Flaeming Skate & Berlin Maraton
Varning utfärdas. Har man väl hittat ett sånt inlineseldorado som Flaeming Skate så bara måste man återvända hit igen o igen o igen. Men vad gör väl det, det är ju faktiskt ett fantastiskt ställe att spendera några av livets lyckliga dagar på!
Efter en härlig inlinessemester i Frankrike på våren och ivrigt rullande hemma i Sverige under sommaren, så passar det jättebra att ta ett billigt flyg till Berlin och bara njuta av hjulen så mycket man orkar under nån vecka på hösten.
Vi landade på Tegel efter en föredömligt kort flygresa sent i september. Väl framme är det en kort tur till biluthyrningen och uthämtandet av hyrbil. Detta år fick vi en illröd liten sak. Ibland undrade vi om någon glömt stoppa i motorn och han (naturligtvis är det en han!) fick omgående heta Otto. I uppförsbackar, vid omkörningar eller för all del bara i lite motvind så behövde Otto uppmuntrande tillrop. Herregud vad vi skrattade när vi satt i den där lilla saken o växlade o gasade allt vi orkade men Otto han måste varit tyskarnas svar på Ferdinand. Ibland befarade vi att han lagt av helt men så var aldrig fallet. Vi ställde honom under en korkek (metaforiskt) väl framme i vårt boende som ligger direkt anslutet till en av "rundkurserna", vi var ju ändå här för att rulla inlines.
Förutom när vi for upp till Berlin för att delta i Berlin maraton. Berlin är ganska coolt; för att vara huvudstad så är det rätt fattigt på folk och det trots en stor tävling (som blir ännu större när springnördarna anländer), men ändå kan man tämligen enkelt hitta en parkeringsruta för flera timmar till billig (ibland ingen) penning. När händer nånsin sånt i motsvarande städer annorstädes i Europa? Så Otto fick vara med såklart. Först till mässan där det var nummerlappsutdelning och massa fynd för plånboken! Det som var årets grej då var uppenbarligen "kompressionskläder" fniss det skulle klämmas ihop både här o där för en bättre prestation. Det dröjde något år sedan såg man det här i Sverige också men det verkar inte ha slagit igenom på lika bred front. Jag vet inte om man ska vara glad eller ledsen för det, i estetikens namn i alla fall :O)
Maraton deltog vi dock endast i från åskådarplats, det var en blöööt historia och många av de anmälda kom aldrig till start, en hel del bröt men några plaskade tappert fram. Vi satsade alla våra krafter på att heja fram landsmän, skandinaver eller tja alla som såg ut att behöva det - förbrödringen är ju alltid så total när man är utomlands. Alla sken upp och blev superglada för vår uppbackning. Förutom när vi hejade på en stockholmsklubbs deltagare i sina oemotståndligt vackra banlontrikåer, dom hade liksom inte tid eller lust att vinka eller le. Inga krafter kvar måhända?
Förutom Berlin maraton så var det soligt och 26 grader varmt, man satt på uteserveringarna i kortärmat och lapade glass, sol och öl å var absolut jätteledsen för att man inte satt på jobbet hemma i regniga Sverige i stället. Banorna var i princip helt folktomma så det var bara att brassa på och varva runt så mycket man önskade. En del matställen var stängda men i gengäld pågick många skördefester runtom. Man kan konstatera att Flaeming är paradisets förgård för alla sanna rullare. Och kom ihåg att jag varnade dig! En gång är aldrig bara en gång...
Ludvika finns också på kartan
Vi snurrade omkring med bilen i lilla Ludvika ett par varv innan vi först bunkrade snabba kolhydrater på Statoil och därefter parkerade utmed sjön Väsmans östra strand. På med all utrustning och iväg norrut utmed stranden. Det höll inte sådär värst länge innan asfalten bitvis blev plågsamt dålig, jag vet faktiskt inte om den ens kan kallas asfalt på vissa sträckor men fram kom vi. Naturen och utsikten var vacker och människorna i de små stugorna utmed vägen var väldigt trevliga och intresserade av inlines.
I Stensbo, efter cirka 15 km, tog cykelbanan slut så vi vände och rullade tillbaka till bilen och beslöt att parkera om den. Vi for över järnvägen på en smal bilbro och parkerade i sjöns södra ände. Därifrån rullade vi 18 km per inlines via Gonäs, Saxdalen, Blötberget till slutänden i Grängesberg.
Banvallen gick genom lite enformigare skog och inte precis någon utsikt, däremot var asfalten nylagd och klanderfri. Det bar svagt uppför till Grängesberg där man hittar ett litet centrum och har man tur är det öppet. En korvmoj, ett Konsum, ett gäng gubbar på en bänk, en raggarbil med traktens ungdomar. Typ så. Sen får man en härlig rull nerför samma sträcka igen.
Hade det varit bättre asfalt norrut och några kilometer längre kanske det hade varit värt att promota som inlineseldorado men nu får det bli lite been there seen that, även om det var helt ok nice på alla sätt o vis. Lite kort åksträcka bara för att åka bil ända hit om man inte råkar vara i trakten. En trakt som fö är väl värd att besöka, även utan inlines.
Jag var faktiskt tillbaka vid ytterligare ett tillfälle och rullade delen från Ludvika till Grängesberg tur och retur. Men det var mest för jag var i trakten med inlinesen i semesterpackningen och fick chansen att visa sträckan för ännu en rullnörd. Timmarna innan vi beträdde asfalten hade där gått en mopedtävling av stapeln, så lite fart och rull finns det trots allt i Ludvika. Ett tips till deras turistbyrå måhända.
