Trans-Ardennes
Randonné Bordeaux
Efter flertalet resor till Frankrike hade jag fortfarande absolut inte tröttnat, bara insett att det finns miltals och åter miltals med asfalterad järnväg som väntar på våra hjul. Bokade med mig några tappra grabbar och for till Bordeaux. 
Redan hemma hade jag fått snilleblixten att vi borde kunna få ner priset på tågbiljetterna om vi bokar i förväg och ringde sålunda SJs utlandsavdelning. En trevlig tjej upplyste mig om att SNCF (franska SJ) släpper billigaste biljetterna 3 månader före avgång (precis som här) men de allra billigaste hade de inte licens på att sälja. Nåväl nångång i livet ska man väl casha in att man höll sig vaken genom franskalektionerna och varför inte se den stunden kommen nu. Så jag knagglade mig in på SNCFs hemsida och klickade, knapprade, svor, svettades och köpte tillslut en bunt biljetter så billigt så jag fick hicka när jag tänkte på hur mycket pengar vi spenderat på fransk räls genom tiderna! Efter rundlig tid och många frågetecken kände jag mig mäkta stolt över min världsvana franska...bara för att upptäcka precis innan jag skulle släcka ner att det fanns en engelsk översättning. Men men är man för smart får man ett tråkigare liv. Så måste det vara.
Hursomhelst flyg till Paris och sedan flygbuss till Montparnasse. Vi köpte flygbussbiljetter på än det ena stället o än den andra automaten och velade fram å åter som världsvana hönor med fullpackade ryggsäckar. Teamwork-humöret var lite i bott redan från start. Strålande. Men sen kom vi i alla fall ombord på TGV till Bordeaux, smått spända på om alla klick o knapptryck o våra snuskigt billiga biljetter gällde i verkligheten. Jomän. Vi är fortfarande kompisar SNCF och jag, de skickar mail till mig varje vecka snudd på. Jag tror det är med nya fantastiska erbjudanden om tågbiljetter till formidabla priser. Det är inte i engelsk översättning. Och jag har oanvända flygbussbiljetter i byrålådan. På Arlanda hade jag köpt ett frågesportspel i fickformat. Ni får gärna fråga vem som vann. Alla omgångarna. Det är lång väg till Bordeaux... 
Väl framme fick jag en sannskyldig aha-upplevelse att tiden går och man är säkert inte purung längre. Det var bortåt 25 år sen jag tågluffade till Bordeaux. Stationen, som jag minns låg på en riktig bakgata med ljusskygga individer i klungor runtom, hade blivit en hypermodern öppen plats med stadens stora stolthet tuffandes förbi: spårvagnen. På nåt sätt var det mera sport när man var ung för hundra år sedan och hasade fram genom mörka gator och släpade sina tågluffarprylar i en fullständighet evighet utmed den låånga kajen som aldrig verkade ta slut. Nu skuttade vi (utan biljetter, vi hann inte) ombord på spårvagnen som snabbt, tyst, ekologiskt och geschwint susade fram o vips var man framme. Näh jag skulle nog inte vilja byta tillbaka till den studentfattiga loppbitna tiden från förr. 
Hade lyckats boka ett riktigt bra hotell förvisso på en bakgata men en trevlig sådan och ruskigt nära händelsernas centrum. Sängen var den absolut skönaste jag påträffat på ett hotell. Om inte grabbarna hade eldat hål i min vattensäck på hemvägen (det vet väl varenda människa att det är smart att torka ur dom på en lampa, om man bara inte tänder! Nej brandkåren behövs inte tack host host) hade hotellet kunnat få 5+. För ett toppbetyg kräver jag en torkställning till nästa gång.
Vi gick såklart ut på stan och åt oss igenom utbudet och sedan bokade vi en taxi till nästa morgon. Han fattade absolut noll av var voie vert låg men tippade av oss i Bazas. Sol, Frankrike, söt by, fransmän, prunkande rosor - och vi hade nollkoll! Var faen är vi, var ska vi och efter lite inledande munhuggning började man nästan undra varför. Men säg det fälttåg som inte slutar i uppgörelse och fred! Tillslut stegade ena medlemmen iväg till ett närbeläget café och frågade efter vägen. Lämpligt nog var det den enda av oss som inte pratar ett ord franska. Men han verkar vara en jävel på merengue, om man får döma av kroppsviftandet.
Sen kom nästa dråpslag. Den andre medlemmen (och läs gärna denna mening igen) hade dagen innan köpt helt nya oåkta obeprövade inlines. Efter exakt 2 minuter och 13 sekunder insåg han att något inte känns riktigt bra här. Det var bara bortåt 30 mil kvar till Bordeaux, inlinesvägen, så vad göra annat än plåstra och vänta på att han provåkt färdigt fram och åter fram och åter för lite tillpassning och injustering i den härliga franska värmen. 
Tillslut dags att angripa resans början. Och vilken härlig början. Asfalten såg inte alls lika slät ut som i google-life och den var ohyggligt oskön att rulla på vare sig man hade dagsfärska inlines eller gamla inkörda tofflor. Det blir nog bättre snart muntrade vi varandra. Man hinner tänka ut ganska många synonymer under ett par mil. Men tillslut lossnade det. Landsbygd, Frankrike, inlines (plåster) och ahhh c'est la vie. Vi rullade förbi de gamla stationshusen i Villandraut, St Symphorien och Hostens och började inse att vi skulle bli tämligen sena till vårt bed&breakfast i Belin-Beliét. 
En utmaning inför denna randonné hade just varit att hitta boende på lagom rullavstånd så vi var väldigt angelägna om att inte mista vårt tak över huvudet. Vi ringde med jämna mellanrum och försäkrade att vi var på väg. De frågade om vi ville ha mat och visa av erfarenheterna från våra fantastiska middagar i Borgougne tackade vi såklart ja. Sent om sider i mörk kväll hittade vi fram till ett förvånat värdpar med villa i en fantastisk trädgård. De hade trott att vi satt på cyklar. De va så imponerade (och ärligt talat tyckte de nog att vi var smått galna) av vår framfart. Sen fick vi några minuter till dusch och därefter bar det av i bil till traktens i princip enda restaurang som inte hade öppet så särdeles länge till. 
Nästa morgon fortsatte vår färd förbi Salles, Mios, Biganos och Audenge där gåtan fick sin lösning! När vi satt i taxin ut till Bazas pratade vi av någon underlig anledning på svenska med varandra om bland annat Huddinge varpå taxichauffören abrupt avbryter med ett ursäkta att jag påpekar men det heter A-U-D-Ä-Ä-N-S-C-H-E!! Varpå vi tänkte å fan gör det och hur visste han det?! Så vi frågade om han varit i Sverige nänä men hur känner han till öhh Huddinge (denna oemotståndliga metropol). Konversationen som följde var lätt förvirrad men hur det var så gled vi in på vinprovning, distrikt, galna människor på hjul och Bordeaux top 10 sevärdheter och annat så Huddinge föll helt enkelt i glömska. Tills vi rullade in på stranden till Bassin d'Arcachon för där låg det ja Audenge alltså. Men vi skejtade vidare till Taussat strax före Andernos-les-Bains där vi hade bokat ett hotellrum.
Det var lite fawlty-towers upplevelse över det av den enkla anledningen att den långa fumliga mannen i receptionen också var den som dök upp vid alla andra posteringar som finns på ett hotell. Precis som Basil bemannade han tydligen allt utom att servera i restaurangen (det är ju Manuel ni vet) för det gjorde hans fru och döttrar. Han frågade, när han fick höra att vi åkt inlines från Bazas, om alla svenska var lika galna och sportiga mtp att hotellet var i princip tomt men att ett svenskt par just dykt upp per cykel som var på väg från Gibraltar till Sverige. Han tyckte vi behövde borden bredvid varandra. 
Nästa morgon trippade vi intet ont anande upp bakom hotellet och angjorde den asfalterade järnvägen igen. Eller asfalterade. Till vår förtvivlan liknade det mest en stenåker den var fullkomligt oåkbar. Vi debatterade, försökte på nytt, gick några kilometer, försökte igen, svor och letade bussar nej det var inte en höjdpunkt på ens inlineskarriär. Aldrig tidigare har underlaget stoppat oss (förutom den där gången jag låg på intensiven i 2 dygn med mosade benknotor) och förtvivlan var stor. Tillslut tog jag mod till mig å formligen kastade mig över en intet ont anande kille som kom cyklande från andra hållet, med tält och annan utrustning studsande av det usla underlaget. PARLEZ-VOUZ-FRANCAIS vrålade jag medan jag försökte frammana om man nånsin fick lära sig ord som afaltskvalitet, grovporig och åkbarhet av franskamajjen. Varpå han såklart sa I'm afraid I don't - I'm a tourist from England. Han hade kommit cyklande, eller studsande, hela vägen från vårt slutmål för dagen Lacanau-Océan och han klargjorde att han bitvis knappt klarat sig fram på sin vilt skuttande cykel, han bedömde möjligheten på inlines som obefintliga.
Vi var varma, svettiga, lätt inbördes irriterade och hade kommit 2 kilometer inom loppet av flera timmar. Vi ringde taxi och la oss på en gräsplätt nere vid stora vägen i Arès. Rätt snart kom det en karl med morsk uppsyn och frågade vad i hundan vi låg där för, mitt framför hans företag? Vi spillde vår förtvivlan över det eländiga skicket på den asfalterade järnvägen för oss inlinesåkande nordbor varpå han såklart bjöd in oss på kallt vatten och hjälpte oss att reda ut varför taxin aldrig kom. Hon stod lätt irriterad på en bomkörning på en gata som hette samma som den vi angivit fast i byn innan. Sen beundrade grabbarna på företaget våra inlines, mest beundrade de nog de splitternya K2:orna med 100 mm hjul. Så begav det sig att vi helt enkelt fick fuska med taxi ett par mil.
Lacanau-Océan var som att åka till Mallis off-season skulle jag gissa. Allt var tämligen ödsligt, blåsigt, kargt och tomt. Vi hittade en restaurang med kängurukött att trösta våra oanvända kolhydratdepåer med. Fast jag fegade ur och tog en vanlig simpel burgare. Vi läste sedan busstidtabeller, studerade kartor och försökte räkna ut oddsen på att de kvarvarande milen överhuvudtaget skulle vara åkbara in till Bordeaux. Vi försökte åldersbestämma asfalten och räkna ut hur mycket budget en genomsnittlig kommun har att lägga på åkbar asfalt...nä det gjorde vi inte. Men vi bollade idéer och sannolikhetstal för om vi skulle kunna avsluta inlinesresan faktiskt på inlines eller med ett taxikvitto inkört mellan tänderna. Vi googlade på mini-pc:n och rabblade repet-tider för möjliga bussanslutningar och beslöt sedan att vaffa'n vi var här för att rulla - vi chansar. Och så såg vi ut över en fullkomligt svinkall strand med galet höga vågor och en förskrämd hög surfare med illgula brädor och försökte förstå hur VI skulle kunna va de tokiga i den här stan??
En ny morgon gryr och vi rullade fast beslutna ut ur stan. Lätt modfällda konstaterar vi att asfalten bitvis är bedrövlig. Hur ska detta gå? Vi passerar över stora vägen och där ändrar plötsligt asfalten karaktär. Mon Dieu det finns en inlinesgud after all! Vi rullar o rullar o rullar, faktiskt på en spikrak sträcka som var nästan prick en mil lång! Vi stannade och fotade sträckan och där krälande på asfalten i solen för att försöka illustrera hur en mil spikrak asfalt ser ut, slår det mig att vi nog faktiskt kan betraktas som klockrena nördar. Men om ni någonsin skejtar mellan Lacanau och St Hélène i Aquitaine så kommer ni förstå. 
Vi fullkomligen flyger fram, förutom några passager med sten på beläggningen. I Salaunes jagar vi föda. Ju närmare vi kommer Bordeaux desto fler trikåförsedda cyklister. Vi susar fram i 25-30 knyck bitvis i galet härlig flow. Alla stengärden är förlåtna, alla taxikronor glömda. Jag måste säga att det var ganska maffigt att rulla in i Bordeaux, förbi alla stillastående bilköer med förvånade fransmän och ner till kajen igen. Nu var allt slit o släp 25 år tidigare plötsligt förlåtet, en evighetslång kaj i kvällssol på inlines är ju precis vad man behöver efter en dag i pinjeskogarna. Vi rullar precis hela vägen tillbaka till hotellet och tar inte av inlinesen förrän vi kommer till hotellets trappa. Portieren frågar lite nonchigt om vi joggat (fransmän har ett svårt förhållande till svett och ännu svårare till funktionskläder). Nä vi har rullat svarar vi. Jaha från kajen? Från Lacanau-Océan säger vi. Han tar sig för pannan och måste fråga igen. Vi firar med varsin kall öl uppsmugglad på hotellrummet. Och med att elda upp min vätskepåse (Barbarer!)
Nästa dag turistar vi i ett helgstängt Bordeaux. Dagen går i vinets tecken, först på vinmuséet. Därefter går vi på vinprovning på Fauchon. Alla som åkt randonné med minimal packning vet att det kan vara en utmaning att hitta något på botten av ryggsäcken som a) inte är tillverkat i lycra och b) inte luktar körtelsjuk bäver. Men med rätt krök på lillfingret och näsan i vädret brukar de flesta situationer som inbegriper dyr champagne att lösa sig. Grabbarna köpte en flaska av traktens dyra dricka och sen gick vi på restaurang. Dagen efter tog vi fram returbiljetterna som knappt kostade pappret de var utprintade på (trots hur dyra färgpatroner är nuförtiden) och for åter till Paris. 
Vi inkvarterade oss på hotellet i Montparnasse som så fiffigt skulle ligga precis där starten till Paris nightskate går av stapeln. Och det gjorde det också. Men det inbegrep dessvärre en ohyggligt otrevlig receptionist och en dundrande takfläkt som naturligtvis befann sig precis ovanpå vårt rum som låg allra högst upp. Det blev en hel del debacle med receptionen om fläktar och tillslut meddelades att restaurangen bredvid (...) hade tvingats stänga av sina fläktar pga just oss. Ta-daa. Men till vårt försvar kan sägas att hela rummet vibrerade värre än en finlandsfärja. Om det är till något förbarmande för de croissantmumsande grannarna.
Klockan 22 stod vi på hjul och for 3 fantastiska mil med tusentals fransmän. En del inlindande i blinkande lampor, jag måste tillstå att det är ganska effektfullt i den allt mörkare natten. Klockan 01 är vi i mål igen i Montparnasse och skyndar att kasta oss ner på en uteservering för lite nattamat. Sen går vi upp i vår finlandsfärja och klämmer vinflaskan från Fauchon och ser ut över ett alltmer öde torg och förbipinnande taxibilar. 
Lördagen var vi lite tunga i huvudet och missar sålunda hotellfrukosten. Vi går på café men har missat frukosten där med. Och lunchklockan hade tydligen inte slagit ännu. Vi väntar och väntar å tillslut får vi äntligen beställa. Jag väljer omsorgsfullt en sallad med chevre och pinjenötter. Något jag fick ångra bittert varje dag i två veckor. Det var så lång tid det tog att läka ut fenomenet som tydligen heter pinjemun. Någon utomjordisk kraft tar över din mun och det smakar fullständigt skit precis varje sekund. I två veckor. 
Söndagen åker vi Snigelrullen. Vi får åka en riktigt fin rutt i centrala Paris. Det obligatoriska stoppet blev vid Eiffeltornet och vi blev filmade av tv. Sen for vi 3 varv i rondellen det var verkligen kul översteg runt runt i yr lycka. Har man såhär kul i andra sporter? Really?
Därefter missade vi flyget. There is a first time for everything. Vi missade först flygbussen. Nästa avgång var chauffören mystiskt försvunnen, till och med hans egna bagagelangare funderade på vart han gömde sig. Nästa buss kom sågs och segrade icke i trafiken. Det var kaos ala francaise med bombhot och förvirrade polismän i nystärkta uniformer som vandrade omkring med avspärrningsband och precis alla tutade på alla men ingen kom nån vart. Väl framme på flygplatsen med några ynka minuter tillgodo vägrade chauffören att öppna det låsta bagageutrymmet. Det var inte hans jobb, vi var tvungna att vänta på bagagelangarna... Et voila. Fram med lilla mini-pc:n igen och hysterisk googling tilltog. Slut på biljetter på alla flygbolag utom de i 10 000 kronors klassen. Vi telefonerade kors o tvärs, vi sms:ade,vi yrade omkring på flygplatsen och tillslut yrade vi ner till tågstationen och fick oss varsin sista biljett hemåt. Eller hemåt och hemåt i alla fall nära gränsen till moderlandet. 
Allt vi behövde göra var att genomleva över ett dygns kuskande genom precis varenda liten ort i hela Tyskland med en mystisk haschluktande rastafari dude i kupén. Han tilldrog sig den tyska gränspolisen och tullens totala uppmärksamhet precis överallt vi kom. De biffiga hunkarna från tyska polizei som gång efter annan störtade in i vår kupé (företrädesvis när man precis lyckats somna) med något bryskt utrop var inte det minsta intresserade av någon liten svensk dam som inte borstat tänderna på ett dygn nejdå deras främsta intresse verkade bestå i att skrapa, bända och lukta på mannens pass. Ett tag befarade jag att de tänkt övergå till att slicka på det. De hade förstoringsglas och bar iväg med passet i omgångar och ställde intrikata frågor till mannen. Det kändes som de starkt misstänkte att hans pass var falskt. Och hade vi stoppats en enda gång till av någon ny polizei så undrar man ju om inte allt skrapande, bändande och viftande med det där passet tillslut fått det att ramla samman som en självuppfyllande profetia. Men jag är i alla fall imponerad av den tyska polisens a) budgetresurser och b) läckra biceps. Vi kom efter hur mycket skumpande som helst slutligen in på dansk mark. 
Vi fick tag i biljetter till Sverige, men dessvärre ingick inget tåg. SJ ni vet. Vi gick på stan, vi telefonerade våra yrkesarbeten och försökte förklara att jo det kan visst hända att man missar flyg och nu sitter strandade i Köpenhamn i väntan på ett svenskt tåg från Malmö. Nejdå det är inget påhitt för att få längre semester. Tillslut kom tåget, man hade hoppat över städningen och fokuserade på att skotta ombord passagerare i en hast. Väl i Sverige blev tåget stående ett par timmar av elfel. Och ett par timmar av att blixten slagit ner. Och ett par timmar av att krängningshämmarna gått sönder. Och ett par timmar av kö på rälsen. Och....plötsligt slog det mig att för 25 år sen tyckte man av någon fullständigt outgrundlig anledning att det var kul att skumpa omkring uthungrad på tåg med akterseglad tandborste och oklart resmål med folk i samma doftklass som en själv. Det kallades tågluffa och man betalade för nöjet!
Da Capo i Vinets förlovade land
Vi startade som tidigare med flyg till Paris men denna gång försökte vi vara smarta och ta den något rakare vägen....TGV stannade nämligen utmed rälsen nära Mâcon och därifrån kunde man skumpa på den sötaste lilla anslutningsbuss jag någonsin pressat in min fullpackade ryggsäck i. Det var som att åka färdtjänstens route 66 för er som känner till den sötsaken. Det algeriska uttrycket "när kon såg en fransman" kom för mig, när de franska damerna & herrarna såg oss med hjälmar, rygg- och vattensäckar, dator (!) och rullskridskor i en salig röra.
Vi tog in på samma hotell som sist. Beskäftigt "kände jag igen mig" när bussen rullade fram i stan och så fick vi alla kliva av...medan bussen tuffade vidare till hållplatsen - precis utanför dörren till vårt hotell! En i sällskapet, som möjligen aldrig varit i Frankrike o inte känner till att fransmännen i stort sett övertrumfar hela det anglosaxiska riket i väderprat innan man cirklar in sig på det man egentligen skulle vilja haft sagt 45 minuter tidigare, gick fram till incheckningsdisken och skapade permafrost från start. Mitt kreditkort som skulle täcka 5 sängar blev som motdrag 'av misstag' avkodat så jag stod i Frankrike i närmare 2 veckor utan försöjning, eftersom jag blott o enbart hade ett kreditkort med mig. Det kan inte sägas nog tydligt, det krävs en himla massa medhårs klappande när frosten redan slagit till! Det är i längden enklare att prata väder trots allt eller för evigt få den barska domen i en nasal fråga: är ni ryssar?! (Det är tydligen det absolut brutalaste man kan vara i oförfining enligt fransmännen) Ryssar kan inte räkna med särdeles omfattande service, såvitt jag förstår.
Nåväl även detta år regnade det och faktiskt ända in på nästföljande morgon. Det var kallare vår än i mannaminne och det var nästan svårt att få alla kläder att räcka till. Ett kungarike för vantar! Läget förbättrades drastiskt av illasinnade svenskar som messade att det va typ 30 grader varmt i Kiruna. Kvällen hängde vi på 'byn' och morgonen därpå skulle vi inte ta taxi. Enligt gruppen behövde vi tänka budgetmässiga tankar. Så vi spenderade bokstavligt talat halva dan med att vela efter bussen (och att bunkra lunch i den lilla supermarketen). I någon rondell dunsade vi tillslut av o kloffsade alltmer modstulet några kilometer mot en regnvåt och hal inledning på banvallen.
Vi övernattade i Cluny, samma hostelleri som sist. De hade fortfarande uppdelningen vill ni ha renovated rööm or not renovated rööm. Det icke renoverade röömet va billigare så det fick det såklart bli. Fullt komfortabelt. På hotellet bar det sig inte bättre än att en väninnas mans bussbolags chaufförer råkade husera för nattvila (världen är ju alltid så liten!) så dom busade vi såklart lite med. För att inte tala om hur vi busade med bussbolagets ägare...via frugan lät jag förfärat fråga per sms vad är det för chaufförer ni har egentligen, herregud dom super o svinar och jeeze. SKOJJAR DU?!! Fick jag omgående i ett svars-sms. Nejj de håller hela hotellet i skräck, här kommer man inte få en blund i ögonen!!! Det blev rätt lyckat tycker jag själv :O) Det krävdes vissa omfattande försäkringar efteråt att det bara var skämt, hehe. Speciellt med tanke på att de var de snällaste, raraste chaffisar som man kan tänka sig. De putsade på bussarna, och ägnade sin lediga tid åt att cykla runt i grannskapet. De till o med agerade kurir (på cykel!) åt de två tjejerna som uppenbarligen måste missuppfattat packlistan med ett ansenligt antal kilo och pinnade iväg med deras packning i förväg till nästa boende.
Dagen efter rullade vi till ett nytt charmigt boende. Inte utan vissa omvägar eller hur är det man brukar säga; tur vi gick vilse så vi fick se lite mer. Men det gulliga i den historien är att när gruppens kompletta tekniknörd (han som ALLTID blir haffad på flygplatserna, o tacka faan för det han har en halv FRA-anläggning med sladdar, tekniska gadgets, datorer och totalt omistliga prylar med sig) plockar fram GPS:en då vet man vad klockan är slagen. Då finns inga karttecken, väderstreck eller annan lämplig information som tex skyltar om de inte stämmer med hans lilla kartruta i handen, och förfärande sällan stämmer det faktiskt. Fram kommer vi, oftast, men efter ganska omfattande stridsövningar. I blodsockrets förlorade spår brukar det vara mindre roligt, men efteråt är man en bra historia rikare om än med en trumpen min från GPS-ägaren om han är i närheten när den omtalas.
Nåväl vi var framme vid domänen där vi bokat boende. Vi klapprade på en stor port i en hög mur. Vi klapprade och klapprade och började så smått förtvivla. Vi fick fatt i en telefon och ringde tillslut upp för att tala om att jo vi står härnere och klapprar på porten. Det var ett enormt ställe! Som ett litet slott. Komplett med spöke o allt. Det visade sig vara en äldre man, vars fru gått bort rätt tidigt, som bott där och de fyra barnen flyttade så småningom hemifrån och förädlade sig på andra platser medan huset förföll. Så tillslut när mannen avled i hög ålder så var ingen av släktingarna intresserade av att ha det kvar utan ett äldre par från en helt annan del av Frankrike slog till och köpte detta kråkslott. De hade B&B med tillvalet middag, som vi turligt nog tackat ja till. Vi fick sitta i stora salongen bredvid en pampig kakelugn och äta en absolut delikat middag som frun kreerade i köket och mannen något valhänt bar fram till bords. Till en spottstyver i sammanhanget. Det var nästan bara lokalt producerade råvaror och allt hemlagat. Körsbärssylt på bär från den enorma trädgården som dolde sig bakom den höga muren. Sen bar det sig inte bättre än att världen blev sådär liten igen. När vinet bars fram så kände en tjej igen etiketten - men det här vinhuset var ju hennes väninna "delägare" i. Jomen det var en bit uppför gatan, vi kunde kolla imorgon.
Så efter en absolut formidabel natt i rosablommigt rum med fluffiga sängar så åt vi en fantastisk frukost och knöt på oss inlinesen. Paret skulle kånka iväg den där väskan som skickades framåt med för mycket packning pas de problem pas de problem comme il faut i de här trakterna jodå. Så vi rullade till Domaine de Ragot, bankade på dörren, ut kom en något yrvaken dam som visst gärna visade vintillverkningen lite hastigt om vi ville. Ni förstår: Frankrike o inlines!
Jahapp efter lite inköp av vin (in Rome do as the Romans) till dagens rull-lunch ute i det fria så huttrade vi vidare i det något instabila vädret. Inför Chalôn-passeringen det här året så hade vi google-earthat fram en klockren passage och hittade till kanalerna, med en liten detour förbi Lidl i en rondell för proviantering av den fastare delen av lunchen. Sen rullade vi uppför alla slussarna, förbi Chagny och upp till ännu ett B&B i Santenay. Naturligtvis utan att ta den enkla vägen som jag ju kunde sedan året innan, herregud va ska man med en GPS till om man bara ska hålla på och rulla rätt på hela tiden! :O) Ännu ett stort härligt rum med utsikt över vinfälten. På kvällen gick vi ner på byn och åt en brakmiddag på en krog som ägarna paxat sista stolarna åt oss på, den lär ha haft en stjärna i Guide Michelin. Budgetresa och budgetresa, ibland måste man väl spendera lite av det man budgetat ihop, n'est ce pas?
Nästa dag rullade vi upp till Nolay och fikade lääänge, för att få upp värmen, bredvid den uråldriga marknadsplatsen mitt i byn. Sedan ner igen och till den rullbara cykelledens ände, nämligen byn som gud glömde - japp ni minns St Leger sur Dheune. Efter det går det att cykla vidare på nationella cykelrutter men inlines icke. Det är spikmatta ala asfalt och galna fransmän med förmodat osunt höga blodtryck i små bilar. Pröva inte det om du vill slippa äta din middag genom ett sugrör resten av livet.
Vi rullade tillbaka i riktning Dennevy med en GPS av någon anledning i högsta hugg. Vi fick bo hos familjen Coste som driver B&B. Vi bjöds på en helt otrolig middag med små rapphöns i folie, vin hit o vin dit (det ingick en halv flaska enligt menyn jojo nån i värdfolket måste glömt detta och kan svårligen gått plus så som de skämde bort oss!), hembakt bröd alltså har ni inget annat för er åk till familjen Coste i Dennevy! Gud måste ha sänt dem till mänskligheten att ta hand om, roa och mata. Vilka underbara människor! På morgonen hade herr Coste satt egen filbunke till oss till frukost. De sänder fö fortfarande julkort, bara en sån sak.
Vi samtalad hela kvällen med värdfolket och tvärs va det var kom de fram till att oh la la vi var i knipa. Vi skulle till Paris med TGV dagen efter och hade räknat ut hur vi skulle anlända vid Place de la Bastille i tid för att vara med på söndagsrullen Roller & Coquillages. Men öhh har ni biljetter då? Ehh nä dom köper man ju i en såndär söt liten automat på stationen tyckte vi förnumstigt. Esther tog direkt rodret, ringde franska SJ, styrde upp bokning och betalning, bokade en taxi åt oss till morgonen därpå, ställde klockor och rättade upp frukostbestyren - kort sagt om Esther varit Rommel hade tyskarna aldrig förlorat kriget! I allt planerande och drömmande över knapparna på senvintern hade jag missat att fransmännen vallfärdar omkring på Kristi himmelsfärd och tågbiljetter är bristvara. Men vi kom i tid till Paris, hann slänga in packningen på vårt hotell, kasta i oss lite 'sallad chevre chaud' till lunch på en uteservering och sen ut i rullandets virvlar.
Vi hade sån tur att söndagens rutt ledde förbi alla sevärdheterna med Notre Dame, Seine, Eiffeltornet - toutes! Så där o då bestämde jag att jag måste ju för fasen tillbaka till Frankrike året efter igen och åka inlines! Så det gjorde jag.
Rulla mellan vingårdarna i Bourgogne
En vår fick min passion för asfalterade banvallar sitt utlopp, efter månader av googlingar, genom att jag slet med mig en intet ont anande manlig bekant och for till Frankrike. Närmare bestämt vindistriktet Bourgogne. Min franska är väl lite so-so, jag har flitigt studerat detta gudarnas språk (?) i hela 2 år och det var väl säkert 25 om inte 30 år sen. Men hur svårt kan det va? Vin, hjul, asfalt, boende, mat och banvall. Et voilà så kom det sig att vi fick en fullständigt underbar resa i det inre av Frankrike på ett nät av asfalterade banvallar och kanalbankar. Tågen slutade rulla i trakten på 1960-talet och nu i modern tid har fransmännen en ambition att knyta ihop det i asfalterade cykelleder. Skål för fransmännen!
Först tog vi flyget till Paris. Därefter lokaltåg från Charles de Gaulle airport till Gare de Lyon. Därifrån TGV till Lyon och byte till ett litet lokaltåg som stannade i snart sagt varenda buske tills vi, in the nick of time, hann kliva av i Mâcon före konduktören hann upp oss. Vid bytet i Lyon var språkförbistringen grav och tiden knapp så vi hann aldrig köpa några biljetter nämligen, och kontanter hade vi icke vid denna tidpunkt.
I Mâcon öste regnet ner så vi var av förklarliga skäl lite oroliga för hur kul inlines-semester det här egentligen skulle bli. Men vi tog in på ett flott hotell och bokade traktens enda (?) taxi till morgonen därpå. Vi gjorde stan och på väg inför nattning tog jag gott om reklamblad i ett ställ utanför en stängd butik. Min vän påpekade försiktigt att hmm kvinnor o shopping sure men har vi verkligen tid för det imorgon och hur får jag hem ev fynd med tanke på en begränsad ryggsäck? Jag kunde lugna honom med att i bristen på DN får man ta vad man kan ... för att torka sitt enda par skor med under natten. Reser man med hela packningen på ryggen så reser man så att säga lätt packad.
Dagen därpå grundade vi med några ronder av hotellets croissanter, pain au chocolate och cafe au lait innan vi bunkrade upp lunch och vatten i ett snabbköp i närheten. Sedan väntade vi på taxin. Den va än här o än där men snart skulle den ha tid med oss. En liten Peugot med en ännu mindre fransman passande nog med tja franska som modersmål. Det tog en gilla tid att förklara att jo vi skulle rätt ut i spenaten till en liten asfalterad banvall vid Charnay les Mâcon det hade vi ju minsann googlat upp. Men var skulle han hämta oss sen? Eller när skulle vi ringa? Men vi ska inte hämtas vi ska åka tur och retur ett par dagar. Men det är ju flera mil. Ehh ja det är ju det som är poängen. Douze points a Stockholm typ. Vi lyckades tillslut att övertyga honom om att det var helt i sin ordning om han tippade oss vid den gamla järnvägsstationen, som nu fö var ett fik, och lämnade oss åt sitt öde därefter.
Himlen ljusnade upp och vi snörade på oss skridskorna. Första etappen gick bokstavligt talat förbi vingårdarna. Vi rullade förbi trevliga bönder, åsnor, slott o kojor och anlände tillslut fram till Tunnel de Bois Clair som är något så sympatiskt som en hemvist åt övervintrande fladdermöss! Under större delen av året är tunneln igenbommad, och då får man behaga göra en rekorderlig omväg över stock, sten och inte minst kraftiga stigningar över berget, men under sommaren är den öppen att rullas igenom för då är väl fladdermössen och tja gör det fladdermöss gör bäst typ. Tunneln va en blöt, hal lite kletig historia men det gick det med. Och jag älskar fladdermöss så lite fladdermus-pooh i hjulen vad gör det.
Väl ute på andra sidan bar det utför i livet. Det var ordentligt med bromskloss kvar eller "fore" som gällde! En dagsetapp på 2 mil kändes lagom och vi slog nattläger på ett hostelleri vid place de deportation i Cluny, precis bakom den gamla järnvägsstationen. Där fanns en tavla med namn på deporterade personer som fick nackhåren att resa sig. Byn hade blivit utsatt för rena utrensningen rätt sent under andra världskriget. Många fick sina dödstal inristade ganska omgående i olika läger, medan där fanns namn på de som återvänt och fortfarande inte fått ett slutdatum. Byn i sig är välkänd för sitt kloster och är välbesökt ort vad gäller turister. Där fanns gott om restauranger om än kanske av karaktären turistfälla. I den gamla stationen hyrde de ut cyklar och inlines. Där i närheten fanns även traktens ungdomar i en liten skatepark.
Nåväl onwards rullade vi dagen efter från Cluny förbi Taizé dit vi tänkte skejta på en liten avstickare. Det fick vi fundera om rätt snabbt, vilken asfalt! Jag har aldrig varit med om maken, det var som en spikmatta snarare. Men envisa som två förvirrade dansmöss så tog vi helt enkelt fram (de numera torra) skorna och gick upp på höjden för att kika. Taizé är grundat efter andra världskriget som en eukemenisk samlingsplats där tro och försoning ska vara grundpelare. Tyskar ha varit med och byggt en kyrka som frivilligt försoningsarbete efter kriget. När man knatar uppför kullen är det alldeles tyst, sol och fågelsång. Några lavendelplantor böjer sig lite i vinden, sedan hör man böner och därefter känns det nästan absurt att finna tusen och åter tusen människor i kyrkor, hus och tält som samlats för att be, sjunga och samtala. Och all den logistik som kommer kring lägerplats och alla stora turistbussar i trånga gränder. Märkligt, förunderligt, annorlunda och samtidigt väldigt hoppingivande. Försoning finns det egentligen något vackrare? Vi kände oss nästan som utomjordingar där vi knallade runt med våra ryggsäckar på ryggen och inlines under armen, medan alla dessa myriader av människor var på väg i tålmodiga köer till något; mat toa, bo, be.
Vi promenerade nerför kullen igen och efter en stunds stillhet o eftertanke snörade vi på oss inlinesen igen och så händer det som borde hända varje inlines-nörd: Vi blev adopterade av en fransk inlinesklubb från Nancy! Vilka härliga människor! Dom pratade, hade kampsånger, frågade och skrattade om vartannat. Det lustiga var att min franska uppenbarligen inte räckte för att framstå som att jag förstod så jag förstod alldeles utmärkt väl när de först pratade med varandra på franska och sedan tolkade teamleadern till oss på engelska och tillbaka igen. Passagen när de äntligen vågade fråga det de alla funderat på var obetalbar - varför har dom så stora ryggsäckar på sig?? Och vad har dom i dom?! Dom har ingen följebil närmast skrek han upphetsat på franska, varpå hela gruppen sinsemellan upprepade dom har ingen följebil!!! Ingen buss heller!! (Vilket fransmännen hade). Dom e från Stockholm! Suède! Dom åker runt sådär!! Så beslöts raskt, vi behöver adopteras. De sjöng en av sina kampvisor, som de hade knåpat ihop till det stundande Le Mans och sen bar det iväg.
Det var en lättåkt etapp på klassiskt banvalls-stuk förbi St Gengoux Le National och vidare till Buxy. Där mötte deras följebuss. Med fruar, män, barn, packning, ombyten och lunch. De dunkade oss i ryggen välkomna välkomna så man nästan for av hjulen. Kom kom vi bjuder på lunch. Fram med -nej det är ingen karikatyr- pain riche och vin. Vi sa ohh så trevligt men vi ska åka vidare ett par mil till idag så vi tackar nej till vinet. De tittade helt oförstående på varandra och teamleadern tolkade flera gånger, sen la dom upp ett rungande skratt, hämtade fram fler plastmuggar och skvimpade upp viner från de vingårdar vi hade rullat förbi dagen innan. Ett par mil till? Jamen det ska ju vi också! Hohohooo. Här, drick! Så då gjorde vi det. Och de följande milen var de lättaste jag någonsin åkt. Men socialstyrelsen rekommenderar inte det som metod jag vill bara säga det i förbigående. Kom i slang med grabben bredvid och frågade varför han inte åt upp sin ost som låg slängd på marken. Det visade sig vara hans skoinlägg som låg på luftning... Sen blev damen till vänster lite på pickalurven (socialstyrelsen har säkert rätt) och bombade alla med körsbärstomater och det var ungefär då vi faktiskt ändå behövde tacka för oss. Men om man håller sig ifrån tomatskålen så kan jag rekommendera de vita vinerna från Mâcon.
Vi rullade förbi Givry och kom till Chalon-sur-Saône framåt tidiga kvällen. Chalon är en större stad och där hamnade vi raka vägen i en musikfestival. Därav var det lite svårt att hitta natthärbärge, hotellen var bokade men tillslut hittade vi nåt fawlty tower i påstådd grekisk stil där duschen funkade halva tiden eller nåt. Men vi svidade om till plaggen längst ner i ryggsäcken och gav oss ut på stan och bara njöt ända in på småtimmarna av all häftig musik som pågick precis överallt. Ensamma gitarrer, salsaband, bleckhorn, orkestrar - vilken sagolik tur att hamna mitt i detta musikeldorado helt by chance!
Dagen efter var vi lite tunga i huvudet och kom väl kanske iväg något sent. Vi hade svårigheter att hitta fortsättningen av resan som skulle företas utmed kanalbankarna till Canal du Centre som rinner upp i floden Saône. Vi fick tillslut helt enkelt ta en taxi till startpunkten. Kanalbankarna är asfalterade förmodligen för att kanalbolagens slussare ska kunna susa mellan slussningarna i små vita bilar. De verkar ha föreskrifter som säger att de ska vara rädda om turisterna för de körde nästan i diket av välvilja en mil bort så fort de fick syn på en. Dagens etapp lutade uppåt, man fick pinna sluss efter sluss helt enkelt. Och det var på den här etappen jag dumpade fyra (4) böcker i en papperskorg, med insikten om att jag knappast skulle hinna läsa någon av dem... Här o där stod fransmän o fiskade med en fimp i mungipan. På vattnet flöt kanalbåtar förbi med turistande amerikaner som upphetsat ropade upp varandra ur ruffen (eller vad det nu heter) för att plåta oss. Oftast hade de cyklar på däck för små utfärder i grannskapen. Vi mötte ett pensionerat amerikanskt par per velociped som var så mäkta imponerade av oss, vi samtalade väl nån kvart innan vi for vidare. Damen i sällskapet skrek efter mig något hon tydligen glömt säga: "I LOVE YOUR LEGS!"
I Chagny blev det rast vila och övernattning i ett sk familjerum som vi fick helt enkelt för det va sista rummet. Men vi fick det till sunkpris. Det kändes lite småkomiskt efter alla billiga lösningar och ekonomiska små trånga kyffen vi hittills härbärgerat i. Dessutom hade jag ju inte plats för megafonen i ryggsäcken, för ev samtal med rumsgrannen. Utsikten mot bakgården var hänförande. I cafét nere på stan däremot gick det trögt. Ingen service, de fattade ingenting, allt va väldigt motsträvigt o fan vet om inte kaffet va diskvatten. Sen fick vi dagens aha-upplevelse som än idag ändrat min ryggsäck: ägaren trodde vi va tyskar. Så mycket för försoning men när vi visade oss va borttappade svenskar med så tapper franska vi nånsin förmår - då va sången en annan! Försoning är nog svårt eller omöjligt beroende på vad man varit med om. Så tag lärdom: sy fast små blågula SWEDEN på din ryggsäck och ditt kaffe skola blomstra.
Vi köpte ännu en ranson av traktens solmogna bigarråer till lunchen ihop med lite annat smått o gott, kröp i de handtvättade allt mindre väldoftande träningsplaggen och for mot Nolay. En liten avstickare från kanalen och uppför berget. Mäktig utsikt över vinfälten och byarna runtkomkring. Här blev jag kär. I ett gammalt stationshus! Jag återvände året därpå på en inlinesresa och världen är ju alltid så liten så av en händelse kom jag i slang med en dam i en helt annan by om detta stationshus och hon visste vem som ägde det via en bekant som velat köpa det. Priset var så hutlöst så i stället stod det och förföll. I ena halvan är väntsalen intakt som om någon bara rest sig och gått ut, stängt dörren. Men i andra delen där stinsen med familj bodde är förfallet svårt, där har traktens duvor flyttat in och allt ruttnar. Men visst kan man se sig själv sitta på den gamla perrongen framför huset och vinka till cyklisterna som trampar uppför berget på sin träningsrunda? Framåt lunch hoppar man i sina inlines och rullar ner till byn för att köpa lite bröd och ta en pastis?
Efter en natt på en fransk dams mörkmurriga hotell i utkanten av byn for vi nerför berget igen. Numera är det en asfalterad fortsättning från Nolay åt Épinac-hållet men den fanns inte då. Vi for till byn som gud glömde nämligen St Léger sur Dheune och försökte leta upp en glass i marinan där. Byn va helt tom på folk det var nästan så man trodde man missat atombomben med en minut. Hursomhelst så vände vi åter för att färdas några dagsetapper mot Mâcon igen och nu fick man rulla alla slussar nerför alltid lika trevligt. Vi knatade förbi Chalon i någon förvirrad plan, tydligen så förvirrad så en bilist stannade, parkerade och kom för att övertala oss att joodå hon kunde skjutsa oss vart vi ville. Vi avböjde vänligt men bestämt och fann tillslut järnvägens numera asfalterade början efter en lovansvärd insats av min bekant som inte ens pratar ett ord franska! Han stolpa iväg till nån gammal dam o lyckades översätta alla hennes pek hit o dit till en perfekt landning på banans första asfaltsmeter. Vi pressade på tills vi kom till Buxy där kände vi att det var dags att slå nattläger. Men stadens enda hotell var fullt! Av vinagenter på nån säljkonferens.
Något nedslagna vid tanken på fler mil o en all mörkare kvällning. Men detta var ju Frankrike. Damen i receptionen ringde sin dotter som hämtade oss med bil och skjutsade oss hem till nån väninna som drev antikhandel och där fanns ett rum vi kunde få. Förutom att jag blev loppbiten (!) på natten (apropå ingå i antikviteterna) så var det en sällsam upplevelse. Det var som att bo i ett museum med alla upptänkliga prylar högt o lågt. Till frukost hamnade vi bredvid en gammal fransk militär som varit med på d-day. Bara en sån sak. Han såg ut som en antikvitet han med, gammal böjd o grå men än var det krut i gubben! Han var på resa med sin son, men sonen som inte var lika pigg hade visst sovmorgon så han fick hålla tillgodo med att dra krigsminnen för oss över frukost.
Vi återvände via Cluny till Mâcon där vi enrollerade samma taxichaufför ännu en gång. Vi ville denna gång åka 5 mil motorväg i hans taxi för att kunna rulla 1,5 mil kanalbank tor innan vi tog tåget till Paris. Han försökte flera gånger få oss att förstå taxan för en taxi i 5 mil. Oui oui c'est ok. Det slutade med att han bjöd på en del av resan. Jag vet inte om han inte hade hjärta att sno pengar från folk som inte har alla hästar hemma eller om han helt enkelt fångades av vår entusiasm att få ut o uppleva och tyckte det behövde sponsras. Kanalbanken var spännande, speciellt eftersom det låg mycket pinnar o bråte på asfalten och man fick begrunda hur det vore att simma med inlinesen på.
Slutligen nöjda med alla intryck ifrån Bourgogne for vi till Paris, där vi såklart turistade, men också rullade med på söndagens Roller & Coquillages-tur. Vi beslöt där o då att åka tillbaka året efter, vilket vi också gjorde med ytterligare 3 personer i ensemblen.
Söndagrullen i Paris
Friday Night Skate eller Pari Roller som det egentligen heter är verkligen häftigt i sig men frågan är om inte söndagsåkningen i Paris är ännu bättre. Konceptet är detsamma som för nattåkningen men tanken är att det ska vara 'snällare' på alla sätt: tempot är lägre, underlagen bättre, längd på turen är något kortare och man åker i dagsljus. Det gör det till den perfekta sightseeingen i Paris!
Tänk dig själv ett koppel med poliser, fullt utrustade med batong, handklovar och puffra men ofta i avsaknad av bromskloss, och personal från organisationen Roller et coquillages i sina gula snigelbeprydda t-shirts som stänger av trafiken på stadens gator och sedan kommer du rullande tillsammans med tusentals andra. Har du tur är veckans åkning just den där underbara vägen utmed Seine, förbi Eiffeltornet och Notre Dame eller några andra av alla stora sevärdheter i Paris. Hur ofta händer det att man får tillfälle att härja fritt på stadens gator medan alla andra trafikanter få stå åt sidan? Dessutom brukar åskådarna som kantar gatorna vissla, klappa i händerna och fotografera. Du kommer rulla fram på avenyerna med en närmast kunglig känsla.
Söndagsrullen startar alltid från Boulevard de Bourdon vid Place de la Bastille klockan 14:30 om inte underlaget bedöms vara halt pga nederbörd. Veckans tur publiceras på hemsidan med karta och gatunamnen uppräknade. Kartan är i utskriftsvänligt format och mitt i blir det ca 15 minuters paus för lite återhämtning. Åkningen avslutas alltid vid Place de la Bastille efter cirka 3 timmar. Turen går året runt, varje söndag.
Vid ett av tillfällena hade man förlagt pausen inne i Grand Palais. Det är nog inte varje dag man åker inlines därinne?
Även den här åkningen följs av en organisation som gör en alldeles blöt av lycka i själen. Tänk er att man i Sverige skulle ha poliser, sjukvårdare och läkare på inlines, förutom alla frivilliga funktionärer, och allt följs av ett batteri polispiketer, mc-polis och ambulanser. Varevigaste söndag! (Och dessförinnan fredagarnas Night Skate).
Vid 17:30 brukar Paris vara ganska slött trafikmässigt sett och den här turen är inte speciellt snabb eller krävande så du kommer säkert ha krafter kvar i mål. Låt mig då rekommendera att du låter inlinesen sitta kvar på fötterna och rulla runt lite på egen hand mitt inne i city. Det är jättekul. En bra transportsträcka med bra underlag är norra sidan av Seine men i princip alla gator funkar vid den här tiden på dygnet. Parisarna är hemma och käkar söndagmiddag med familjen och har ingen längtan efter att hänga i trafiken inne i stan. Men om du har det så är timmen slagen för lite seriös åkning i en av Europas inlinesvänligaste huvudstäder!!
Friday Night Skate, Paris
Paris kanske inte är det första man tänker på i fråga om inlines, men det är faktiskt den ultimata rullstaden. 9 miljoner invånare, trånga trottoarer, vildsint trafik och kullerstenar låter inte som en dröm - men det är precis vad det är!
Varje fredag året runt, så länge inte nederbörd ställer till halt underlag, går Friday Night Skate - eller som parisarna säger Pari-Roller - av stapeln. Turen avgår alltid klockan 22:00 från Place Raoul Dautry vid Montparnasse tower, dit man enkelt tar sig med tex tunnelbana. Slingorna är olika varje fredag men alltid runt 30 km långa och beräknas ta cirka 3 timmar varje gång och man återvänder alltid till tour Montparnasse, runt klockan 01:00 på natten. En beskrivning av turen publiceras på hemsidan samma vecka under Randonnée/Parcours. Både med utskrivningsvänlig karta och alla gatunamn uppräknade. Mitt i brukar det bli en paus på 15-20 minuter.
Som inlinesåkare och resenär så är detta något du absolut bara inte får missa. Först åker representanter för polis och Pari Rollers organisation och stänger av vägarna och håller fotgängarna åt sidan. Sedan kommer du och mellan 8 000 till 15 000 andra åkare på hjul utmed gator och boulevarder mitt i Paris! Ljudet av alla dessa tusentals hjul surrande runtom är fullständigt oförglömligt. Tempot är högt men det är ingen tävling, bara se till att hålla dig framför 'repet' och vid varje stopp där täten väntar in långsammare åkare, kan det vara smart att lite sakta smyga sig framåt i leden. Det är en hårresande upplevelse att märka att man hamnat bakom sista linjen - jag lovar. Längst bak i ledet åker ett antal polisbussar, ambulanser, poliser på skotrar and lord know's what men alla är där för din säkerhet. Hamnar man bakom detta är man (egentligen) ute ur gemet och finner sig plötsligt mitt i den parisiska biltrafiken, som fått stå otåligt och vänta medan alla skejtat förbi.
Parisarna är heller inte mycket för vare sig sportkläder eller skyddsutrustning. Från organisationens sida kräver man märkligt nog inte ens hjälm. I Frankrike anser man lite nedlåtande att hjälm är till för barn eller klantiga nybörjare. Det är inte att rekommendera att följa den trenden. Jag kan fortfarande höra det makabra ljudet av mänsklig kroppsmassa som fullständigt oskyddat faller handlöst i gatan på kullersten och mina näthinnor har ännu inte hämtat sig från åsynen av en ung, söt tjej i 20-års åldern som snubblat på dålig asfalt i en nedförslöpa. Liggande på rygg med ögonen öppna, men absolut 'ingen hemma'. Den frisyr hon eventuellt var för rädd om för att sätta en hjälm på får antagligen en undersköterska kamma åt henne numera, om hon alls överlevde. Det kan rimligen inte vara värt att chansa! 
I och med att parisarna sätter en ära i att vara ärtigt och färgmatchat klädda, åt det coola hållet milt sagt, så kan man rätt enkelt komma i slang med andra utländska besökare på nattskejtet. Man känner helt enkelt igen dem på antingen lycran, vätskesystemet och/eller hjälmen! Vanligast är nog tyskar och holländare men jag har även träffat folk så långt bortifrån som USA. Det brukar vara rätt kul att få utbyta lite åk-tugg nationer emellan. 
Det kan vara fiffigt att veta att en stad av Paris dignitet och storlek ändå klappar igen rätt ordentligt framåt småtimmarna så passa på att kasta er in på kolhydratladdning direkt vid målgång alternativt spara nåt smaskigt på hotellrummet eller i ryggsäcken om du är lagd åt nattknaprande. Jag är fortfarande märkligt fascinerad av hur tiotusentals inlinesåkare liksom sugs upp av omgivningens nattskuggor och bara försvinner på några få minuter efter målgång. Roligast är nog ändå att komma över mållinjen och där står poliserna på sina små 80 millimeters hjul och klappar händerna å ropar 'bra gjort' till åkarna.
Så nu vet du vad du ska göra nästa gång du är i Paris!
