände och rullade tillbaka till bilen och beslöt att parkera om den. Vi for över järnvägen på en smal bilbro och parkerade i sjöns södra ände. Därifrån rullade vi 18 km per inlines via Gonäs, Saxdalen, Blötberget till slutänden i Grängesberg.
Banvallen gick genom lite enformigare skog och inte precis någon utsikt, däremot var asfalten nylagd och klanderfri. Det bar svagt uppför till Grängesberg där man hittar ett litet centrum och har man tur är det öppet. En korvmoj, ett Konsum, ett gäng gubbar på en bänk, en raggarbil med traktens ungdomar. Typ så. Sen får man en härlig rull nerför samma sträcka igen.
Hade det varit bättre asfalt norrut och några kilometer längre kanske det hade varit värt att promota som inlineseldorado men nu får det bli lite been there seen that, även om det var helt ok nice på alla sätt o vis. Lite kort åksträcka bara för att åka bil ända hit om man inte råkar vara i trakten. En trakt som fö är väl värd att besöka, även utan inlines.
Jag var faktiskt tillbaka vid ytterligare ett tillfälle och rullade delen från Ludvika till Grängesberg tur och retur. Men det var mest för jag var i trakten med inlinesen i semesterpackningen och fick chansen att visa sträckan för ännu en rullnörd. Timmarna innan vi beträdde asfalten hade där gått en mopedtävling av stapeln, så lite fart och rull finns det trots allt i Ludvika. Ett tips till deras turistbyrå måhända.
