Asfalterad banvall, Ulricehamn
Ulricehamn ja, egentligen på den tiden det begav sig att jag var nere och rullade på den här banan så gick asfalteringen från Månstad och uppåt en bit söder om Falköping. Numera lär det vara asfalterat hela vägen från Tranemo i söder till Falköping i norr. Ulricehamn ligger någonstans mitt i på den sträckan. Från Ulricehamn går en gren av västerut cirka 45 km mot Borås. Enligt turistbyrån uppgår den totala asfalterade banvallssträckningen till 95 km. En siffra jag inte riktigt får ihop, jag fick för mig att det borde vara längre. Banorna är i alla fall som ett vält T så man kan få ihop en hel del mil genom att klocka alla tre 'ändar'.
Turistbyrån i Ulricehamn hade förr lite information om själva banan och sålde dessutom en karta per post. Eftersom jag inte är dagsaktuellt uppdaterad så vet jag inte hur det står till med detta längre? Jag tror helt enkelt jag får återkomma igen med en nyrullad version av den här banan!
Vi bodde på STFs vandrarhem som kanske inte hade Sveriges sexigaste utsikt men läget var helt ok och ganska nära till både bussen från Borås och själva banorna. Vandrarhemmet hade hotellstandard med dusch, toa och tv. Vi frågade en kis på kvällen vad det fanns för nöjen i stan. Han höll på att garva sig ur byxorna i skrattkonvulsioner. Jag vill minnas att nöjena visade sig bestå i att klappa en staty med en cykel eller köpa godis i den lokala videobutiken. Men å andra sidan varför åka ända till Ulricehamn för att roa sig - med annat än inlines?
Asfalten var bitvis lite seg och banan är smalare än tex Klarälvsbanan, där man kan ligga två i bredd, vilket inte lät sig göras på Ulrichamnsupplagan. Däremot kan den här gamla järnvägen i stället stoltsera med tunnlar som ju trots allt är lite coolt att skejta igenom. Utsikten är också mer varierad på den här banan. I Värmland är det mycket granskog men här är det mer varierat mellan fält, skog, äng och sjö. Man rullar bitvis fram utmed strandkanten till sjön Åsunden och dess fagra vyer. Blomsterprakten är omfattande och på sträckan från Ulricehamn till Borås fanns många skyltar uppsatta som berättade om saker utmed vägen.
Falköpingsdelen var ordinärt tåg-platt men däremot fick man smaka på stigning från Ulricehamn mot Borås. Här måste tågen fått pusta en hel del också, tills man nådde högsta punkten och kunde braka utför i rätt ordentliga nerförslöpor i stället. På inlines fanns det dock lite anledning att ta det försiktigt. Utmed delar av sträckningen gick det ridväg parallellt med banvallen, och hästarna har en tendens att skvätta upp sten på asfalten. Vi såg ett helt gäng cyklister som hade punktering på just den här sträckan. På inlines betyder hög fart och sten i kombination ett eventuellt tvärstopp med lite tråkiga fall som följd.
Vid slutmål i Borås kan man rulla ända in i stadsparken och vid kanten av ån sätta sig ner och äta en bit mat på någon av restaurangerna där. Inte långt därifrån går det bussar, bla åter till Ulricehamn.
Jag kommer återvända förr eller senare så förhoppningsvis blir det uppdaterade fakta i framtiden. Men håll till godo så länge, det är så många åkytor som väntar och så lite tid att hinna njuta av alla så det kanske dröjer ett tag innan mina hjul får styra mot knallebygd igen.
Randonné, Danmark
Med en turistkarta modell gratis över hela Danmark och inlinesen som handbagage flög jag SAS ner till Köpenhamn och bytte där till ett nytt plan till Århus. Det senare var ingen trevlig upplevelse, ett tag trodde jag att jag råkat checka in på en flygande höskrinda. Det visade sig dock att min väderresearch hade varit lite bristande, det blåste 22 sekundmeter nere på backen.
Man får inte vara så kräsen i alla situationer, vill man åka från en plats till en annan från dag till dag på inlines och därmed bära allt vad man behöver i en ryggsäck så måste man packa lätt. Alltså flyger man såklart redan iklädd sina träningskläder för att spara in några gram. Vill man ha rätt mycket förstulen uppmärksamhet från sina medpassagerare så kan jag tipsa om att detta är 'the thing' för att inte säga hur tveksam taxichauffören utanför flygplatsen såg ut. Han muntrade dock till betydligt när han insåg att vi just landat som en hög utomjordingar för att rulla på inlines så långt hjulen bar i ett par dagar och kunde han vara så snäll och dumpa av oss "nära någon cykelbana i ptjaaah Grenå?". Han försökte avråda oss med att det var oväder och skulle han inte skjutsa oss ända fram istället, vart skulle vi för övrigt? Det visste vi inte ännu. Någonstans där hjulen tröttnat efter en hygglig dagsetapp där det fanns ett vandrarhem eller en kroe. Han satte av oss utanför en matbutik i utkanten av Grenå, glatt vinkandes till avsked.
Det var inte så förfärligt många mil senare som vi insåg att vi kanske borde ha en bättre karta. Hur vi än gnetade så hittade vi inget platt Danmark och med tanke på att vi kanske skulle hinna en 20-30 mil på våra 4 dagar så borde vi nog ha en i mindre skala. Efter en dag i kastvindar som bokstavligt talat höll på att slå omkull en och ständiga uppförsbackar så började insikten gry att en karta med lokal anknytning och HÖJDKURVOR utritade kunde vara av godo. Om inte annat så för humöret.
Men med eller utan karta så kan sägas att Danmark mycket väl kan få högsta betyg i inlinesvänlighet. De har internationella och nationella cykelrutter kors och tvärs genom landet. Hur ofta åker man mellan två städer som har en cykelbana i flera mil dessemellan? Det är ju så otroligt sympatiskt! Ibland gick rutten längs vägar men då på så lågtrafikerade alternativ som möjligt. Det man möjligen kan anmärka på i Danmark är skyltningen. Den var mestadels bra men understundom gav den lite huvudbry.
Vi kämpade på i vind, rusk och regn i en 40 km tills vi nådde Ebeltoft och ett ledigt rum på vandrahemmet. Dagen efter följde vi kustremsan i bukten ned till Århus. Sista biten gick vägen delvis över ängar och sandbankar så där fick vi plocka fram skorna och traska till fots. Efter lite vimsande hittade vi tillslut vandrarhemmet i Århus uppe på en lummig kulle. När receptionisten fick klart för sig att vi i dagens 17 sekundmeter kommit per inlines de 50 kilometrarna från Ebeltoft så ville han omgående bjuda på varsin Tuborg! Och så gick det på hela Danmark igenom. Danskarna visste inte om de skulle vara fulla av beundran eller döma ut oss som skvatt galna. Vid ett tillfälle lämnade två gatuarbetare sin grop och kom för att fråga vart vi kom ifrån och varför hade vi ryggsäck? När dom fick klart för sig att vi semestrade på inlines så kändes det som vi lika gärna kunde sagt att vi sparkade oss fram 20 mil på en såndär plastbil för barn. Det hade varit lika galet och -tack vare det- lika beundransvärt förmodligen.
Århus var lite mer utmanande att rulla i på inlines eftersom det är en större stad och därmed mer trafik inne i stadskärnan. Efter lite initial förvirring så insåg vi att man får cykla mot färdriktningen på enkelriktad gata. Däremot har inte cykelhjälmen hunnit till frihetens Danmark, kanske 2 av 10 cyklister har en på huvudet. Jag tyckte det isade i magen ibland när träningscyklisterna kom susande förbi i bortåt 50 knyck, totalt barhuvade. Det kanske är därifrån uttrycket dansk skalle härstammar, de har helt enkelt tjockare vaddering i roten? Hursomhelst, gränsen var nådd, vi var tvungna att ha en bättre karta och var vore bättre om inte på turistbyrån i Århus? Efter proviantering till lunchen på Netto så rullade vi över till turistinformationen. Där återupprepades förvåningen och sedan tjänstvilligheten. Vi noterade att vi påfallande ofta togs för norrmän.
Hursomhelst en utmärkt karta med tillhörande bok som beskriver vägen och sevärdheterna inköptes, nu minns jag tyvärr inte längre priset men så förfärligt dyrt kan det inte ha varit. Den var väl värd varenda euro i alla fall och där fanns präktigt med höjdkurvor! Boken/kartan är utgiven av Dansk Cyklist Forbund och finns i 8 olika delar som täcker hela Danmark och Bornholm. Den är helt fantastisk och ger förutom massa information om sevärdheter, rutter, höjdkurvor och avstånd även upplysning om vägens beskaffenhet!! Dvs redan innan man kastar sig iväg på inlinesen så vet man huruvida man kan behöva gå vissa gruspartier och i så fall hur långa de är! Det är oskådat i sitt slag och jag älskar danskarna ohämmat för detta totala genidrag!
Vi for iväg inåt landet och efter en lång härlig nedförsbacke så kom vi till Skanderborg där vi först inte kunde hitta boende. Men när de hörde att vi rullat på inlines i 50 km från Århus, så fanns där plötsligt största campingstugan ledig - utan extra kostnad. På nåt sätt hade jag inte blivit förvånad om det visat sig att personalen rullat ut en röd matta ända fram till stugdörren under tiden vi stod i receptionen och skrev in oss. Det måste vara såhär det är att bli igenkänd om man är känd (artist eller nåt) och utan egen förskyllan får VIP-behandling överallt. Det är lätt att bli bortskämd.
Nästa morgon varnade receptionisten oss att det var en jazzfestival i den stad vi tänkt rulla till och därmed stört omöjligt att hitta boende där. Men hon erbjöd sig att hjälpa till, hon skulle bara behöva ringa några samtal. Och mycket riktigt...ni har redan gissat. Boende fanns såklart till "norrmännen" på hjul. Efter att ha påpekat att vi de facto var svenskar var vi helt enkelt tvungna att fråga om norrmän har samma knas-rykte i Danmark som i Sverige? Det rodnande smilet var svar nog, såvitt jag kan förstå.
En sista etapp till Silkeborg gick av stapeln. Via Himmelsbjerget, Danmarks högsta "berg". Eller punkt. Men sju jäklar va det rullade nerför, man fick lite känsla av alptopp och någonstans mitt i backen började jag undra vad man gör om en bromskloss tar slut mitt i en backe? Tack vare vår eminenta nya kart/bok så visste vi att dagens etapp innehöll vissa partier med grus men det var nästan bara skönt att få gå några steg efter att ha pressat sin 'motor' (läs baken) rätt hårt i 4 dagar i sträck. Väl framme i Silkeborg firade vi målgång och mycket riktigt pågick jazzfestival med musik överallt. Vi kunde till och med njuta av den från vårt rum genom de båtar med orkestrar som gled förbi på Gudenån utanför vårt fönster. Naturligtvis fick vi översvallande bemötande och ett rum som det anstår en (norsk? inlines-) drottning.
Dagen efter var det dags att återvända till plikterna och vardagen hemma i Sverige. Det är inte utan att jag saknar stjärnglansen. När jag tänker efter vore det trevligt att göra sig en inlinestur till Danmark snart igen.
Söndagrullen i Paris
Friday Night Skate eller Pari Roller som det egentligen heter är verkligen häftigt i sig men frågan är om inte söndagsåkningen i Paris är ännu bättre. Konceptet är detsamma som för nattåkningen men tanken är att det ska vara 'snällare' på alla sätt: tempot är lägre, underlagen bättre, längd på turen är något kortare och man åker i dagsljus. Det gör det till den perfekta sightseeingen i Paris!
Tänk dig själv ett koppel med poliser, fullt utrustade med batong, handklovar och puffra men ofta i avsaknad av bromskloss, och personal från organisationen Roller et coquillages i sina gula snigelbeprydda t-shirts som stänger av trafiken på stadens gator och sedan kommer du rullande tillsammans med tusentals andra. Har du tur är veckans åkning just den där underbara vägen utmed Seine, förbi Eiffeltornet och Notre Dame eller några andra av alla stora sevärdheter i Paris. Hur ofta händer det att man får tillfälle att härja fritt på stadens gator medan alla andra trafikanter få stå åt sidan? Dessutom brukar åskådarna som kantar gatorna vissla, klappa i händerna och fotografera. Du kommer rulla fram på avenyerna med en närmast kunglig känsla.
Söndagsrullen startar alltid från Boulevard de Bourdon vid Place de la Bastille klockan 14:30 om inte underlaget bedöms vara halt pga nederbörd. Veckans tur publiceras på hemsidan med karta och gatunamnen uppräknade. Kartan är i utskriftsvänligt format och mitt i blir det ca 15 minuters paus för lite återhämtning. Åkningen avslutas alltid vid Place de la Bastille efter cirka 3 timmar. Turen går året runt, varje söndag.
Vid ett av tillfällena hade man förlagt pausen inne i Grand Palais. Det är nog inte varje dag man åker inlines därinne?
Även den här åkningen följs av en organisation som gör en alldeles blöt av lycka i själen. Tänk er att man i Sverige skulle ha poliser, sjukvårdare och läkare på inlines, förutom alla frivilliga funktionärer, och allt följs av ett batteri polispiketer, mc-polis och ambulanser. Varevigaste söndag! (Och dessförinnan fredagarnas Night Skate).
Vid 17:30 brukar Paris vara ganska slött trafikmässigt sett och den här turen är inte speciellt snabb eller krävande så du kommer säkert ha krafter kvar i mål. Låt mig då rekommendera att du låter inlinesen sitta kvar på fötterna och rulla runt lite på egen hand mitt inne i city. Det är jättekul. En bra transportsträcka med bra underlag är norra sidan av Seine men i princip alla gator funkar vid den här tiden på dygnet. Parisarna är hemma och käkar söndagmiddag med familjen och har ingen längtan efter att hänga i trafiken inne i stan. Men om du har det så är timmen slagen för lite seriös åkning i en av Europas inlinesvänligaste huvudstäder!!
Friday Night Skate, Paris
Paris kanske inte är det första man tänker på i fråga om inlines, men det är faktiskt den ultimata rullstaden. 9 miljoner invånare, trånga trottoarer, vildsint trafik och kullerstenar låter inte som en dröm - men det är precis vad det är!
Varje fredag året runt, så länge inte nederbörd ställer till halt underlag, går Friday Night Skate - eller som parisarna säger Pari-Roller - av stapeln. Turen avgår alltid klockan 22:00 från Place Raoul Dautry vid Montparnasse tower, dit man enkelt tar sig med tex tunnelbana. Slingorna är olika varje fredag men alltid runt 30 km långa och beräknas ta cirka 3 timmar varje gång och man återvänder alltid till tour Montparnasse, runt klockan 01:00 på natten. En beskrivning av turen publiceras på hemsidan samma vecka under Randonnée/Parcours. Både med utskrivningsvänlig karta och alla gatunamn uppräknade. Mitt i brukar det bli en paus på 15-20 minuter.
Som inlinesåkare och resenär så är detta något du absolut bara inte får missa. Först åker representanter för polis och Pari Rollers organisation och stänger av vägarna och håller fotgängarna åt sidan. Sedan kommer du och mellan 8 000 till 15 000 andra åkare på hjul utmed gator och boulevarder mitt i Paris! Ljudet av alla dessa tusentals hjul surrande runtom är fullständigt oförglömligt. Tempot är högt men det är ingen tävling, bara se till att hålla dig framför 'repet' och vid varje stopp där täten väntar in långsammare åkare, kan det vara smart att lite sakta smyga sig framåt i leden. Det är en hårresande upplevelse att märka att man hamnat bakom sista linjen - jag lovar. Längst bak i ledet åker ett antal polisbussar, ambulanser, poliser på skotrar and lord know's what men alla är där för din säkerhet. Hamnar man bakom detta är man (egentligen) ute ur gemet och finner sig plötsligt mitt i den parisiska biltrafiken, som fått stå otåligt och vänta medan alla skejtat förbi.
Parisarna är heller inte mycket för vare sig sportkläder eller skyddsutrustning. Från organisationens sida kräver man märkligt nog inte ens hjälm. I Frankrike anser man lite nedlåtande att hjälm är till för barn eller klantiga nybörjare. Det är inte att rekommendera att följa den trenden. Jag kan fortfarande höra det makabra ljudet av mänsklig kroppsmassa som fullständigt oskyddat faller handlöst i gatan på kullersten och mina näthinnor har ännu inte hämtat sig från åsynen av en ung, söt tjej i 20-års åldern som snubblat på dålig asfalt i en nedförslöpa. Liggande på rygg med ögonen öppna, men absolut 'ingen hemma'. Den frisyr hon eventuellt var för rädd om för att sätta en hjälm på får antagligen en undersköterska kamma åt henne numera, om hon alls överlevde. Det kan rimligen inte vara värt att chansa! 
I och med att parisarna sätter en ära i att vara ärtigt och färgmatchat klädda, åt det coola hållet milt sagt, så kan man rätt enkelt komma i slang med andra utländska besökare på nattskejtet. Man känner helt enkelt igen dem på antingen lycran, vätskesystemet och/eller hjälmen! Vanligast är nog tyskar och holländare men jag har även träffat folk så långt bortifrån som USA. Det brukar vara rätt kul att få utbyta lite åk-tugg nationer emellan. 
Det kan vara fiffigt att veta att en stad av Paris dignitet och storlek ändå klappar igen rätt ordentligt framåt småtimmarna så passa på att kasta er in på kolhydratladdning direkt vid målgång alternativt spara nåt smaskigt på hotellrummet eller i ryggsäcken om du är lagd åt nattknaprande. Jag är fortfarande märkligt fascinerad av hur tiotusentals inlinesåkare liksom sugs upp av omgivningens nattskuggor och bara försvinner på några få minuter efter målgång. Roligast är nog ändå att komma över mållinjen och där står poliserna på sina små 80 millimeters hjul och klappar händerna å ropar 'bra gjort' till åkarna.
Så nu vet du vad du ska göra nästa gång du är i Paris!
Roll of Hope
2009 läste jag någonstans, jag minns inte längre var, om några cyklister som själva eller via sina barn varit utsatta för cancer och utifrån det beslutat sig för att starta ett cykelevenemang under namnet Ride of Hope. De skulle cykla 1250 km på en dryg vecka från Lund till Stockholm och utmed vägen passera 5 av Sveriges 6 barnonkologiska sjukhus (det 6:e ligger i Norrland) för att samla in pengar till Barncancerfonden.
De skaffade sponsorer, bjöd in cykelklubbar som skulle kunna vara vägvisare för just sin del av Sverige, uppmuntrade alla och en var som äger en cykel att starta en eller alla etapper för 200 kr per dag - pengar som oavkortat gick till Barncancerfonden. Fonden som uteslutande drivs av gåvor från privatpersoner och företag har som mål att bekämpa barncancer och att stötta de familjer som ändå drabbats. Ledorden är hopp, mod och ansvar.
Jag blev alldeles tagen av de här grabbarnas engagemang och blev i grunden rätt avundsjuk. Tänk att få ha den gemenskapen, kämpa för ett gemensamt mål, göra en så fin insats för människor som drabbats och samtidigt faktiskt ha kul tillsammans och se framåt. "Det där borde man gjort på inlines" var min tanke. Jag mailade en av inititativtagarna mest för att uttrycka hur glad & tacksam jag var över att de faktiskt gjort verklighet av en lysande idé, det måste ju ändå ligga mängder av arbete och engagemang bakom att sjösätta och genomföra detta projekt. Vi blev då på stående fot inbjudna att delta på inlines!
Det kom väldigt hastigt inpå och landsväg är inte alltid så väldigt lämpat för inlines ur säkerhetssynpunkt, även om man såklart kan rulla på många vägar, men det kräver en del rekognocering. Och dessvärre är inte inlines någon större sport sett till antalet utövare i Sverige. De Stockholmsbaserade inlinesklubbarna och föreningarna var dessutom oturligt nog exakt denna helg på en gemensam resa till Klarälvsbanan, tillsammans med Borlängeklubben Dala Active Skaters.
Det såg mörkt ut för deltagande från vår sida men vi skrapade tappert ihop ett tiotal personer som varken var i Värmland eller annorstädes på semester, beslöt att starta vårt Roll of Hope vid Sollentuna pendeltågsstation och rulla förbi Astrid Lindgrens barnsjukhus på vägen. Genom ganska sommartomma gator, med svenska flaggan i ryggsäcken och nummerlappar från Ride of Hope på tröjan körde vi cirka 2 mil till uppsamling med cyklisterna vid Gärdet. Därifrån åkte vi i kolonn ner till avslutning på Gröna Lunds scen. Alla som rullade på inlines var eniga om att det var 2009 års mesta feelgood, även om distansen inte blev så särdeles lång för vår del.
I år fick jag nyligen en förfrågan om vi ville vara med på inlines igen, vilket såklart var extremt kul, men jag måste skam till sägandes säga att jag bägge helgerna sedan länge är anmäld till olika tävlingar och kan inte dra igång något evenemang. Klubbarna är återigen på Klarälvsbanan (!) eller är upptagna på annat håll. Men skänka pengar kan vi alla göra - och det kommer jag såklart att göra. Tänk för inte så många år sedan var tex leukemi en dödsdom. Så är det ju inte längre! 3 av 4 barn överlever sin cancersjukdom vilket ju bevisar att det går att göra skillnad. Så ge hopp, ha mod, ta ansvar och skänk gåvor!!
Jag vill i sammanhanget länka till en sida om en pappa som åkte inlines 70 mil Skåne runt för att hedra sin dotter Ebba, som avled i cancer. Det kräver massa näsdukar att läsa och det kan nästan få ditt hjärta att brista. Och samtidigt så vackert och så viktigt! Läs den. Du kommer garanterat, som Kenneth skriver på sidan, bli inspirerad att uppskatta din vardag lite mer...
Flaeming Skate, Tyskland
Cirka 6 mil söder om Berlin finns ett veritabelt paradis för inlinesåkare. Man har i regionen storsatsat på att utveckla olika rundslingor med ytterst prima asfalt först och främst för inlinesåkning! Det saknar motstycke i Europa, jag undrar om det inte saknar motstycke i resten av världen?
Inlinesbanorna håller 3 meters bredd och anslutande cykelbanor, som det också finns en hel del av i området, är 2 meter breda. Banorna är väldigt väl underhållna och sopade, det finns till o med ett speciellt nummer att ringa för att anmäla buskörande mopeder eller att något inte står rätt till med banorna. Det är tätt med olika informationsskyltar, kartor, ortsnamn och pilar som leder till diverse restauranger eller vattenhål. Minsta lilla bump i asfalten brukar vara inringad med en ditmålad färgcirkel för senare åtgärd.
Området Teltow-Fläming i Brandenburg vilar även på mycket historia så det finns gott om utflykter att göra vid sidan om inlinesåkandet. Den medeltida staden Jüterbog innehåller inte bara historiska byggnader utan även en sportbutik med inlinessortiment. Lager är av hög kvalitet till en billig penning i Tyskland.
Vill man till Berlin så går det snabbt med pendeltåget från Luckenwalde eller har man bil så är det bra vägar och ganska okomplicerat att köra och hitta parkering i Berlin. Förutom när Berlin maraton går av stapeln i slutet av september. Naturligtvis tänker jag främst på Skejt-Marathon...men i sanningens namn så drar nog det vanliga maratonet än fler deltagare och åskådare. De båda tävlingarna går dagarna efter varandra.
Vill man roa sig på plats i Flaeming-området så finns allt upptänkligt såsom bowlinghall, bmx-bana, skytte, konsthallar, naturpark och inte minst alla gamla övergivna byggnader och institutioner som står och vittrar sönder sedan öst evakuerade området. Att färdas utmed den ryska flygakademiens gamla byggnader skänker en hel del tankar över sakernas tillstånd i världen. Altes Lager är som ett klipp ur en spökfilm - flervåningsbyggnader i rader som står som tomma utropstecken över tider som flytt, och mitt i en förfallen rad av hus finns ett och annat som underhålls och tydligen har inneboende. Har man tur kan man få syn på formliga parader av trabanter som rullar förbi på någon landsväg.
Åter till inlinesåkandet så finns det olika rundbanor/slingor eller "rundkurs" (RK) som det heter på tyska. Det fiffiga med just det här området är, förutom det seriösa underhållet, att man slipper göra tur och retur åkningar eller klura ut hur man tar sig till respektive start- och slutpunkt på en bana utan man ser helt enkelt ut sitt resmål för dagen och svischar runt. Förr eller senare har man skejtat sig till startpunkten igen. Utmed vägen kan man ha besökt en kvarn, ett kloster eller kanske en genuint östtysk restaurang. Det finns 6 stycken slingor på allt från 1 till nästan 10 mil och alla går i princip att kombinera ihop. Och om jag känner tyskarna rätt så snickrar de ständigt på nya slingor, förutom de dryga 20 mil som finns idag. Snickrat på rekorderliga vindskydd med jämna mellanrum till skydd från sol och vind har man redan gjort. Ett fyrtiotal står utplacerade utmed banorna i rejält timmer.
På Flaeming skates hemsida så framgår allt man behöver veta inför resan hit: höjdkurvor, färdriktning, bredd, längd på alla rundslingor (RK), därtill anslutande cykelbanor (markeras med S före), boendealternativ tja allt man upptänkligen kan behöva veta för med tysk grundlighet så lämnas inget frågetecken obesvarat. Om man klickar på Strecken till vänster på hemsidan och sedan på respektive Rundkurs så når man all information och klickar man på själva kartan så får man den i stort format. Det finns till och med en introduktionssida på svenska. Förmodligen inspirerad av att Stockholm speedskaters brukat besöka området på senare år. I utkanten av Jüterbog, alldeles i anslutning till RK3 finns en Skate-Arena (rundbana) för tävlingsåkare.
På senare år har allt mer av regionen utvecklats och boendealternativen har blivit fler. Roligast är trots allt att bo i privatzimmer eller ferienwohnung dvs privatrum eller semesterlägenhet. Alla typer av övernattning från hotell till camping med friluftsbad hittar man under Übernachtung på hemsidan. Tyskarna pratar helst tyska och blygs lite över sin skolengelska men för en svensk är tyskan inte så oöverkomlig även om man inte läst sina an auf neder in über unter vor svischen ordentligt i skolan. Turistinformation finns på flera ställen i regionen med ett överflöd av broschyrer och därtill engelspråkig personal.
Resan till Tyskland är helt görlig i bil, via färja och autobahn, annars flyger Ryan Air på Schönfeldt och SAS brukar ha om än rimligare flyg till mycket bra priser till Tegel airport. Det är klämmigt att ha en bil för även om man åker inlines, lånar cykel av värdfolket eller vandrar till fots genom området så är det rätt mycket man vill se och uppleva så hyra eller medbringa en bil känns som ett bra val.
Området är ganska flackt vilket också är trevligt ur inlinessynpunkt. Det är mycket åker som kantar banorna men man bjuds även på en del löv- och barrskog. Som svensk känns det dock rätt märkligt att inte kunna drutta omkring i naturen lite som andan faller på, men i det här området finns mycket att se upp för i form av gamla krigsminnen, övningsfält och militära byggnader - om än övergivna.
Svartåbanan, Örebro
Järnvägen mellan Örebro och Svartå stod färdig 1897 och knappt tjugo år senare övergick den i statlig drift. Ytterligare ett trettiotal år senare elektrifierades den. Banan var 47 kilometer lång och trafikerade Närkesslätten fram till 1985, då den revs.
2009 asfalterades delar av banvallen och det är möjligt, med undantag av ett kortare grusparti om kanske 200 meter, att åka inlines från utkanten av Örebro via Latorps bruk, där man viker av från den egentliga Svartåbanan men likväl på asfalterad bana, till Garphyttan. Tur och retur blir det en färd på cirka 30 km. Asfalten är AK5 hela vägen, med vissa avbrott där den korsar grusvägar som inte asfalterats i övergången och även ovan nämnda passage precis före Latorps stationshus. Det finns badchans i Svartån på badplatsen någon knapp kilometer från Karlslunds station.
Banvallen är till två tredjedelar asfalterad och resterande bredd är lämnad till uppskyltad ridväg. Det är inte helt optimalt vad gäller inlinesåkande eftersom småsten kan innebära ofrivilligt hastiga möten med underlaget. Det låg i varierande grad sten ovanpå större delen av banan vid vårt besök. 
Jag hittade den här asfalterade banvallen av en slump, via Latorps byalags livaktiga hemsida. Av deras mycket tillmötesgående ordförande fick jag även stor hjälp med information. Starten på banan kan nog betecknas som milt sagt anonym, där finns inte mycket till anvisningar eller skyltar om banans existens ännu och på Örebro Turistinformation hade man inte heller hört talas om den. Men min instruktörskollega fick via en mycket trevlig person på 'Museiföreningen Örebro-Svartå järnväg - Svartåbanans vänner (mfÖrSJ)' information som kunde hjälpa oss att snirkla oss fram till starten. 
För att hitta till startpunkten strax utanför Örebro tar man av från E20 vid avfarten skyltad Ånnaboda/Garphyttan, kör bron över motorvägen och siktar på skyltar som leder till Karlslund. Man passerar Karlslunds herrgård, i sig ett intressant turistmål men det hann vi ingalunda med att besöka eftersom vi hade siktet inställt på vår inlinesåkning. Man fortsätter grusvägen någon kilometer förbi krukmakeri, herrgård, maskinarbetarens bostad, café och allt vad där finns till man kommer till en t-korsning med en annan grusväg. Sväng höger, kör 30 meter. Där vägen tar slut och går över i en cykelbana finns gratis parkering och en orienteringstavla. På tavlan är inte banan särskilt omnämnd men man förstår att det är den, och även Karlslunds gamla stationsbyggnad som är inritad. Man följer ån några meter från där informationstavlan står, på en stig genom en lummig lövskog, och kommer precis fram dit banans asfalt börjar, efter den andra av två broar. 
Vyerna är vackra över åker, äng och lite blandskog. Karaktären av gammal järnväg framträder tydligt när man har kilometervis av rak plan banvall framför sig. Efter gruspartiet vid Latorpsbruk svänger man höger in på Ånnaboda cykelled som går rakt upp i en kraftig stigning genom bostadsområdet, över en landsväg och in på en nyasfalterad bana mot Garphyttan. 
Det ryktas om att tågen förr hade problem med stigningen och att en hel del olyckor lär ha hänt just här. Det är nästan så man förstår det efter att ha pustat uppför backarna i 32-gradig värme. Väl uppe på platån blir det granskog och sedan sluttar det svagt utför mot Garphyttan vars "centrum" efter noggranna efterforskningar visar sig bestå i.....en konsumbutik och en allmän anslagstavla. Det lär även finnas en pizzeria uppåt det gamla bruket till.
Man slås av hur mycket historia och hur mycket kultur man får uppleva och inte minst så många trevliga människor man träffar när man utövar ett så 'udda' intresse som att rulla runt både inrikes och utrikes på sina inlines. Tänk att strida för att asfaltera en banvall i tio år! De borde få kungens medalj av största valör varevigaste en för tapperhet i strid, för utan dem så hade vi ju inte kunnat färdas genom tid och rum på detta vis, få motion, frisk luft och lära oss en massa om kultur, natur och om tider som flytt i vårt eget land. Just inlines som sport kräver ju så mycket mer av underlag och av trafikbilden än till exempel cykling. Själv hade jag mycket nöje av informationen från Svartåbanans hemsida när vi rullade fram över närkeslätten. Tänk att det var just här den där stinsen stod i sin strama uniform på bilden från sekler som flytt...
Klarälvsbanan i Värmland
Klarälvsbanan hette egentligen Nordmark-Klarälvens Järnvägar, eller NKlJ-banan, och byggdes i slutet av 1800-talet. Den hade sin sträckning från Skoghall, via Karlstad och Uddeholm till Filipstad, närmare 21 mil lång. Enligt Järnvägskartan över Sverige, utgiven av Kungliga Järnvägsstyrelsen 1938, anges linjen som smalspårig i elektrisk drift.
2005 asfalterades hela sträckningen från Kroppkärrssjön i utkanten av Karlstad till Uddeholm nästan 9 mil bort, eller 86 kilometer för att vara mer exakt. Skyltning och uppmärkning har sedan kontinuerligt förbättrats. Asfalten är av mycket god kvalité och sopas regelbundet efter väder/behov under perioden mars/april till september/oktober.
Orter och platser man passerar utmed färden på banan är bland annat:
Forshaga med affär och bankomat
Deje med pizzeria och korvkiosk
Olsäter med lanthandel som även är apoteksombud
Ransäter med folkmusik och Erlandergården
Munkfors med all upptänklig service bland annat mataffärer, lunchrestauranger, busscentral och även ett café i det gamla stationshuset. Vid fint väder kan man sitta ute på den gamla perrongen och fika.
Råda med camping & bad
Uddeholm med hotell, restaurang och vandrarhem
Från Stjärnfors Kvarn i Uddeholm till Hagfors järnvägsmuseum kan man åka dressin på en kvarvarande bit av järnvägen. I muséet får man reda på mer om Klarälvsbanan och dess historia. Man kan även cykla på den sedan 2009 iordningsställda och uppmärkta Klarälvsleden som löper 12 mil norrut från Uddeholm till Sysslebäck. Kartor över Klarälvsbanan och Klarälvsleden kan man köpa på bla turistbyrån i Karlstad.
Vill man bo i precis närhet till starten på banan i Karlstad så ligger Hotell Gustaf Fröding utmärkt till, man kan bokstavligt talat rulla från receptionen och ner till starten. I Uddeholm gäller detsamma för Brukshotellet. Vid starten från Kroppkärrssjön i Karlstad finns gratis parkering, badplats och en kommunal toalett. Ett annat bra boende i Karlstad är STFs vandrarhem på Kasernhöjden, helt enkelt det gamla regementets domäner. Därifrån behöver man dock bil för att ta sig till starten. I närheten av STFs vandrarhem har Team Rollerblade sin nybyggda rundbana. Den ligger i Wåxnäs (Bågegatan/Karmgatan), karta finns på deras hemsida. Friskis&Svettis i Stockholm har nästan gjort det till en tradition att genomföra en helgresa till banan varje år. Friskis&Svettis Karlstad har haft sommarträning med utgångspunkt från Kroppkärrssjön tisdagar under somrarna.
Mer information om Klarälvsbanan finns på Klarälvsbanan och hos Karlstads Turistbyrå. Värmlandstrafik har en jättebra sökmotor för busstrafiken som kan ta dig ut eller hem från banan.
