Inlinesresor

Av en slump läste jag ett stycke om några damer som skulle ut på cykelresa i trakten av Ludvika. Jag har glömt hur jag snubblade över texten men direkt for det upp en sniffande banvalls-nos i luften! Efter en del rekognoscerande i kartor, på internet och förfrågningar i bekantskapskretsen samt studerande av vissa cykelforum (!) så kändes det värt att offra en massa mil i bil för att helt enkelt åka och kolla upp läget. Kontakt med turistbyrån var dock poänglöst, förbluffande ofta verkar de veta minst av alla? De kände överhuvudtaget inte till något cykelstråk där man kunde åka inlines, än mindre någon gammal asfalterad banvall i trakten.



Vi snurrade omkring med bilen i lilla Ludvika ett par varv innan vi först bunkrade snabba kolhydrater på Statoil och därefter parkerade utmed sjön Väsmans östra strand. På med all utrustning och iväg norrut utmed stranden. Det höll inte sådär värst länge innan asfalten bitvis blev plågsamt dålig, jag vet faktiskt inte om den ens kan kallas asfalt på vissa sträckor men fram kom vi. Naturen och utsikten var vacker och människorna i de små stugorna utmed vägen var väldigt trevliga och intresserade av inlines.



I Stensbo, efter cirka 15 km, tog cykelbanan slut så vi vände och rullade tillbaka till bilen och beslöt att parkera om den. Vi for över järnvägen på en smal bilbro och parkerade i sjöns södra ände. Därifrån rullade vi 18 km per inlines via Gonäs, Saxdalen, Blötberget till slutänden i Grängesberg.



Banvallen gick genom lite enformigare skog och inte precis någon utsikt, däremot var asfalten nylagd och klanderfri. Det bar svagt uppför till Grängesberg där man hittar ett litet centrum och har man tur är det öppet. En korvmoj, ett Konsum, ett gäng gubbar på en bänk, en raggarbil med traktens ungdomar. Typ så. Sen får man en härlig rull nerför samma sträcka igen.



Hade det varit bättre asfalt norrut och några kilometer längre kanske det hade varit värt att promota som inlineseldorado men nu får det bli lite been there seen that, även om det var helt ok nice på alla sätt o vis. Lite kort åksträcka bara för att åka bil ända hit om man inte råkar vara i trakten. En trakt som fö är väl värd att besöka, även utan inlines.
 


Jag var faktiskt tillbaka vid ytterligare ett tillfälle och rullade delen från Ludvika till Grängesberg tur och retur. Men det var mest för jag var i trakten med inlinesen i semesterpackningen och fick chansen att visa sträckan för ännu en rullnörd. Timmarna innan vi beträdde asfalten hade där gått en mopedtävling av stapeln, så lite fart och rull finns det trots allt i Ludvika. Ett tips till deras turistbyrå måhända.

Nu var det så längesedan det här begav sig så jag har nog mist hälften av detaljerna i minnets mörka diken och dessutom har banorna byggts ut och asfalterats till sedan jag var på besök. Dock är det lite synd att ett så väl utvecklat nätverk med asfalterad banvall är så okänt ännu så jag skrapar ihop lite minnesceller och försöker få till informationen något sånär. Förhoppningsvis kan jag hjälpa fler att komma iväg och njuta av banvallarna trots att jag inte är helt up to date.





Ulricehamn ja, egentligen på den tiden det begav sig att jag var nere och rullade på den här banan så gick asfalteringen från Månstad och uppåt en bit söder om Falköping. Numera lär det vara asfalterat hela vägen från Tranemo i söder till Falköping i norr. Ulricehamn ligger någonstans mitt i på den sträckan. Från Ulricehamn går en gren av västerut cirka 45 km mot Borås. Enligt turistbyrån uppgår den totala asfalterade banvallssträckningen till 95 km. En siffra jag inte riktigt får ihop, jag fick för mig att det borde vara längre. Banorna är i alla fall som ett vält T så man kan få ihop en hel del mil genom att klocka alla tre 'ändar'.





Turistbyrån i Ulricehamn hade förr lite information om själva banan och sålde dessutom en karta per post. Eftersom jag inte är dagsaktuellt uppdaterad så vet jag inte hur det står till med detta längre? Jag tror helt enkelt jag får återkomma igen med en nyrullad version av den här banan!





Vi bodde på STFs vandrarhem som kanske inte hade Sveriges sexigaste utsikt men läget var helt ok och ganska nära till både bussen från Borås och själva banorna. Vandrarhemmet hade hotellstandard med dusch, toa och tv. Vi frågade en kis på kvällen vad det fanns för nöjen i stan. Han höll på att garva sig ur byxorna i skrattkonvulsioner. Jag vill minnas att nöjena visade sig bestå i att klappa en staty med en cykel eller köpa godis i den lokala videobutiken. Men å andra sidan varför åka ända till Ulricehamn för att roa sig - med annat än inlines?





Asfalten var bitvis lite seg och banan är smalare än tex Klarälvsbanan, där man kan ligga två i bredd, vilket inte lät sig göras på Ulrichamnsupplagan. Däremot kan den här gamla järnvägen i stället stoltsera med tunnlar som ju trots allt är lite coolt att skejta igenom. Utsikten är också mer varierad på den här banan. I Värmland är det mycket granskog men här är det mer varierat mellan fält, skog, äng och sjö. Man rullar bitvis fram utmed strandkanten till sjön Åsunden och dess fagra vyer. Blomsterprakten är omfattande och på sträckan från Ulricehamn till Borås fanns många skyltar uppsatta som berättade om saker utmed vägen.





Falköpingsdelen var ordinärt tåg-platt men däremot fick man smaka på stigning från Ulricehamn mot Borås. Här måste tågen fått pusta en hel del också, tills man nådde högsta punkten och kunde braka utför i rätt ordentliga nerförslöpor i stället. På inlines fanns det dock lite anledning att ta det försiktigt. Utmed delar av sträckningen gick det ridväg parallellt med banvallen, och hästarna har en tendens att skvätta upp sten på asfalten. Vi såg ett helt gäng cyklister som hade punktering på just den här sträckan. På inlines betyder hög fart och sten i kombination ett eventuellt tvärstopp med lite tråkiga fall som följd.





Vid slutmål i Borås kan man rulla ända in i stadsparken och vid kanten av ån sätta sig ner och äta en bit mat på någon av restaurangerna där. Inte långt därifrån går det bussar, bla åter till Ulricehamn.





Jag kommer återvända förr eller senare så förhoppningsvis blir det uppdaterade fakta i framtiden. Men håll till godo så länge, det är så många åkytor som väntar och så lite tid att hinna njuta av alla så det kanske dröjer ett tag innan mina hjul får styra mot knallebygd igen. 

 


Järnvägen mellan Örebro och Svartå stod färdig 1897 och knappt tjugo år senare övergick den i statlig drift. Ytterligare ett trettiotal år senare elektrifierades den. Banan var 47 kilometer lång och trafikerade Närkesslätten fram till 1985, då den revs.





2009 asfalterades delar av banvallen och det är möjligt, med undantag av ett kortare grusparti om kanske 200 meter, att åka inlines från utkanten av Örebro via Latorps bruk, där man viker av från den egentliga Svartåbanan men likväl på asfalterad bana, till Garphyttan. Tur och retur blir det en färd på cirka 30 km. Asfalten är AK5 hela vägen, med vissa avbrott där den korsar grusvägar som inte asfalterats i övergången och även ovan nämnda passage precis före Latorps stationshus. Det finns badchans i Svartån på badplatsen någon knapp kilometer från Karlslunds station.





Banvallen är till två tredjedelar asfalterad och resterande bredd är lämnad till uppskyltad ridväg. Det är inte helt optimalt vad gäller inlinesåkande eftersom småsten kan innebära ofrivilligt hastiga möten med underlaget. Det låg i varierande grad sten ovanpå större delen av banan vid vårt besök.





Jag hittade den här asfalterade banvallen av en slump, via Latorps byalags livaktiga hemsida. Av deras mycket tillmötesgående ordförande fick jag även stor hjälp med information. Starten på banan kan nog betecknas som milt sagt anonym, där finns inte mycket till anvisningar eller skyltar om banans existens ännu och på Örebro Turistinformation hade man inte heller hört talas om den. Men min instruktörskollega fick via en mycket trevlig person på 'Museiföreningen Örebro-Svartå järnväg - Svartåbanans vänner (mfÖrSJ)' information som kunde hjälpa oss att snirkla oss fram till starten.





För att hitta till startpunkten strax utanför Örebro tar man av från E20 vid avfarten skyltad Ånnaboda/Garphyttan, kör bron över motorvägen och siktar på skyltar som leder till Karlslund. Man passerar Karlslunds herrgård, i sig ett intressant turistmål men det hann vi ingalunda med att besöka eftersom vi hade siktet inställt på vår inlinesåkning. Man fortsätter grusvägen någon kilometer förbi krukmakeri, herrgård, maskinarbetarens bostad, café och allt vad där finns till man kommer till en t-korsning med en annan grusväg. Sväng höger, kör 30 meter. Där vägen tar slut och går över i en cykelbana finns gratis parkering och en orienteringstavla. På tavlan är inte banan särskilt omnämnd men man förstår att det är den, och även Karlslunds gamla stationsbyggnad som är inritad. Man följer ån några meter från där informationstavlan står, på en stig genom en lummig lövskog, och kommer precis fram dit banans asfalt börjar, efter den andra av två broar.





Vyerna är vackra över åker, äng och lite blandskog. Karaktären av gammal järnväg framträder tydligt när man har kilometervis av rak plan banvall framför sig. Efter gruspartiet vid Latorpsbruk svänger man höger in på Ånnaboda cykelled som går rakt upp i en kraftig stigning genom bostadsområdet, över en landsväg och in på en nyasfalterad bana mot Garphyttan.





Det ryktas om att tågen förr hade problem med stigningen och att en hel del olyckor lär ha hänt just här. Det är nästan så man förstår det efter att ha pustat uppför backarna i 32-gradig värme. Väl uppe på platån blir det granskog och sedan sluttar det svagt utför mot Garphyttan vars "centrum" efter noggranna efterforskningar visar sig bestå i.....en konsumbutik och en allmän anslagstavla. Det lär även finnas en pizzeria uppåt det gamla bruket till.





Man slås av hur mycket historia och hur mycket kultur man får uppleva och inte minst så många trevliga människor man träffar när man utövar ett så 'udda' intresse som att rulla runt både inrikes och utrikes på sina inlines. Tänk att strida för att asfaltera en banvall i tio år! De borde få kungens medalj av största valör varevigaste en för tapperhet i strid, för utan dem så hade vi ju inte kunnat färdas genom tid och rum på detta vis, få motion, frisk luft och lära oss en massa om kultur, natur och om tider som flytt i vårt eget land. Just inlines som sport kräver ju så mycket mer av underlag och av trafikbilden än till exempel cykling. Själv hade jag mycket nöje av informationen från Svartåbanans hemsida när vi rullade fram över närkeslätten. Tänk att det var just här den där stinsen stod i sin strama uniform på bilden från sekler som flytt... 

 

---

Klarälvsbanan hette egentligen Nordmark-Klarälvens Järnvägar, eller NKlJ-banan, och byggdes i slutet av 1800-talet. Den hade sin sträckning från Skoghall, via Karlstad och Uddeholm till Filipstad, närmare 21 mil lång. Enligt Järnvägskartan över Sverige, utgiven av Kungliga Järnvägsstyrelsen 1938, anges linjen som smalspårig i elektrisk drift.





2005 asfalterades hela sträckningen från Kroppkärrssjön i utkanten av Karlstad till Uddeholm nästan 9 mil bort, eller 86 kilometer för att vara mer exakt. Skyltning och uppmärkning har sedan kontinuerligt förbättrats. Asfalten är av mycket god kvalité och sopas regelbundet efter väder/behov under perioden mars/april till september/oktober.





Orter och platser man passerar utmed färden på banan är bland annat:
Forshaga med affär och bankomat
Deje med pizzeria och korvkiosk
Olsäter med lanthandel som även är apoteksombud
Ransäter med folkmusik och Erlandergården
Munkfors med all upptänklig service bland annat mataffärer, lunchrestauranger, busscentral och även ett café i det gamla stationshuset. Vid fint väder kan man sitta ute på den gamla perrongen och fika.
Råda med camping & bad
Uddeholm med hotell, restaurang och vandrarhem





Från Stjärnfors Kvarn i Uddeholm till Hagfors järnvägsmuseum kan man åka dressin på en kvarvarande bit av järnvägen. I muséet får man reda på mer om Klarälvsbanan och dess historia. Man kan även cykla på den sedan 2009 iordningsställda och uppmärkta Klarälvsleden som löper 12 mil norrut från Uddeholm till Sysslebäck. Kartor över Klarälvsbanan och Klarälvsleden kan man köpa på bla turistbyrån i Karlstad.





Vill man bo i precis närhet till starten på banan i Karlstad så ligger Hotell Gustaf Fröding utmärkt till, man kan bokstavligt talat rulla från receptionen och ner till starten. I Uddeholm gäller detsamma för Brukshotellet. Vid starten från Kroppkärrssjön i Karlstad finns gratis parkering, badplats och en kommunal toalett. Ett annat bra boende i Karlstad är STFs vandrarhem på Kasernhöjden, helt enkelt det gamla regementets domäner. Därifrån behöver man dock bil för att ta sig till starten. I närheten av STFs vandrarhem har Team Rollerblade sin nybyggda rundbana. Den ligger i Wåxnäs (Bågegatan/Karmgatan), karta finns på deras hemsida. Friskis&Svettis i Stockholm har nästan gjort det till en tradition att genomföra en helgresa till banan varje år. Friskis&Svettis Karlstad har haft sommarträning med utgångspunkt från Kroppkärrssjön tisdagar under somrarna.

Mer information om Klarälvsbanan finns på Klarälvsbanan och hos Karlstads Turistbyrå. Värmlandstrafik har en jättebra sökmotor för busstrafiken som kan ta dig ut eller hem från banan.

---