Brennerpasset
Norra Italien är rikt på cykelleder och en hel del av dessa utgörs av nedlagd järnväg. Redo för att testa lite nya vidder bestämde jag mig för att detta får bli nästa hjulprojekt. Tidpunkten vaskades lite fram och tillbaka: när kan tänkas vara mycket folk, när kan tänkas vara regn, kallt, varmt osv. Tillslut blev det första veckan i juni.
Flög till München för en övernattning (sunkhotell nära hauptbahnhof, området kändes otryggt redan tidig kväll) och tog tåget därifrån till Brennero nästa morgon. Det gick inte att köpa platsbiljett i automaten och väl på tåget insåg vi att det var fullbokat. Med lite rutinerade tågluffartakter lyckades vi ändå få sittplats hela vägen. Det är en vacker sträcka och 2,5 timmar senare var vi framme i Brennerpasset. Provianterade i en gränsbutik där folk köpte absurda mängder rengöringsmedel. Sen snörade vi på inlinesen och började rulla.
Vacker sträckning och mestadels riktigt bra asfalt, däremot gick det alldeles för brant utför för inlines. Här går cykelvägen inte på gammal banvall. Bromsade så frenetiskt så det gick åt två bromsklossar på 6 mil! Och fick två blå stortår på kuppen. På sina ställen kom varningsskyltar om både 13 och 17% lutning. Det blev till att ta av sig inlinesen och gå på sina ställen. Det fanns även några kraftiga uppförsbackar.
Rätt sent in på dagen nådde vi Gossensass för en välbehövlig glass, därefter Fortezza och tillslut vårt sporthotell i Bressanone. Timmen hann bli rätt sen så efter rekordsnabbt duschande forcerade vi steglängden in i gamla stan och avnjöt knödel med weissbier till middag, precis innan restaurangerna stängde. I Tyrolen är det inte, som man skulle kunna tro, italienska maträtter. Hundra år av italienskt styre har inte påverkat språk eller matvanor nämnvärt.
Nästa dag fortsatte färden 40 km mot Bolzano. Lutningen lugnade ner sig betänkligt och övergick i ett behagligt banvalls-nerförslut. Tyvärr går både motorvägen och regional mycket trafikerad väg mestadels bredvid banan vilket förtar lite av friluftskänslan. Sträckan ger mycket tågkänsla, bla skejtar man igenom ett flertal kortare och längre välsopade och belysta tunnlar. På något ställe blev det grus på stig vid ett vägbygge. Men vips är man framme i Bolzano. Undvik bakgatorna runt stationen - där kunde man bli mörkrädd mitt på dan. Annars är Bolzano väldigt småputtrigt och ligger extremt vackert mellan bergen. Vi tog in på hotell Laurin och gissa om vi blev förvånade där vi stod stinkande av svett o blöta av en regnskur och får höra att just vi två blivit uppgraderade till sviten! Fantastiskt hotell, underbar svit o vacker utsikt. Det blev dock lite palaver när jag misstog larmsnöret i badet för fläktreglage, men det är väl alltid roligt när man kan roa sina medmänniskor...
På Bolzanos torg hittade vi ett ställe som hade både glutenfri pasta och glutenfria pizzor att dessutom sköljas ner med ett utsökt lokalt producerat Lagrein-vin. Staden lyckas på nåt sätt vara större än man skulle kunna tro och hade ganska gott om shopping. Något som inte är lätt när ryggsäcken behöver hållas så lätt som möjligt.
Nästa morgon väl utsövda tog vi oss an 60 km till Trento. Väl där vandrade vi runt i den bilfria citykärnan. Många cyklister passar på att svänga in i den gamla stenstaden. Annars var det inte alls så många cyklister som vi befarat på banan, snarare lite lätt folktomt på alla sträckor. Lunch intogs på en äkta turistfälla vid katedralen. Middag och vin handlade vi med upp till rummet.
Nästa dag antog regnet, som följt oss av och till under veckan, nya blöta former. Vi seglade tappert på utmed banan i våra regnponchos och försökte ignorera alla skurar och pölar. Cykelvägen följer gammal banvall genom dalen, förbi fruktodlingar och småstäder. Det är i princip platt eller mycket svagt utförslut. Utsikten var bedårande med bergen runtomkring. Asfalten är i bra skick men för fitness-inlines lite för grov och friktionsrik. I Rovereto tog vi beslutet att bryta vår färd mot Verona. Åskan satte helt enkelt punkt för rullandet. Vi hade avverkat ca 20 av de 26 milen. Vi klev på ett lokaltåg tillbaka till Bolzano och tog in på ett spahotell alldeles vid torget som tydligen sålde paket med sin egen berömda apfelstrudel.
Dagen efter spenderade hos Ötzi the iceman på museet i stan. Väldigt fascinerande! Och med att shoppa ety nu kunde man fylla sin ryggsäck. Därefter tog vi tåget åter till München för att flyga hem, och kunde studera vart vi skejtat från tågfönstret. Det var en föryngrande känsla att tuffa fram på tåget, med en fläkt av ungdomens tågluffartider. Vid varje gränspassage (den tyska polisen är fortfarande hunkigast!) fick man passet undersökt och precis som förr var svenska pass inte högintressanta. Och vid varje stopp eskorterades folk av tåget. Det kan ju vara bildande att veta, för den som bullrar om att Sverige har gränskontroller.
