Randonné Bordeaux
Efter flertalet resor till Frankrike hade jag fortfarande absolut inte tröttnat, bara insett att det finns miltals och åter miltals med asfalterad järnväg som väntar på våra hjul. Bokade med mig några tappra grabbar och for till Bordeaux. 
Redan hemma hade jag fått snilleblixten att vi borde kunna få ner priset på tågbiljetterna om vi bokar i förväg och ringde sålunda SJs utlandsavdelning. En trevlig tjej upplyste mig om att SNCF (franska SJ) släpper billigaste biljetterna 3 månader före avgång (precis som här) men de allra billigaste hade de inte licens på att sälja. Nåväl nångång i livet ska man väl casha in att man höll sig vaken genom franskalektionerna och varför inte se den stunden kommen nu. Så jag knagglade mig in på SNCFs hemsida och klickade, knapprade, svor, svettades och köpte tillslut en bunt biljetter så billigt så jag fick hicka när jag tänkte på hur mycket pengar vi spenderat på fransk räls genom tiderna! Efter rundlig tid och många frågetecken kände jag mig mäkta stolt över min världsvana franska...bara för att upptäcka precis innan jag skulle släcka ner att det fanns en engelsk översättning. Men men är man för smart får man ett tråkigare liv. Så måste det vara.
Hursomhelst flyg till Paris och sedan flygbuss till Montparnasse. Vi köpte flygbussbiljetter på än det ena stället o än den andra automaten och velade fram å åter som världsvana hönor med fullpackade ryggsäckar. Teamwork-humöret var lite i bott redan från start. Strålande. Men sen kom vi i alla fall ombord på TGV till Bordeaux, smått spända på om alla klick o knapptryck o våra snuskigt billiga biljetter gällde i verkligheten. Jomän. Vi är fortfarande kompisar SNCF och jag, de skickar mail till mig varje vecka snudd på. Jag tror det är med nya fantastiska erbjudanden om tågbiljetter till formidabla priser. Det är inte i engelsk översättning. Och jag har oanvända flygbussbiljetter i byrålådan. På Arlanda hade jag köpt ett frågesportspel i fickformat. Ni får gärna fråga vem som vann. Alla omgångarna. Det är lång väg till Bordeaux... 
Väl framme fick jag en sannskyldig aha-upplevelse att tiden går och man är säkert inte purung längre. Det var bortåt 25 år sen jag tågluffade till Bordeaux. Stationen, som jag minns låg på en riktig bakgata med ljusskygga individer i klungor runtom, hade blivit en hypermodern öppen plats med stadens stora stolthet tuffandes förbi: spårvagnen. På nåt sätt var det mera sport när man var ung för hundra år sedan och hasade fram genom mörka gator och släpade sina tågluffarprylar i en fullständighet evighet utmed den låånga kajen som aldrig verkade ta slut. Nu skuttade vi (utan biljetter, vi hann inte) ombord på spårvagnen som snabbt, tyst, ekologiskt och geschwint susade fram o vips var man framme. Näh jag skulle nog inte vilja byta tillbaka till den studentfattiga loppbitna tiden från förr. 
Hade lyckats boka ett riktigt bra hotell förvisso på en bakgata men en trevlig sådan och ruskigt nära händelsernas centrum. Sängen var den absolut skönaste jag påträffat på ett hotell. Om inte grabbarna hade eldat hål i min vattensäck på hemvägen (det vet väl varenda människa att det är smart att torka ur dom på en lampa, om man bara inte tänder! Nej brandkåren behövs inte tack host host) hade hotellet kunnat få 5+. För ett toppbetyg kräver jag en torkställning till nästa gång.
Vi gick såklart ut på stan och åt oss igenom utbudet och sedan bokade vi en taxi till nästa morgon. Han fattade absolut noll av var voie vert låg men tippade av oss i Bazas. Sol, Frankrike, söt by, fransmän, prunkande rosor - och vi hade nollkoll! Var faen är vi, var ska vi och efter lite inledande munhuggning började man nästan undra varför. Men säg det fälttåg som inte slutar i uppgörelse och fred! Tillslut stegade ena medlemmen iväg till ett närbeläget café och frågade efter vägen. Lämpligt nog var det den enda av oss som inte pratar ett ord franska. Men han verkar vara en jävel på merengue, om man får döma av kroppsviftandet.
Sen kom nästa dråpslag. Den andre medlemmen (och läs gärna denna mening igen) hade dagen innan köpt helt nya oåkta obeprövade inlines. Efter exakt 2 minuter och 13 sekunder insåg han att något inte känns riktigt bra här. Det var bara bortåt 30 mil kvar till Bordeaux, inlinesvägen, så vad göra annat än plåstra och vänta på att han provåkt färdigt fram och åter fram och åter för lite tillpassning och injustering i den härliga franska värmen. 
Tillslut dags att angripa resans början. Och vilken härlig början. Asfalten såg inte alls lika slät ut som i google-life och den var ohyggligt oskön att rulla på vare sig man hade dagsfärska inlines eller gamla inkörda tofflor. Det blir nog bättre snart muntrade vi varandra. Man hinner tänka ut ganska många synonymer under ett par mil. Men tillslut lossnade det. Landsbygd, Frankrike, inlines (plåster) och ahhh c'est la vie. Vi rullade förbi de gamla stationshusen i Villandraut, St Symphorien och Hostens och började inse att vi skulle bli tämligen sena till vårt bed&breakfast i Belin-Beliét. 
En utmaning inför denna randonné hade just varit att hitta boende på lagom rullavstånd så vi var väldigt angelägna om att inte mista vårt tak över huvudet. Vi ringde med jämna mellanrum och försäkrade att vi var på väg. De frågade om vi ville ha mat och visa av erfarenheterna från våra fantastiska middagar i Borgougne tackade vi såklart ja. Sent om sider i mörk kväll hittade vi fram till ett förvånat värdpar med villa i en fantastisk trädgård. De hade trott att vi satt på cyklar. De va så imponerade (och ärligt talat tyckte de nog att vi var smått galna) av vår framfart. Sen fick vi några minuter till dusch och därefter bar det av i bil till traktens i princip enda restaurang som inte hade öppet så särdeles länge till. 
Nästa morgon fortsatte vår färd förbi Salles, Mios, Biganos och Audenge där gåtan fick sin lösning! När vi satt i taxin ut till Bazas pratade vi av någon underlig anledning på svenska med varandra om bland annat Huddinge varpå taxichauffören abrupt avbryter med ett ursäkta att jag påpekar men det heter A-U-D-Ä-Ä-N-S-C-H-E!! Varpå vi tänkte å fan gör det och hur visste han det?! Så vi frågade om han varit i Sverige nänä men hur känner han till öhh Huddinge (denna oemotståndliga metropol). Konversationen som följde var lätt förvirrad men hur det var så gled vi in på vinprovning, distrikt, galna människor på hjul och Bordeaux top 10 sevärdheter och annat så Huddinge föll helt enkelt i glömska. Tills vi rullade in på stranden till Bassin d'Arcachon för där låg det ja Audenge alltså. Men vi skejtade vidare till Taussat strax före Andernos-les-Bains där vi hade bokat ett hotellrum.
Det var lite fawlty-towers upplevelse över det av den enkla anledningen att den långa fumliga mannen i receptionen också var den som dök upp vid alla andra posteringar som finns på ett hotell. Precis som Basil bemannade han tydligen allt utom att servera i restaurangen (det är ju Manuel ni vet) för det gjorde hans fru och döttrar. Han frågade, när han fick höra att vi åkt inlines från Bazas, om alla svenska var lika galna och sportiga mtp att hotellet var i princip tomt men att ett svenskt par just dykt upp per cykel som var på väg från Gibraltar till Sverige. Han tyckte vi behövde borden bredvid varandra. 
Nästa morgon trippade vi intet ont anande upp bakom hotellet och angjorde den asfalterade järnvägen igen. Eller asfalterade. Till vår förtvivlan liknade det mest en stenåker den var fullkomligt oåkbar. Vi debatterade, försökte på nytt, gick några kilometer, försökte igen, svor och letade bussar nej det var inte en höjdpunkt på ens inlineskarriär. Aldrig tidigare har underlaget stoppat oss (förutom den där gången jag låg på intensiven i 2 dygn med mosade benknotor) och förtvivlan var stor. Tillslut tog jag mod till mig å formligen kastade mig över en intet ont anande kille som kom cyklande från andra hållet, med tält och annan utrustning studsande av det usla underlaget. PARLEZ-VOUZ-FRANCAIS vrålade jag medan jag försökte frammana om man nånsin fick lära sig ord som afaltskvalitet, grovporig och åkbarhet av franskamajjen. Varpå han såklart sa I'm afraid I don't - I'm a tourist from England. Han hade kommit cyklande, eller studsande, hela vägen från vårt slutmål för dagen Lacanau-Océan och han klargjorde att han bitvis knappt klarat sig fram på sin vilt skuttande cykel, han bedömde möjligheten på inlines som obefintliga.
Vi var varma, svettiga, lätt inbördes irriterade och hade kommit 2 kilometer inom loppet av flera timmar. Vi ringde taxi och la oss på en gräsplätt nere vid stora vägen i Arès. Rätt snart kom det en karl med morsk uppsyn och frågade vad i hundan vi låg där för, mitt framför hans företag? Vi spillde vår förtvivlan över det eländiga skicket på den asfalterade järnvägen för oss inlinesåkande nordbor varpå han såklart bjöd in oss på kallt vatten och hjälpte oss att reda ut varför taxin aldrig kom. Hon stod lätt irriterad på en bomkörning på en gata som hette samma som den vi angivit fast i byn innan. Sen beundrade grabbarna på företaget våra inlines, mest beundrade de nog de splitternya K2:orna med 100 mm hjul. Så begav det sig att vi helt enkelt fick fuska med taxi ett par mil.
Lacanau-Océan var som att åka till Mallis off-season skulle jag gissa. Allt var tämligen ödsligt, blåsigt, kargt och tomt. Vi hittade en restaurang med kängurukött att trösta våra oanvända kolhydratdepåer med. Fast jag fegade ur och tog en vanlig simpel burgare. Vi läste sedan busstidtabeller, studerade kartor och försökte räkna ut oddsen på att de kvarvarande milen överhuvudtaget skulle vara åkbara in till Bordeaux. Vi försökte åldersbestämma asfalten och räkna ut hur mycket budget en genomsnittlig kommun har att lägga på åkbar asfalt...nä det gjorde vi inte. Men vi bollade idéer och sannolikhetstal för om vi skulle kunna avsluta inlinesresan faktiskt på inlines eller med ett taxikvitto inkört mellan tänderna. Vi googlade på mini-pc:n och rabblade repet-tider för möjliga bussanslutningar och beslöt sedan att vaffa'n vi var här för att rulla - vi chansar. Och så såg vi ut över en fullkomligt svinkall strand med galet höga vågor och en förskrämd hög surfare med illgula brädor och försökte förstå hur VI skulle kunna va de tokiga i den här stan??
En ny morgon gryr och vi rullade fast beslutna ut ur stan. Lätt modfällda konstaterar vi att asfalten bitvis är bedrövlig. Hur ska detta gå? Vi passerar över stora vägen och där ändrar plötsligt asfalten karaktär. Mon Dieu det finns en inlinesgud after all! Vi rullar o rullar o rullar, faktiskt på en spikrak sträcka som var nästan prick en mil lång! Vi stannade och fotade sträckan och där krälande på asfalten i solen för att försöka illustrera hur en mil spikrak asfalt ser ut, slår det mig att vi nog faktiskt kan betraktas som klockrena nördar. Men om ni någonsin skejtar mellan Lacanau och St Hélène i Aquitaine så kommer ni förstå. 
Vi fullkomligen flyger fram, förutom några passager med sten på beläggningen. I Salaunes jagar vi föda. Ju närmare vi kommer Bordeaux desto fler trikåförsedda cyklister. Vi susar fram i 25-30 knyck bitvis i galet härlig flow. Alla stengärden är förlåtna, alla taxikronor glömda. Jag måste säga att det var ganska maffigt att rulla in i Bordeaux, förbi alla stillastående bilköer med förvånade fransmän och ner till kajen igen. Nu var allt slit o släp 25 år tidigare plötsligt förlåtet, en evighetslång kaj i kvällssol på inlines är ju precis vad man behöver efter en dag i pinjeskogarna. Vi rullar precis hela vägen tillbaka till hotellet och tar inte av inlinesen förrän vi kommer till hotellets trappa. Portieren frågar lite nonchigt om vi joggat (fransmän har ett svårt förhållande till svett och ännu svårare till funktionskläder). Nä vi har rullat svarar vi. Jaha från kajen? Från Lacanau-Océan säger vi. Han tar sig för pannan och måste fråga igen. Vi firar med varsin kall öl uppsmugglad på hotellrummet. Och med att elda upp min vätskepåse (Barbarer!)
Nästa dag turistar vi i ett helgstängt Bordeaux. Dagen går i vinets tecken, först på vinmuséet. Därefter går vi på vinprovning på Fauchon. Alla som åkt randonné med minimal packning vet att det kan vara en utmaning att hitta något på botten av ryggsäcken som a) inte är tillverkat i lycra och b) inte luktar körtelsjuk bäver. Men med rätt krök på lillfingret och näsan i vädret brukar de flesta situationer som inbegriper dyr champagne att lösa sig. Grabbarna köpte en flaska av traktens dyra dricka och sen gick vi på restaurang. Dagen efter tog vi fram returbiljetterna som knappt kostade pappret de var utprintade på (trots hur dyra färgpatroner är nuförtiden) och for åter till Paris. 
Vi inkvarterade oss på hotellet i Montparnasse som så fiffigt skulle ligga precis där starten till Paris nightskate går av stapeln. Och det gjorde det också. Men det inbegrep dessvärre en ohyggligt otrevlig receptionist och en dundrande takfläkt som naturligtvis befann sig precis ovanpå vårt rum som låg allra högst upp. Det blev en hel del debacle med receptionen om fläktar och tillslut meddelades att restaurangen bredvid (...) hade tvingats stänga av sina fläktar pga just oss. Ta-daa. Men till vårt försvar kan sägas att hela rummet vibrerade värre än en finlandsfärja. Om det är till något förbarmande för de croissantmumsande grannarna.
Klockan 22 stod vi på hjul och for 3 fantastiska mil med tusentals fransmän. En del inlindande i blinkande lampor, jag måste tillstå att det är ganska effektfullt i den allt mörkare natten. Klockan 01 är vi i mål igen i Montparnasse och skyndar att kasta oss ner på en uteservering för lite nattamat. Sen går vi upp i vår finlandsfärja och klämmer vinflaskan från Fauchon och ser ut över ett alltmer öde torg och förbipinnande taxibilar. 
Lördagen var vi lite tunga i huvudet och missar sålunda hotellfrukosten. Vi går på café men har missat frukosten där med. Och lunchklockan hade tydligen inte slagit ännu. Vi väntar och väntar å tillslut får vi äntligen beställa. Jag väljer omsorgsfullt en sallad med chevre och pinjenötter. Något jag fick ångra bittert varje dag i två veckor. Det var så lång tid det tog att läka ut fenomenet som tydligen heter pinjemun. Någon utomjordisk kraft tar över din mun och det smakar fullständigt skit precis varje sekund. I två veckor. 
Söndagen åker vi Snigelrullen. Vi får åka en riktigt fin rutt i centrala Paris. Det obligatoriska stoppet blev vid Eiffeltornet och vi blev filmade av tv. Sen for vi 3 varv i rondellen det var verkligen kul översteg runt runt i yr lycka. Har man såhär kul i andra sporter? Really?
Därefter missade vi flyget. There is a first time for everything. Vi missade först flygbussen. Nästa avgång var chauffören mystiskt försvunnen, till och med hans egna bagagelangare funderade på vart han gömde sig. Nästa buss kom sågs och segrade icke i trafiken. Det var kaos ala francaise med bombhot och förvirrade polismän i nystärkta uniformer som vandrade omkring med avspärrningsband och precis alla tutade på alla men ingen kom nån vart. Väl framme på flygplatsen med några ynka minuter tillgodo vägrade chauffören att öppna det låsta bagageutrymmet. Det var inte hans jobb, vi var tvungna att vänta på bagagelangarna... Et voila. Fram med lilla mini-pc:n igen och hysterisk googling tilltog. Slut på biljetter på alla flygbolag utom de i 10 000 kronors klassen. Vi telefonerade kors o tvärs, vi sms:ade,vi yrade omkring på flygplatsen och tillslut yrade vi ner till tågstationen och fick oss varsin sista biljett hemåt. Eller hemåt och hemåt i alla fall nära gränsen till moderlandet. 
Allt vi behövde göra var att genomleva över ett dygns kuskande genom precis varenda liten ort i hela Tyskland med en mystisk haschluktande rastafari dude i kupén. Han tilldrog sig den tyska gränspolisen och tullens totala uppmärksamhet precis överallt vi kom. De biffiga hunkarna från tyska polizei som gång efter annan störtade in i vår kupé (företrädesvis när man precis lyckats somna) med något bryskt utrop var inte det minsta intresserade av någon liten svensk dam som inte borstat tänderna på ett dygn nejdå deras främsta intresse verkade bestå i att skrapa, bända och lukta på mannens pass. Ett tag befarade jag att de tänkt övergå till att slicka på det. De hade förstoringsglas och bar iväg med passet i omgångar och ställde intrikata frågor till mannen. Det kändes som de starkt misstänkte att hans pass var falskt. Och hade vi stoppats en enda gång till av någon ny polizei så undrar man ju om inte allt skrapande, bändande och viftande med det där passet tillslut fått det att ramla samman som en självuppfyllande profetia. Men jag är i alla fall imponerad av den tyska polisens a) budgetresurser och b) läckra biceps. Vi kom efter hur mycket skumpande som helst slutligen in på dansk mark. 
Vi fick tag i biljetter till Sverige, men dessvärre ingick inget tåg. SJ ni vet. Vi gick på stan, vi telefonerade våra yrkesarbeten och försökte förklara att jo det kan visst hända att man missar flyg och nu sitter strandade i Köpenhamn i väntan på ett svenskt tåg från Malmö. Nejdå det är inget påhitt för att få längre semester. Tillslut kom tåget, man hade hoppat över städningen och fokuserade på att skotta ombord passagerare i en hast. Väl i Sverige blev tåget stående ett par timmar av elfel. Och ett par timmar av att blixten slagit ner. Och ett par timmar av att krängningshämmarna gått sönder. Och ett par timmar av kö på rälsen. Och....plötsligt slog det mig att för 25 år sen tyckte man av någon fullständigt outgrundlig anledning att det var kul att skumpa omkring uthungrad på tåg med akterseglad tandborste och oklart resmål med folk i samma doftklass som en själv. Det kallades tågluffa och man betalade för nöjet!
