Vestvolden
I den tyska inlinestidning jag prenumererade på och långsamt stavade mig igenom, enär jag nätt o jämnt kan tyska efter två års strid med ackusativobjekten för mer än 30 år sedan, såg jag en liten notis om att danskarna byggt en skejtpark i ett grönområde strax nordväst om Köpenhamn. Mer behövdes såklart inte för att trigga igång inlinesresearchen inför ytterligare ett utrikes äventyr på hjul.
Det visar sig att danskarna beslöt sig tjugotalet år efter förlusten i kriget mot tyskarna 1864 att bygga ett befästningsverk för att skydda huvudstaden mot invasion i eventuella nya krig och därför antog ett av dåtidens största byggnadsprojekt. Man anlade bunkrar, underjordiska gångar, skapade ammunitionsupplag och till o med ett snillrikt system av vallgravar och vattensystem där de efter vilje helt eller delvis kunde låta översvämma trakterna norr om Köpenhamn för att på så sätt hålla fienden stången. Efter första världskriget med dess förnyade vapenslag och förändrade krigföring var detta enorma bygge redan utdaterat. Området var militärt och delvis avlyst långt in på 2000-talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Vestvolden
Eftersom man skissat på hur alla tunga artilleripjäser och ammunition snabbt skulle kunna föras fram till stridslinjen och även vid behov förflyttas till flanker där det behövdes förstärkning så byggdes en, numera nedlagd, järnväg bakom skansarna. Och det är där vi kommer in i bilden! Efter ett besök på turistbyrån i Köpenhamn där vi tänkt hämta upp lite mer precisa kartor, anträdespunkter och ev annan information blev det som så många gånger förr att vi helt enkelt fick köra en liten privatutbildning för personalen i vad som egentligen finns att se och göra i deras närhet... Vi fick i alla fall ett hett tips om vilket pendeltåg vi förmodligen kunde anbringa oss till starten med så vi fyllde våra ryggsäckar med matsäck på Netto och hoppade på ett öde pendeltåg till Avedöre station där vi resolut skuttade av i regnet och försökte samla våra styrkor. Det kändes ungefär som att bege sig till en öde nedsliten oönskad förort där man som bäst eldar upp bildäck som söndagsnöje. Vi saknade helt karta, vår enda ledning var en utskriven bild ifrån http://www.befaestningen.dk (under publikationer) men trots att ingen av oss tjänstgjort det minsta lilla i scouterna så enades vi om att följa en vattentäkt i riktning mot vad som verkade vara en liten öppning i skogen i förmodat rätt väderstreck.
På så vis anträffade vi starten på den ca 15 km långa såphala Vestvolden i lätt regn. Fram tills natten innan vi tänkt anträda dessa befästningsverk var det naturligtvis bortåt 15 grader varmt, vindstilla och sol i den danska huvudstaden. Men på natten brakade ett riktigt oväder in och ösregn samt vind slog ned vartenda litet multnande löv på den allékantade fd järnvägen tillsammans med grenar, pinnar, kottar å fasen vet om inte en o annan stridsvillig barkborre bromsande bet i hjulen medan man tappert halkade förbi. Jag kan nog med stor sanningshalt påstå att jag nätt o jämnt inte tog ett enda fullt skär på hela banan, med något litet undantag där vi passerade över korsande väg o det därmed inte fanns några träd som kunde släppa sina illasinnade halkminor på underlaget.
Sålunda blött, halt och en smula kallt men humöret var ändå på topp, det var intressanta omgivningar. Det var fantastiskt bra asfalt och sådär underbart järnvägsplatt. Vi stannade emellanåt för att kika in i befästningar och värn och för att mumsa lite matsäck, detta var ju ändå semester. När vi kommit halvvägs såg vi små vimplar av Dannebrogen och en skylt som förkunnade att Ejbybunkern firade årsdagen av sitt öppnande för allmänheten så man var välkommen in på rundvandring och gratis tårta! Så det kunde vi såklart inte motstå, av med skrillorna, på med värmeplagg och ner i bunkern. Den byggdes på 50-talet för att stå emot det kalla kriget och hölls i bruk långt in på 2000-talet bland annat härbärgerandes militära datorer. http://www.befaestningen.dk/materiale/files/foldere/ejbybunkeren.pdf Som överallt annars i Danmark fick vi ett furstligt mottagande när de förstod att vi kom rullande här i livet.
Just denna dag (!) hade man även ordnat så medlemmar ur Dansk Militärhistorisk Köretöjs-förening (http://www.dmkf.dk) kom dit och visade upp några av sina coola fordon. Det var så det kom sig att vi fick provcykla en äkta militär ordonnanscykel från andra världskriget, komplett med ramhängd väska och allt. Ägaren hade till och med deltagit i lopp liknande Vätternrundan med cykeln (respekt!). Den var förvånansvärt lättcyklad och snarlik en helt vanlig cykel förutom något tung ram förstås, karbon var inte på var mans läpp på 40-talet. Det slog mig när jag beundrade och förundrades över hur ett så fullständigt antikt föremål kunde vara så tja ändå modernt att min käre far mycket väl kunde upplevt en liknande cykel first hand. Antingen har jag inte fattat hur nära ett världskrig i tid vi egentligen är alternativt hur förhistoriskt gammal min älskade pappa måste vara....? Vi stannade länge och pratade med de trevliga medlemmarna och beundrade deras fordon samtidigt som vi förkovrade oss om förgasare, ambulansflak i trä och sidovagnar. Om jag får tråkigt som pensionär då vill jag absolut skaffa mig ett schysst fordon och haka på grabbarna när de åker runt på uppvisningar! (Vem vet det kanske blir i en då uråldrig Bv206 haha! Så jag kan med blöt blick och nostalgiskt leende berätta om när det minsann begav sig. Här är knappen för motorrumsfläkten förstår ni barn små, den va man tvungen att slå på i 60 sekunder varken mer eller mindre innan man......) Tyvärr var det väldigt få som hade hittat dit när vi var tvungna att dutt-dutt-dutta oss vidare på våra inlines, men jag hoppas verkligen att danskarna hoppade ur dunbolstren och tog en sväng förbi under dagen.
Nåväl vi halkade ner till änden av järnvägen vid Uterslev Mose och därvidlag for vi också av den enda vettiga utskrift vi hade. Vi var i änden av 'Översvömmelsen' så långt var vi med och något slags improviserat väderstreck fanns väl i sikte och en tanke om att åtminstone hinna till Charlottenlunds fort vid havet i Nordöst för tiden hade vid det här laget sas totalt halkat ifrån oss. Vi stod och djupandades lite på viadukten till en motorväg, djupandning är bättre än munhuggning, och avlägsnade lite löv o slirig gegga ur våra fot-fordon. På denna gudsförgätna plats kommer plötsligt en skäggig gubbe kämpandes i motlutet på sin cykel. Jag tänkte att jag måste ju ändå fråga om än bli avfräst med någon guttural dansk svordom men se - jag hade glömt att i landet Danmark är alla lycraförsedda inlinesåkare kungar!! Han stannade och försökte så grundligt utreda vägen till Gladsaxe Fort så jag befarade ett tag att jag skulle få ringa pensionsmyndigheten o be dem sända första avin till Köpenhamns norra förorter. Men så trevligt förstås! När han sånär var på väg att cykla vidare kom han på att frun hade ju försett honom med tockendäringe modern manick allmänt kallad mobiltelefon o i den fanns nåt fiffigt litet knappelidutt kallat gps och när vi lutade oss närmare över hans blinkande skärm så förnimmer jag ett plötsligt flammande rött sken i ögonvrån. Där står ena åk-kamraten rödare än Rudolf på (h-)julafton i den hastigt uppkomna insikten att även han äger ju faktiskt en såndär tingest...
Så vi tackar så översvallande för alla anvisningar han givit oss (som dessutom visade sig vara rätt åt pipsvängen) och skejtade iväg på fantastiska cykelvägar förbi Gladsaxe, Lyngby och till Charlottenlund ända vid havsbandet. Det var fantastiskt att äntligen få bränna iväg i lite hastighet några mil! Precis framme vid fortet började det ösregna så vi beslöt att ta en inomhusmiddag på ett mysigt söndagsöppet café. Just som vi sedan bestigit kullen upp till luftvärnskanonerna på Charlottenlunds fort började det åska, blixtra och ösregna så vi bestämde oss helt enkelt för att nu fick det vara färdigåkt. Vi tråcklade oss tillbaka till hotellet och rödvinet för 400 kronor buteljen från Santenay, där vi tidigare bott på inlinesresa, som vi inhandlat dagen innan i en ursöt vinbutik på Ströget. På Ströget stod för övrigt danska Hjemmevärnet och värvade medlemmar. Jag är faktiskt rätt nyfiken på vad en mer påtaglig krigsupplevelse gör för viljan hos folk att enrollera sig i sitt Hemvärn?
Friday Night Skate Köpenhamn
Flög ner till Köpenhamn på weekendsemester för att bland annat testa deras Friday Night skate. Temat för kvällen, eftersom det var den sista rundan för året och därmed något mörkt och faktumet att det var fredag den 13:e, var Horror og Lys. En del hade klätt ut sig i fantasifulla teman bland annat fotografen som for omkring som en furie på hjul i någon grön Frankenstein-utstyrsel.
Starten gick 20:00 från Solbjergs Plads bakom Frederiksbergs tunnelbanestation. Det var ett par tusen deltagare i alla åldrar, med tonvikt på yngre. Det var det mest odisciplinerade inlines-event jag deltagit i; folk körde kors o tvärs över fötterna på en, man fick understundom agera broms och krockkudde och 'blockers' hade ett tufft jobb att hålla ordning i leden. Detta är väl bara ett tecken på att vi befann oss hos danskarna - folket som får aversion mot ordning å regler med välllingen förmodligen :O) Få hade hjälm och åkskickligheten var lägre än den brukar vara på liknande tillställningar så därav var tempot ganska lågt.
Men danskarna är ju även bra på att leva livet så stämningen var god, tummen upp från start till mål. Arrangörerna hade stångats med polismyndigheten så vi fick till och med skejta en bit på Ströget. Turen gick i centrala Köpenhamn och vi var definitivt en happening när vi rullade förbi det turistpackade Nyhavn. Och som det inte vore nog så hade arrangörerna tagit temat till en högre nivå och fick oss att skejta genom en fullständigt becksvart kyrkogård! Det var verkligen en udda upplevelse. Man mer anade än såg vare sig vägen, gravstenarna eller medåkarna såvida det inte var någon av dem som virat in sig i julgransbelysning. En lätt absurd känsla att skejta fram på känn över en kyrkogård med fullt musik-ös från stereos som några rullare släpat med sig. Detta kan bara hända i Danmark! Jag var oupphörligt förvånad att vi inte blev arresterade, men å andra sidan så rullade ju polisen både i front och köslut så de verkade ju helt ok med detta iaf väldigt osvenska grepp...
Köpenhamn har väldigt bra cykelbanor att skejta på upptäckte vi på vägen från nighskatet tillbaka till hotellet. Väldigt väl underhållna och danska cyklister verkar (något förvånande kanske) galet väldisciplinerade.
Randonné, Danmark
Danmark är ett platt och cykelvänligt land, alltså borde det passa för inlines. Kan man ju tänka. Och nog är det både cykelvänligt och alldeles utmärkt ställe att snurra omkring på inlineshjulen - men platt är det icke!
Med en turistkarta modell gratis över hela Danmark och inlinesen som handbagage flög jag SAS ner till Köpenhamn och bytte där till ett nytt plan till Århus. Det senare var ingen trevlig upplevelse, ett tag trodde jag att jag råkat checka in på en flygande höskrinda. Det visade sig dock att min väderresearch hade varit lite bristande, det blåste 22 sekundmeter nere på backen.
Man får inte vara så kräsen i alla situationer, vill man åka från en plats till en annan från dag till dag på inlines och därmed bära allt vad man behöver i en ryggsäck så måste man packa lätt. Alltså flyger man såklart redan iklädd sina träningskläder för att spara in några gram. Vill man ha rätt mycket förstulen uppmärksamhet från sina medpassagerare så kan jag tipsa om att detta är 'the thing' för att inte säga hur tveksam taxichauffören utanför flygplatsen såg ut. Han muntrade dock till betydligt när han insåg att vi just landat som en hög utomjordingar för att rulla på inlines så långt hjulen bar i ett par dagar och kunde han vara så snäll och dumpa av oss "nära någon cykelbana i ptjaaah Grenå?". Han försökte avråda oss med att det var oväder och skulle han inte skjutsa oss ända fram istället, vart skulle vi för övrigt? Det visste vi inte ännu. Någonstans där hjulen tröttnat efter en hygglig dagsetapp där det fanns ett vandrarhem eller en kroe. Han satte av oss utanför en matbutik i utkanten av Grenå, glatt vinkandes till avsked.
Det var inte så förfärligt många mil senare som vi insåg att vi kanske borde ha en bättre karta. Hur vi än gnetade så hittade vi inget platt Danmark och med tanke på att vi kanske skulle hinna en 20-30 mil på våra 4 dagar så borde vi nog ha en i mindre skala. Efter en dag i kastvindar som bokstavligt talat höll på att slå omkull en och ständiga uppförsbackar så började insikten gry att en karta med lokal anknytning och HÖJDKURVOR utritade kunde vara av godo. Om inte annat så för humöret.
Men med eller utan karta så kan sägas att Danmark mycket väl kan få högsta betyg i inlinesvänlighet. De har internationella och nationella cykelrutter kors och tvärs genom landet. Hur ofta åker man mellan två städer som har en cykelbana i flera mil dessemellan? Det är ju så otroligt sympatiskt! Ibland gick rutten längs vägar men då på så lågtrafikerade alternativ som möjligt. Det man möjligen kan anmärka på i Danmark är skyltningen. Den var mestadels bra men understundom gav den lite huvudbry.
Vi kämpade på i vind, rusk och regn i en 40 km tills vi nådde Ebeltoft och ett ledigt rum på vandrahemmet. Dagen efter följde vi kustremsan i bukten ned till Århus. Sista biten gick vägen delvis över ängar och sandbankar så där fick vi plocka fram skorna och traska till fots. Efter lite vimsande hittade vi tillslut vandrarhemmet i Århus uppe på en lummig kulle. När receptionisten fick klart för sig att vi i dagens 17 sekundmeter kommit per inlines de 50 kilometrarna från Ebeltoft så ville han omgående bjuda på varsin Tuborg! Och så gick det på hela Danmark igenom. Danskarna visste inte om de skulle vara fulla av beundran eller döma ut oss som skvatt galna. Vid ett tillfälle lämnade två gatuarbetare sin grop och kom för att fråga vart vi kom ifrån och varför hade vi ryggsäck? När dom fick klart för sig att vi semestrade på inlines så kändes det som vi lika gärna kunde sagt att vi sparkade oss fram 20 mil på en såndär plastbil för barn. Det hade varit lika galet och -tack vare det- lika beundransvärt förmodligen.
Århus var lite mer utmanande att rulla i på inlines eftersom det är en större stad och därmed mer trafik inne i stadskärnan. Efter lite initial förvirring så insåg vi att man får cykla mot färdriktningen på enkelriktad gata. Däremot har inte cykelhjälmen hunnit till frihetens Danmark, kanske 2 av 10 cyklister har en på huvudet. Jag tyckte det isade i magen ibland när träningscyklisterna kom susande förbi i bortåt 50 knyck, totalt barhuvade. Det kanske är därifrån uttrycket dansk skalle härstammar, de har helt enkelt tjockare vaddering i roten? Hursomhelst, gränsen var nådd, vi var tvungna att ha en bättre karta och var vore bättre om inte på turistbyrån i Århus? Efter proviantering till lunchen på Netto så rullade vi över till turistinformationen. Där återupprepades förvåningen och sedan tjänstvilligheten. Vi noterade att vi påfallande ofta togs för norrmän.
Hursomhelst en utmärkt karta med tillhörande bok som beskriver vägen och sevärdheterna inköptes, nu minns jag tyvärr inte längre priset men så förfärligt dyrt kan det inte ha varit. Den var väl värd varenda euro i alla fall och där fanns präktigt med höjdkurvor! Boken/kartan är utgiven av Dansk Cyklist Forbund och finns i 8 olika delar som täcker hela Danmark och Bornholm. Den är helt fantastisk och ger förutom massa information om sevärdheter, rutter, höjdkurvor och avstånd även upplysning om vägens beskaffenhet!! Dvs redan innan man kastar sig iväg på inlinesen så vet man huruvida man kan behöva gå vissa gruspartier och i så fall hur långa de är! Det är oskådat i sitt slag och jag älskar danskarna ohämmat för detta totala genidrag!
Vi for iväg inåt landet och efter en lång härlig nedförsbacke så kom vi till Skanderborg där vi först inte kunde hitta boende. Men när de hörde att vi rullat på inlines i 50 km från Århus, så fanns där plötsligt största campingstugan ledig - utan extra kostnad. På nåt sätt hade jag inte blivit förvånad om det visat sig att personalen rullat ut en röd matta ända fram till stugdörren under tiden vi stod i receptionen och skrev in oss. Det måste vara såhär det är att bli igenkänd om man är känd (artist eller nåt) och utan egen förskyllan får VIP-behandling överallt. Det är lätt att bli bortskämd.
Nästa morgon varnade receptionisten oss att det var en jazzfestival i den stad vi tänkt rulla till och därmed stört omöjligt att hitta boende där. Men hon erbjöd sig att hjälpa till, hon skulle bara behöva ringa några samtal. Och mycket riktigt...ni har redan gissat. Boende fanns såklart till "norrmännen" på hjul. Efter att ha påpekat att vi de facto var svenskar var vi helt enkelt tvungna att fråga om norrmän har samma knas-rykte i Danmark som i Sverige? Det rodnande smilet var svar nog, såvitt jag kan förstå.
En sista etapp till Silkeborg gick av stapeln. Via Himmelsbjerget, Danmarks högsta "berg". Eller punkt. Men sju jäklar va det rullade nerför, man fick lite känsla av alptopp och någonstans mitt i backen började jag undra vad man gör om en bromskloss tar slut mitt i en backe? Tack vare vår eminenta nya kart/bok så visste vi att dagens etapp innehöll vissa partier med grus men det var nästan bara skönt att få gå några steg efter att ha pressat sin 'motor' (läs baken) rätt hårt i 4 dagar i sträck. Väl framme i Silkeborg firade vi målgång och mycket riktigt pågick jazzfestival med musik överallt. Vi kunde till och med njuta av den från vårt rum genom de båtar med orkestrar som gled förbi på Gudenån utanför vårt fönster. Naturligtvis fick vi översvallande bemötande och ett rum som det anstår en (norsk? inlines-) drottning.
Dagen efter var det dags att återvända till plikterna och vardagen hemma i Sverige. Det är inte utan att jag saknar stjärnglansen. När jag tänker efter vore det trevligt att göra sig en inlinestur till Danmark snart igen.
Med en turistkarta modell gratis över hela Danmark och inlinesen som handbagage flög jag SAS ner till Köpenhamn och bytte där till ett nytt plan till Århus. Det senare var ingen trevlig upplevelse, ett tag trodde jag att jag råkat checka in på en flygande höskrinda. Det visade sig dock att min väderresearch hade varit lite bristande, det blåste 22 sekundmeter nere på backen.
Man får inte vara så kräsen i alla situationer, vill man åka från en plats till en annan från dag till dag på inlines och därmed bära allt vad man behöver i en ryggsäck så måste man packa lätt. Alltså flyger man såklart redan iklädd sina träningskläder för att spara in några gram. Vill man ha rätt mycket förstulen uppmärksamhet från sina medpassagerare så kan jag tipsa om att detta är 'the thing' för att inte säga hur tveksam taxichauffören utanför flygplatsen såg ut. Han muntrade dock till betydligt när han insåg att vi just landat som en hög utomjordingar för att rulla på inlines så långt hjulen bar i ett par dagar och kunde han vara så snäll och dumpa av oss "nära någon cykelbana i ptjaaah Grenå?". Han försökte avråda oss med att det var oväder och skulle han inte skjutsa oss ända fram istället, vart skulle vi för övrigt? Det visste vi inte ännu. Någonstans där hjulen tröttnat efter en hygglig dagsetapp där det fanns ett vandrarhem eller en kroe. Han satte av oss utanför en matbutik i utkanten av Grenå, glatt vinkandes till avsked.
Det var inte så förfärligt många mil senare som vi insåg att vi kanske borde ha en bättre karta. Hur vi än gnetade så hittade vi inget platt Danmark och med tanke på att vi kanske skulle hinna en 20-30 mil på våra 4 dagar så borde vi nog ha en i mindre skala. Efter en dag i kastvindar som bokstavligt talat höll på att slå omkull en och ständiga uppförsbackar så började insikten gry att en karta med lokal anknytning och HÖJDKURVOR utritade kunde vara av godo. Om inte annat så för humöret.
Men med eller utan karta så kan sägas att Danmark mycket väl kan få högsta betyg i inlinesvänlighet. De har internationella och nationella cykelrutter kors och tvärs genom landet. Hur ofta åker man mellan två städer som har en cykelbana i flera mil dessemellan? Det är ju så otroligt sympatiskt! Ibland gick rutten längs vägar men då på så lågtrafikerade alternativ som möjligt. Det man möjligen kan anmärka på i Danmark är skyltningen. Den var mestadels bra men understundom gav den lite huvudbry.
Vi kämpade på i vind, rusk och regn i en 40 km tills vi nådde Ebeltoft och ett ledigt rum på vandrahemmet. Dagen efter följde vi kustremsan i bukten ned till Århus. Sista biten gick vägen delvis över ängar och sandbankar så där fick vi plocka fram skorna och traska till fots. Efter lite vimsande hittade vi tillslut vandrarhemmet i Århus uppe på en lummig kulle. När receptionisten fick klart för sig att vi i dagens 17 sekundmeter kommit per inlines de 50 kilometrarna från Ebeltoft så ville han omgående bjuda på varsin Tuborg! Och så gick det på hela Danmark igenom. Danskarna visste inte om de skulle vara fulla av beundran eller döma ut oss som skvatt galna. Vid ett tillfälle lämnade två gatuarbetare sin grop och kom för att fråga vart vi kom ifrån och varför hade vi ryggsäck? När dom fick klart för sig att vi semestrade på inlines så kändes det som vi lika gärna kunde sagt att vi sparkade oss fram 20 mil på en såndär plastbil för barn. Det hade varit lika galet och -tack vare det- lika beundransvärt förmodligen.
Århus var lite mer utmanande att rulla i på inlines eftersom det är en större stad och därmed mer trafik inne i stadskärnan. Efter lite initial förvirring så insåg vi att man får cykla mot färdriktningen på enkelriktad gata. Däremot har inte cykelhjälmen hunnit till frihetens Danmark, kanske 2 av 10 cyklister har en på huvudet. Jag tyckte det isade i magen ibland när träningscyklisterna kom susande förbi i bortåt 50 knyck, totalt barhuvade. Det kanske är därifrån uttrycket dansk skalle härstammar, de har helt enkelt tjockare vaddering i roten? Hursomhelst, gränsen var nådd, vi var tvungna att ha en bättre karta och var vore bättre om inte på turistbyrån i Århus? Efter proviantering till lunchen på Netto så rullade vi över till turistinformationen. Där återupprepades förvåningen och sedan tjänstvilligheten. Vi noterade att vi påfallande ofta togs för norrmän.
Hursomhelst en utmärkt karta med tillhörande bok som beskriver vägen och sevärdheterna inköptes, nu minns jag tyvärr inte längre priset men så förfärligt dyrt kan det inte ha varit. Den var väl värd varenda euro i alla fall och där fanns präktigt med höjdkurvor! Boken/kartan är utgiven av Dansk Cyklist Forbund och finns i 8 olika delar som täcker hela Danmark och Bornholm. Den är helt fantastisk och ger förutom massa information om sevärdheter, rutter, höjdkurvor och avstånd även upplysning om vägens beskaffenhet!! Dvs redan innan man kastar sig iväg på inlinesen så vet man huruvida man kan behöva gå vissa gruspartier och i så fall hur långa de är! Det är oskådat i sitt slag och jag älskar danskarna ohämmat för detta totala genidrag!
Vi for iväg inåt landet och efter en lång härlig nedförsbacke så kom vi till Skanderborg där vi först inte kunde hitta boende. Men när de hörde att vi rullat på inlines i 50 km från Århus, så fanns där plötsligt största campingstugan ledig - utan extra kostnad. På nåt sätt hade jag inte blivit förvånad om det visat sig att personalen rullat ut en röd matta ända fram till stugdörren under tiden vi stod i receptionen och skrev in oss. Det måste vara såhär det är att bli igenkänd om man är känd (artist eller nåt) och utan egen förskyllan får VIP-behandling överallt. Det är lätt att bli bortskämd.
Nästa morgon varnade receptionisten oss att det var en jazzfestival i den stad vi tänkt rulla till och därmed stört omöjligt att hitta boende där. Men hon erbjöd sig att hjälpa till, hon skulle bara behöva ringa några samtal. Och mycket riktigt...ni har redan gissat. Boende fanns såklart till "norrmännen" på hjul. Efter att ha påpekat att vi de facto var svenskar var vi helt enkelt tvungna att fråga om norrmän har samma knas-rykte i Danmark som i Sverige? Det rodnande smilet var svar nog, såvitt jag kan förstå.
En sista etapp till Silkeborg gick av stapeln. Via Himmelsbjerget, Danmarks högsta "berg". Eller punkt. Men sju jäklar va det rullade nerför, man fick lite känsla av alptopp och någonstans mitt i backen började jag undra vad man gör om en bromskloss tar slut mitt i en backe? Tack vare vår eminenta nya kart/bok så visste vi att dagens etapp innehöll vissa partier med grus men det var nästan bara skönt att få gå några steg efter att ha pressat sin 'motor' (läs baken) rätt hårt i 4 dagar i sträck. Väl framme i Silkeborg firade vi målgång och mycket riktigt pågick jazzfestival med musik överallt. Vi kunde till och med njuta av den från vårt rum genom de båtar med orkestrar som gled förbi på Gudenån utanför vårt fönster. Naturligtvis fick vi översvallande bemötande och ett rum som det anstår en (norsk? inlines-) drottning.
Dagen efter var det dags att återvända till plikterna och vardagen hemma i Sverige. Det är inte utan att jag saknar stjärnglansen. När jag tänker efter vore det trevligt att göra sig en inlinestur till Danmark snart igen.
