Inlinesresor

Efter åtta bedrövelser och en stor sorg blev det så äntligen dags för den flertalet gånger inställda inlinesrandonnén i Tyskland.  Vi tog flyget till Frankfurt och där kunde vi som det såg ut fått spendera halva semestern. Det hade varit en tågolycka någonstans i regionen som innebar att vi inte ens kom från flygplatsen till centrum. Efter mycket yrande, hispigt googlande och en rast för matsäck så lyckades vi på stapplande tyska få klart för oss att vi kanske trots allt kunde pussla oss iväg till dagens mål: Bad Hersfeld. I Tyskland visade det sig så enormt fiffigt att man helt enkelt tog sina ursprungliga biljetter för de tåg som hela tiden blev inställda och hoppade på your train of choice. Det underlättade livet enormt för måttligt språkbegåvade turister i alla fall, helt klart. 

 

Så kom det sig att vi mosade oss på ett pendeltåg för byte på hauptbahnhof för ytterligare ett byte i Fulda till ett yttepyttigt litet pendeltåg mot Bad Hersfeld. Vid tågbytet befarade vi att vi skulle bli akterseglade eftersom vårt tåg var försenat, och gjorde därför en rusch med packning och inlines som skulle fått världseliten i sprint avundsjuka. Dessvärre visade det sig att jag sålunda skadade senan i samma fot vars vad var under rehabilitering för muskelbristning, men som av sjukgymnasten fått klartecken, såvida jag inte gick eller sprang utan skejtade eller cyklade...

 

Vi anlände därav något sent och lätt haltande till den lilla kurorten Bad Hersfeld. Är man ute efter romantik och rosor är det hit man ska bege sig. Små gränder, huvudsakligen bilfritt, en borgruin där man hade musikkvällar, små söta butiker, uteställen och myspysigt på alla sätt o vis. Det kändes som hela stan var en bekymmersfri par 55+ zon. Fullständigt bekymmerslös, om det inte vore för foten. Vi äntrade vårt hotell och fick ett milt sagt udda rum och konstiga sängar. Det dröjde bara två minuter innan jag hörde ett gediget brak med efterföljande vrål. Rumskamraten fick som en blixt från klar himmel sänghyllan i roten. Personalen kom, såg, ryckte på axlarna och stuvade helt enkelt ner hyllan på golvet. Comme-il-faut tydligen på detta hotell. Vi haltade i stället ner o gjorde stan samt åt fantastiskt god thaimat vid gamla torget. Därefter vidtog krisplanering. Foten var i så illa skick så jag nätt och jämnt alls kunde gå. Vi letade flygbiljetter hemåt eftersom jag annars var förvisad till en vecka inomhus på ett hotellrum, och det mest kostnadseffektiva vore helt enkelt att kasta in handduken.

 

Nästa morgon var foten ungefär detsamma men vi beslöt att gå på plan B: låtom oss hyra cyklar och ta de 240 km per pedal! Vi spenderade därför flera timmar med att grundligt förstå, trots all information som påstod motsatsen, att någon cykeluthyrare de facto inte existerade i romantikens högborg. Tillslut pallade inte foten mer trippande hit o dit utan jag tog beslutet att köpa voltaren på apoteket och helt enkelt skejta 54 km och möta förnuftet någon annan dag. Vi kom därför inte iväg förrän klockan 11, lite väl sent. Vi strävade på utmed fina asfaltsbanor, mestadels gammal banvall. Vi konstaterade dock att den uppgooglade höjdkurva vi tagit med måste tillverkats av nån som rökt på. Svårt typ. Foten kändes märkligt nog helt ok så länge den befann sig i skridskon. Solen sken, livet lekte, dagen led och vi kliade oss i huvudet över km-anvisningarna. Hur vi än räknade så stämde ingenting. Ungefär halvvägs (tror vi) efter en braskande nerförsbacke hittade vi restaurang Zum Alten Linde som påstod sig ha Tysklands äldsta lind utanför knuten. Där imponerade vi på traktens gubbar tydligen för vi blev dagens samtalsämne. Klämde en tysk nationalrätt - currywurst - och gnetade därefter på tills vi nådde den gamla gränsen till det forna DDR. 

 

Här tappade vi nästan bort ledhänvisningarna, det började bli sent, knotten gjorde oss sällskap, underlaget vart sämre o rätt vad det var fanns ingen asfalt alls. Vi knatade och gick i kanten av det fält som utgjort gräns. Foten ville inte alls men in the middle of nowhere var det "håll tyst och gå" som var det interna mottot, det fanns ju inget alternativ. Tror nästan jag blev lite religiös över att se asfalt igen! Vi tryckte upp tempot och anlände tillslut till dagens slutmål: slottet i Geisa tronande på en höjd av kullerstensgator. 

 

Vi skyndade oss att duscha, hoppa lite i de fantastiska slottssängarna och skyndade sedan ner till restaurangen för att inte missa middagen. Den serverades av en snorkig hasande tonårsbrutta som helt sonika bytte ut det man beställt mot annat! Mindre lyckat och inte minst tydligt uppdagat av den glutenintoleranta i sällskapet. Men vinet var gott liksom sömnen. Dagen därpå hade vi tänkt skejta två km västerut på landsvägen för att besöka gedänkstätte Point Alpha http://point alpha.com men i stället fick vi efter frukost, med bedårande panorama utsikt, ta buss till Fulda. Foten hade sagt upp sig.

 

Väl i Fulda letade vi upp Intersport och investerade i nya bromsklossar för de jag hade visade sig så gamla och hoptorkade så de smalt iväg som smör vid varje bromsning. Jag passade även på att inhandla ett par gediget sviktande nya Asics som present till foten. Vi hasade omkring på stan, ytterligare en som kan rekommenderas, och åt himmelskt gott på en japansk restaurang. Vi gjorde nya halvhjärtade försök att hitta cykeluthyrare. Gick på konditori o stapplade runt på lite turistande. Kvällsmaten handlade vi i en stor livsmedelsaffär inkl ett gott Bourgognevin och morgondagens lunch. Vi smugglade på klassiskt inlines-vis upp allt på hotellrummet. 

 

Bahnradweg Hessen började bokstavligt talat utanför porten till hotellet. Första biten var enerverande små plattor men därefter asfalt. Höjdkurvan visade uppåt men helt logiskt rullade vi utför eller platt hela dagen genom skog och över ängar med lunchrast i Schlitz. Gedigna tyska snitzlar och kall öl hittade vägen förbi gommen. Servitören, vi förmodar ägaren, typ 80 bast, tjoade "donnerwetter!!!!" när han förhört sig om vad vi sysslade med på dessa breddgrader.

 

Regnet började dra ihop sig så vi skejtade på. Tvärs vad det var mitt på en äng kom en stinkande gödselspridare åkande som tog sikte på oss. Jag skejtade för liv och fosterland för att tillslut slänga mig åt sidan bredvid ett gräsbevuxet diket och klarade mig från geggamojja. Därefter mötte vi en hel skolklass utrustade med ryggsäckar på inlines. Det finns hopp om mänskligheten!

 

Precis som vi kommit fram till dagens etappmål Bad Salzschlirf kom regnet. Vi äntrade Haus Maria som såg ut som ett gammalt ålderdomshem. Vi gjorde oss stadsanpassade och gick för att spendera midsommarafton lagom till solen tittade fram. Vi varvade staden, ännu en kurort, som var besynnerligt folktom. Vet inte om kurgästerna satt inne o njöt av sina tarmsköljningar för ute på orten var de hursomhelst icke. Det var vi och ett medelålders par på hela kinarestaurangen. Min fortune cookie tyckte det vore bättre om jag spelade med kort än hjärtan. Hmm.

 

Fick efter intagen frukost en dvd av husets ägare som jag ännu inte vet vad den kan innehålla för fröjder enär jag inte längre äger en fungerande dvd spelare. Om det är han själv i all prakt eller traktens blomster det får framtiden utvisa. Vi hoppade i inlinesen och skejtade på regnvåt asfalt till nästa stad som var Lauterbach. Här vilade vi foten genom att åka die Vulcanexpress med en gediget snorkig ung busschaufför under tiden som regnet föll. Det är en buss som är inrättad för att kunna transportera cykelturister med jämna intervall och släpar därför på en cykelkärra över nejdens kullar. Vi klev  av i Stockheim.

 

Strax efter starten mumsade vi lite kvarbliven matsäck från gårdagen och rullade sedan på varierande underlag. Vi kämpade uppför några backar som tog min sista energi men det var bara att bita ihop. Några nerförsbackar bjöds det också på; en där jag sånär kraschlandade i ett sädesfält (en syn för gudarna) och en där jag klängde desperat i ett taggtrådsstängsel utskrattad av traktens getter. Vi tragglade på över gatsten, slirade bland regnvåta löv, parerade grus, hoppade över järnvägsspår och tillslut var jag så sliten så jag nästan face-plantade på ett fartgupp mitt utanför en skola. Vilken succé man kunde varit. Helt klart en missbedömning att inte inta lunch utmed sträckan. Vi knatade en hel evighet genom myggbefästa skogar i utkanten av Hanau innan vi lyckades traggla oss fram på vobblande ben till hotellet. Ägarna upplyste oss glatt om att deras dotter var på väg att studera matematik i Lund. Hanau är inte en speciellt upplyftande stad kunde vi notera när vi letade lunch vid 20-rycket på kvällen. De hade i alla fall mat och dryck å en inte oäven servitör att vila ögonen på. 

 

Dagen efter kunde vi konstatera att ett söndagsstängt Frankfurt inte heller är nåt för julgranen. Däremot verkar Darmstadt, om man skulle råkat åka fel ända dit, vara ett kul ställe. Hotelltips i Frankfurt måste absolut bli Hotel am Berg nära Sudbahn. Lite Ulvaklev korsat med bedagat 50-tal över hela stället, i ett lugnt bostadskvarter och nära restauranger som serverar schnitzlar stora som badkar. Beställ en och du kan föda en hel familj i en vecka. Men mission accomplished Hessen- och Vulcanradweg avverkad, om än med historiskt unikt bussfusk och öm fot. 

 

Information, kartor, beskrivning av sträckor mm: http://www.bahnradweg-hessen.de/karte.html