Trans-Ardennes
Frankrike, det förlovade landet för inlinesåkare, fick ett nytt besök i september dock i en region vi aldrig varit, nämligen Ardennerna. Iaf inte på den franska sidan, resan innan var vi i belgiska Ardennerna. Direkt från flygplatsen meckade vi oss mot tåget, som efter ett byte i Reims, tog oss till Charlesville Mezieres. Vi knatade igenom stan och insåg direkt att detta inte är ett hörn av Frankrike som ser så många utländska turister. Vi tog in på ett hotell som till vår stora lycka hade vattenkokare på rummet till vårt teinnehav. Nästa morgon åt vi någon slags absurt plastinpackad frukost som man nästan förväntade sig skulle serveras av en metallskinande robot. Därefter sneddade vi mot floden och blev stående ett tag för att utröna vilken av alla förgreningar vi eg borde följa. Som ett omen fick jag syn på en banderoll precis där vi stod som annonserade ett inlines-event samma kväll.
Vi knatade och gick å hamnade lite fel men det blev rätt ändå. Efter ett antal vattenövergångar såg vi starten i Montcy-Notre-Dame, där det också var placerad en översiktskarta över rutten. Cykelvägen följer floden la Meuse som meandrar sig fram mellan fantastiskt vackra grönklädda berg, stilla blått vatten och pittoreska byar. Tyvärr hade jag åkt på en förkylning, det var in i det sista ganska oklart om jag alls borde ge mig i kast med uppgiften att skejta dessa mil. Vi beslöt att försöka men att ta det lite piano och ge akt på hälsan. Vi rullade norrut på fantastiskt fin asfalt. Solen sken o precis varenda människa verkade uppriktigt glada att se oss där. De hälsade som vi vore gamla grannar. Nouzonville dök upp o försvann bakom hjulen. Asfalten var makalöst bra och inga övergångar alls i princip, bara att stå på. Vi bunkerspanade lite, här är ju sorgliga minnen som så många andra ställen i Frankrike och Europa. Det fanns arkebuseringsplatser där tyskarna begått hårresande övergrepp mot civilbefolkningen.
Vi rullade vidare till Bogny-sur-Meuse där vi pustade lite extra länge och dessutom mumsade picniclunch. Jag var osäker om jag fortfarande hade feber men det var så fantastiskt härliga omgivningar och perfekt asfalt så vi körde på. Vid Monthermé korsade man floden för första gången. Vi rullade till Laifour 32 km men väl där beslöt vi att ta lokaltåget 4 stationer (och 22 km) till Haybes. I väntan på tåget tog vi en iskall öl och en iskall glass OCH en iskall Fanta ety så varmt och fantastiskt väder var det faktiskt i Ardennerna dessa dagar. Biljett löste man på tåget tragglade jag mig igenom på en fransk skylt men det gjorde vi icke alls för vi hann aldrig se röken av någon konduktör.
Väl framme i Haybes hade vi bokat ett slottsliknande bed & breakfast på Le Clos Belle Rose. Fantastiskt hus vid floden, eller slott då. Fick inte riktigt kläm på varför men huset hade stått tomt efter kriget, sedan bebott (ensamt?) av en kvinnlig läkare eller möjligen läkarfru och sedan renoverats upp o beboddes inte alls utan hyrdes helt sonika ut rumsvis. Det var rätt dråpligt när jag andlöst smög omkring viskande att det är som Frankrikes svar på Ulvaklev och bränner av kameran rätt i nyllet på en intet ont anande fransk gäst i mörkret. Tyvärr var rummen uppmöblerade i förortspizzeria-stil snarare än i försök att hålla sig lite närmare husets ursprung. Men det var ett pampigt hus som kittlade fantasin. Byn var väldigt stillsam, hade inte ens en affär och kändes som en avfolkningsbygd. Ägarna till huset drev byns restaurang så dit gick vi och slog på stort! Det var pilgrimsmusslor, eleganta varmrätter, överdådiga desserter och årgångsviner så tusenlappar flög. Ingen risk för skörbjugg på denna resa heller.
Nästa morgon väl utvilade och förstärkta med frukost spände vi på oss inlinesen och rullade iväg. Solen värmde redan gott och alltfler vinkade å hejade. Tills vi insåg att vi hamnat i en mtb-tävling :-) Omgivningarna var fortsatt vackra även om bergssidorna blev något lägre. Vi skejtade förbi fiskare, majsfält, sandtag och leddes ut på bilvägar efter Aubrives. Vi fick ta av oss inlinesen och gå med ganska tät trafik som slirade förbi. Vi insåg tillslut, när vi fick syn på reaktorbyggnaderna, att man leds bort från floden ett par km, förbi ett kärnkraftverk.
I den lilla byn Chooz gick vi förbi en skylt där det typ stod "Chez Mama" så där tittade vi in. Det var bokstavligt talat lilla mamman som öppnat restaurang i bottenvåningen på sitt hus, tvätten o strykbrädan stod framme i vardagsrummet, som dubblade som serveringsutrymme. Vi hade ingen aning om vad som serverades för det fanns bara en dagens men ingen meny. En stilla bön om fiskfritt och glutenfritt klockade in. Efter ett visst palaver med att jaga bort grannens hundar från uteplatsen, säga några väl valda ord till deras husse och fälla upp ett parasoll med viss avsaknad av grundläggande ingenjörskunskaper så kom så lilla mamma stolt ut med sin trerätters kreation. Man genomfors av den starka misstanken att Maman inte gjorde detta för att tjäna en franc eller två utan helt enkelt uppfunnit en sysselsättning för att hålla hemmafrutristessen stången.
Vi promenerade därefter över bron och påbörjade sista etappen upp till Givet och därefter över gränsen till Belgien. Jag hade bokat oss på (ännu) ett slott, Castle Les Sorbieres, men det var högst oklart hur fasen vi skulle hitta dit. Jag hade trott att man kunde fortsätta skejta men icke. Vi fick gå uppför och nerför i någon slags bergskedja och med bilarna vrålande förbi i km efter km. Man kände sig allt annat än elegant när man genomförkyld, svettig, iklädd små bitar av lycra och en skumpande ryggsäck frasade fram utmed slottets grusgångar. Vi fick ett härligt rum i slottets annex med tillhörande hall o bad och utsikt över La Meuse. Middagen intogs på slottet där vi fick ett avskilt bord i ett burspråk och egen kypare. Maten var galet god, klockrent bland det bästa jag ätit i mitt liv. Övriga gäster var ett par busslaster vilt stökande belgiska pensionärer. De må haft höftkulor i titan o löständer av plast men festa kunde dom! Jag var nästan lite rädd för de mest hämningslösa damerna i halvtufsiga peruker... Det är ju inte riktigt i sobra slottsmiljöer man tror öronpropparna ska få jobba som hårdast.
Till morgonen därpå hade vi bönat upp en skjuts tillbaka in till Givet. Vi hade tänkt ta tåget förbi partiet med kärnkraftverket, men vi missade det finstilta i tidtabellen så vi fick genomföra hela återresan per hjul trots allt. Vi susade förbi samma orter som på uppvägen och även Fumay som vi hade åkt förbi med tåget, till Revin (41 km) där vi bokat ett Airb'nb. Lite svårnavigerat i Revin iom att floden slingrar av o delas och bebyggelsen sprider sig lite åt alla håll så skolfranskan, mobilgps:en och kartläsandet fick jobba hårt. Tillslut hittar vi fram och finner någon slags crazy catwoman i ett rackligt gammalt hus där det brusar intressant i badkaret (?) varje gång man spolar i toaletten o hela anrättningen lät väl som när Jas39 Gripen startar upp jetmotorerna. Efter att ha vågat mig på en dusch och därpå stod på rummet för att krafsa fram nåt passande ur ryggsäcken att ta på mig, kom en av husets övriga gäster inknallande och fick sånär en hjärtattack vid åsynen av mig. Tills någon övertygar mig om något annat är jag säker på att han var en uråldrig närsynt professor. Jag tror tom han hade mjäll på tofflorna. Det måste varit med en hårsmån som han överlevde. Vi beslöt att äta ute och fick en hänvisning till ett annat Chambres d'hôtes där vi åt en stabbig bukfylla innan vi försökte sova. Jag försökte förvissa resesällskapet om att efter natten kommer detta vara en rolig historia och att man inte alltid kan pricka rätt vid bokning av logi. Det var första o möjligen sista via Airb'nb. Man trodde ju nycklar ingick som standard iaf.
Till frukost har vi inte sovit så jättebra i de hårda gamla knarrande museimöblerna. Frukosten serverades i en överbelastad matsal där ett antal katter strövar omkring på bänkar o bord. En av dem beslutar sig plötsligt för att använda min vad som klätterstege när jag är halvvägs igenom en croissant, och därav känner mig nödgad att lägga upp ett överraskat vrål. Precis då ansluter professorn med maka. Han verkar fortfarande uppskakad av sin felnavigering.
Vi skejtar en bra bit av vägen tillbaka, tar tåget en liten bit trots att förkylningen verkar vända till det bättre. Det är en sådan fantastisk mix av stilla äventyr, vackra omgivningar, bra väder och perfekt asfalt så det känns som jag kommer återse Champagne-Ardennes igen. Vi firar en bra semester genom att fika franska delikatesser på ett konditori på en gågata i Charlesville innan vi tar TGV till Paris. Samma dag vi landar hemma får jag syn på att fransmännen färdigställt ytterligare 40 km söderom Charlesville mot Sedan-hållet.
