Inlinesresor

 

Det visar sig att danskarna beslöt sig tjugotalet år efter förlusten i kriget mot tyskarna 1864 att bygga ett befästningsverk för att skydda huvudstaden mot invasion i eventuella nya krig och därför antog ett av dåtidens största byggnadsprojekt. Man anlade bunkrar, underjordiska gångar, skapade ammunitionsupplag och till o med ett snillrikt system av vallgravar och vattensystem där de efter vilje helt eller delvis kunde låta översvämma trakterna norr om Köpenhamn för att på så sätt hålla fienden stången. Efter första världskriget med dess förnyade vapenslag och förändrade krigföring var detta enorma bygge redan utdaterat. Området var militärt och delvis avlyst långt in på 2000-talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Vestvolden 

 

Eftersom man skissat på hur alla tunga artilleripjäser och ammunition snabbt skulle kunna föras fram till stridslinjen och även vid behov förflyttas till flanker där det behövdes förstärkning så byggdes en, numera nedlagd, järnväg bakom skansarna. Och det är där vi kommer in i bilden! Efter ett besök på turistbyrån i Köpenhamn där vi tänkt hämta upp lite mer precisa kartor, anträdespunkter och ev annan information blev det som så många gånger förr att vi helt enkelt fick köra en liten privatutbildning för personalen i vad som egentligen finns att se och göra i deras närhet... Vi fick i alla fall ett hett tips om vilket pendeltåg vi förmodligen kunde anbringa oss till starten med så vi fyllde våra ryggsäckar med matsäck på Netto och hoppade på ett öde pendeltåg till Avedöre station där vi resolut skuttade av i regnet och försökte samla våra styrkor. Det kändes ungefär som att bege sig till en öde nedsliten oönskad förort där man som bäst eldar upp bildäck som söndagsnöje. Vi saknade helt karta, vår enda ledning var en utskriven bild ifrån http://www.befaestningen.dk (under publikationer) men trots att ingen av oss tjänstgjort det minsta lilla i scouterna så enades vi om att följa en vattentäkt i riktning mot vad som verkade vara en liten öppning i skogen i förmodat rätt väderstreck.

 

På så vis anträffade vi starten på den ca 15 km långa såphala Vestvolden i lätt regn. Fram tills natten innan vi tänkt anträda dessa befästningsverk var det naturligtvis bortåt 15 grader varmt, vindstilla och sol i den danska huvudstaden. Men på natten brakade ett riktigt oväder in och ösregn samt vind slog ned vartenda litet multnande löv på den allékantade fd järnvägen tillsammans med grenar, pinnar, kottar å fasen vet om inte en o annan stridsvillig barkborre bromsande bet i hjulen medan man tappert halkade förbi. Jag kan nog med stor sanningshalt påstå att jag nätt o jämnt inte tog ett enda fullt skär på hela banan, med något litet undantag där vi passerade över korsande väg o det därmed inte fanns några träd som kunde släppa sina illasinnade halkminor på underlaget.

 

Sålunda blött, halt och en smula kallt men humöret var ändå på topp, det var intressanta omgivningar. Det var fantastiskt bra asfalt och sådär underbart järnvägsplatt. Vi stannade emellanåt för att kika in i befästningar och värn och för att mumsa lite matsäck, detta var ju ändå semester. När vi kommit halvvägs såg vi små vimplar av Dannebrogen och en skylt som förkunnade att Ejbybunkern firade årsdagen av sitt öppnande för allmänheten så man var välkommen in på rundvandring och gratis tårta! Så det kunde vi såklart inte motstå, av med skrillorna, på med värmeplagg och ner i bunkern. Den byggdes på 50-talet för att stå emot det kalla kriget och hölls i bruk långt in på 2000-talet bland annat härbärgerandes militära datorer. http://www.befaestningen.dk/materiale/files/foldere/ejbybunkeren.pdf Som överallt annars i Danmark fick vi ett furstligt mottagande när de förstod att vi kom rullande här i livet.

 

 

Just denna dag (!) hade man även ordnat så medlemmar ur Dansk Militärhistorisk Köretöjs-förening (http://www.dmkf.dk) kom dit och visade upp några av sina coola fordon. Det var så det kom sig att vi fick provcykla en äkta militär ordonnanscykel från andra världskriget, komplett med ramhängd väska och allt. Ägaren hade till och med deltagit i lopp liknande Vätternrundan med cykeln (respekt!). Den var förvånansvärt lättcyklad och snarlik en helt vanlig cykel förutom något tung ram förstås, karbon var inte på var mans läpp på 40-talet. Det slog mig när jag beundrade och förundrades över hur ett så fullständigt antikt föremål kunde vara så tja ändå modernt att min käre far mycket väl kunde upplevt en liknande cykel first hand. Antingen har jag inte fattat hur nära ett världskrig i tid vi egentligen är alternativt hur förhistoriskt gammal min älskade pappa måste vara....? Vi stannade länge och pratade med de trevliga medlemmarna och beundrade deras fordon samtidigt som vi förkovrade oss om förgasare, ambulansflak i trä och sidovagnar. Om jag får tråkigt som pensionär då vill jag absolut skaffa mig ett schysst fordon och haka på grabbarna när de åker runt på uppvisningar! (Vem vet det kanske blir i en då uråldrig Bv206 haha! Så jag kan med blöt blick och nostalgiskt leende berätta om när det minsann begav sig. Här är knappen för motorrumsfläkten förstår ni barn små, den va man tvungen att slå på i 60 sekunder varken mer eller mindre innan man......) Tyvärr var det väldigt få som hade hittat dit när vi var tvungna att dutt-dutt-dutta oss vidare på våra inlines, men jag hoppas verkligen att danskarna hoppade ur dunbolstren och tog en sväng förbi under dagen.

 

Nåväl vi halkade ner till änden av järnvägen vid Uterslev Mose och därvidlag for vi också av den enda vettiga utskrift vi hade. Vi var i änden av 'Översvömmelsen' så långt var vi med och något slags improviserat väderstreck fanns väl i sikte och en tanke om att åtminstone hinna till Charlottenlunds fort vid havet i Nordöst för tiden hade vid det här laget sas totalt halkat ifrån oss. Vi stod och djupandades lite på viadukten till en motorväg, djupandning är bättre än munhuggning, och avlägsnade lite löv o slirig gegga ur våra fot-fordon. På denna gudsförgätna plats kommer plötsligt en skäggig gubbe kämpandes i motlutet på sin cykel. Jag tänkte att jag måste ju ändå fråga om än bli avfräst med någon guttural dansk svordom men se - jag hade glömt att i landet Danmark är alla lycraförsedda inlinesåkare kungar!! Han stannade och försökte så grundligt utreda vägen till Gladsaxe Fort så jag befarade ett tag att jag skulle få ringa pensionsmyndigheten o be dem sända första avin till Köpenhamns norra förorter. Men så trevligt förstås! När han sånär var på väg att cykla vidare kom han på att frun hade ju försett honom med tockendäringe modern manick allmänt kallad mobiltelefon o i den fanns nåt fiffigt litet knappelidutt kallat gps och när vi lutade oss närmare över hans blinkande skärm så förnimmer jag ett plötsligt flammande rött sken i ögonvrån. Där står ena åk-kamraten rödare än Rudolf på (h-)julafton i den hastigt uppkomna insikten att även han äger ju faktiskt en såndär tingest...

 

Så vi tackar så översvallande för alla anvisningar han givit oss (som dessutom visade sig vara rätt åt pipsvängen) och skejtade iväg på fantastiska cykelvägar förbi Gladsaxe, Lyngby och till Charlottenlund ända vid havsbandet. Det var fantastiskt att äntligen få bränna iväg i lite hastighet några mil! Precis framme vid fortet började det ösregna så vi beslöt att ta en inomhusmiddag på ett mysigt söndagsöppet café. Just som vi sedan bestigit kullen upp till luftvärnskanonerna på Charlottenlunds fort började det åska, blixtra och ösregna så vi bestämde oss helt enkelt för att nu fick det vara färdigåkt. Vi tråcklade oss tillbaka till hotellet och rödvinet för 400 kronor buteljen från Santenay, där vi tidigare bott på inlinesresa, som vi inhandlat dagen innan i en ursöt vinbutik på Ströget. På Ströget stod för övrigt danska Hjemmevärnet och värvade medlemmar. Jag är faktiskt rätt nyfiken på vad en mer påtaglig krigsupplevelse gör för viljan hos folk att enrollera sig i sitt Hemvärn?

 

 

 

 

Flög ner till Köpenhamn på weekendsemester för att bland annat testa deras Friday Night skate. Temat för kvällen, eftersom det var den sista rundan för året och därmed något mörkt och faktumet att det var fredag den 13:e, var Horror og Lys. En del hade klätt ut sig i fantasifulla teman bland annat fotografen som for omkring som en furie på hjul i någon grön Frankenstein-utstyrsel.

 

Starten gick 20:00 från Solbjergs Plads bakom Frederiksbergs tunnelbanestation. Det var ett par tusen deltagare i alla åldrar, med tonvikt på yngre. Det var det mest odisciplinerade inlines-event jag deltagit i; folk körde kors o tvärs över fötterna på en, man fick understundom agera broms och krockkudde och 'blockers' hade ett tufft jobb att hålla ordning i leden. Detta är väl bara ett tecken på att vi befann oss hos danskarna - folket som får aversion mot ordning å regler med välllingen förmodligen :O) Få hade hjälm och åkskickligheten var lägre än den brukar vara på liknande tillställningar så därav var tempot ganska lågt.

 

Men danskarna är ju även bra på att leva livet så stämningen var god, tummen upp från start till mål. Arrangörerna hade stångats med polismyndigheten så vi fick till och med skejta en bit på Ströget. Turen gick i centrala Köpenhamn och vi var definitivt en happening när vi rullade förbi det turistpackade Nyhavn. Och som det inte vore nog så hade arrangörerna tagit temat till en högre nivå och fick oss att skejta genom en fullständigt becksvart kyrkogård! Det var verkligen en udda upplevelse. Man mer anade än såg vare sig vägen, gravstenarna eller medåkarna såvida det inte var någon av dem som virat in sig i julgransbelysning. En lätt absurd känsla att skejta fram på känn över en kyrkogård med fullt musik-ös från stereos som några rullare släpat med sig. Detta kan bara hända i Danmark! Jag var oupphörligt förvånad att vi inte blev arresterade, men å andra sidan så rullade ju polisen både i front och köslut så de verkade ju helt ok med detta iaf väldigt osvenska grepp...

 

Köpenhamn har väldigt bra cykelbanor att skejta på upptäckte vi på vägen från nighskatet tillbaka till hotellet. Väldigt väl underhållna och danska cyklister verkar (något förvånande kanske) galet väldisciplinerade.

 

Eftersom jag skulle flyga till Malmö på semester ett par dagar med yngsta dottern så slängde jag med min inlinesutrustning i handbagaget. Jag passade på att testa Malmö Night Skate på fredagen.

 

Starten gick ifrån Folkets park med ett hundratal ansamlade intressenter på hjul. Halva styrkan verkade komma från Danmark, och mertalet av dessa hade klätt ut sig i peruker, lösnäsor, tighta brottartrikåer och andra fantasifulla utstyrslar.

 

På ett ställe var det fri fart i något hundratal meter annars var det ett väldigt snällt tempo.En runda på kanske ptjah 2,5 mil? Färden gick ut till Emporia där det var stopp för en paus och sedan rullade vi in mot de centralare delarna av staden igen, där de kvällsätande turisterna på uteserveringarna applåderade när vi susade förbi.

 

Ett helt ok lovvärt initiativ och tyvärr något vi är i total avsaknad av här uppe i den kungliga Hufvudstaden. Jag var lite förvånad över att inte fler hade tagit chansen att ta en sväng på sina hjul, förhållandena kunde knappast varit bättre med sol, värme och vindstilla.

 

Jag hade ingen kamera med men här finns ett klipp från Malmö Night Skates facebooksida som visar hur glada Malmöpolisen i alla fall är för det hedervärda uppdraget att få eskortera turerna. Befälsbilen dundrar The Final Countdown över de yttre högtalarna just som vi rullar in för pausen vid Emporia:

 

 

Och här är deras hemsida:

Under senaste besöket i Flaeming skate var det galet varmt. Solen stod som spön i backen på dagarna och på nätterna mullrade otroliga värmeåskväder. Jag har aldrig någonsin upplevt såna åskväder och om sanningen ska fram så slipper jag det gärna igen. Det var så man ville be grabbarna sitta tätt, tätt under bordet och hålla handen. Väl hemma igen läste jag i en skaderapport att det anrika tyska värmerekordet hade slagits inte mindre än 44 gånger under veckan! Och därutöver var det utslagen elförsörjning och översvämningar. Och som det regnade!

 

Grabbarna som känner till hur urusel jag är på att vätska upp mig tjatade var tionde minut när vi skejtade om att jag måste komma ihåg att dricka. Det gick sådär kan man konstatera i backspegeln. Kvällen innan vi ska färdas ner mot Rhendalen blir jag tillslut så febrig och dålig så de tvingar mig till akutsjukhuset i grannstaden Luckenwalde. Jag vägrar in i det längsta. För mitt inre ser jag östtyska bastanta sköterskor med sprutor tjocka som pekpinnar, utarmade sjukhuskorridorer ni vet målade halvvägs vertikalt med mentalblått och resten smutsvitt och utrustning från det kalla krigets dagar. Tillslut är jag dock så dålig så de lyckas baxa in mig i hyrbilen och kör iväg. Väl framme återfår jag mina krafter när jag ser rader av metallsängar uppradade som hos självaste sister Ratched. Jag skriker i feberyra nej nej jag vägrar inte ett gammalt östtyskt sjukhus, jag kommer bli inlagd, vem vet vad de gör med avdankade svenskar, låt mig slippa! Varpå G suckar, himlar med ögonen o säger Sluta sjåpa dig nu det är ARKIVSKÅPEN du ser i långa rader!! Och naturligtvis ni har ju redan gissat, sjukhuset var modernt, personalen trevlig, de har nog inte ens sett Gökboet i denna delen av Tyskland. Efter lite dropp, mediciner, en o annan förmaning och ett antal tusenlappar senare så frågar jag listigt läkaren om det är ok att jag om två dagar kör ett lopp? Ja det får jag känna efter själv och så länge jag har koll på vätskeintaget och tar min medicin så ska det inte vara några problem. Jag berättade aldrig att loppet var 135 km långt.

 

Nåväl, eftersom jag på denna resa för första gången någonsin under min livstid (såklart!) glömt mitt försäkringskort hemma så fick man snällt casha ut sig själv från sjukhuset och fylla i intrikata blanketter på tyska. Bland annat om när man klev över gränsen, syftet med vistelsen och bedyra att man minsann inte begett sig till Luckenwalde enkom för det outsägliga nöjet att besöka akuten för någon åkomma man gått och släpat på i svett o vedermöda redan hemma i Sverige. Sedan skickade sekreteraren av misstag de sannerligen grundliga proverna från labbet (de upptog nästan fler sidor än min c-uppsats från universitetet typ) till tadaa Polismyndigheten i Stockholm. I Tyskland antar jag att adressen på nåt sätt är angiven i passet, för hon hade kopierat av det som stod där i god tro att där bodde ägaren till denna omfattande tillika egenhändigt bekostade rapport. Man ser framför sig den intet ont anande postöppnaren som sitter där en vanlig måndagmorgon med en sur kopp kaffe och undrar om blodet som är skärskådat ner i minsta molekyl och beskrivet på tyska ska till ....mordroteln möjligen? :O)

 

Dagen efter packar vi in oss i en hyrbil för att ägna dagen åt en av mänsklighetens minst sexiga företeelser: autobahn. Inför resan hade en av grabbarna fått det storstilade uppdraget att boka hyrbil. När den ska hämtas ut kliar han sig grundligt i roten och funderar på hur f-n det kunde blir BILLIGARE än beräknat - jag menar när händer nånsin nåt sånt? Det dröjer inte så värst många mil i det fortsatt utomordentligt varma vädret innan vi förstår varför. Den lilla budgetbilen, modell nålask, ni vet en sån som man får in två korslagda grässtrån i bakluckan på och därför tronar resten av bagaget upp sig som ett byggnadsmonument i baksätet, saknar varje tillstymmelse till luftkonditionering. Att vi inte blev arresterade för osedlighet är en gåta (jag har fortfarande bilder i min ägo som nog kan pressa en å annan krona ur objektet i fråga). Det var långt till Rhendalen. Enda anledningen att vi inte tog livet av varandra var förmodligen för ingen orkade.

 

Nästan framme i målet för dagen, staden där loppet skulle starta, fastnar vi i ett så makalöst regnoväder så jag trodde vi skulle sköljas ner i floden och försvinna för gott. Det enda man såg var vågor av regnvatten som vällde nerför vinsluttningarna och över vägen. Sedan snurrade vi omkring duktigt länge inne i centrum av Rüdesheim am Rhein. Staden är väl lika stor som Norrmalmstorg ungefär så man kan lätt förstå att hjärnkraften i denna minibil motsvarade vid denna tidpunkt knappt Jönssonligans församlade kapacitet. Hotellet drivs av sonen till den tidigare ägaren, men eftersom han förmodligen är en ung man med gott om saker för sig så har han installerat duktigt många kameror i byggnaden och överlåtit åt sin gamle far att sitta som back-up i andra änden av ett realtids cc-tv drama. Medan grabbarna parkerar bilen ringer telefonen på rummet. Have you found your room hör jag en röst raspa fram som en blandning mellan Don Corleone och Smokey Robinson. Ehh yes how did you know that får jag fram sådär lagom iq-späckat. (Ja va fan jag står kanske med luren i handen på rummet, hmm?) Well ville jag finna mitt bagage också så ville han bara tipsa om att vi hade glömt det i hissen!

 

Efter ytterligare lite konversation med den mystiske Bondfilms-inspirerade rösten står det klart att vi inte har någon tillgång till wifi på rummet, vi måste invänta sonens församlade talanger nästa dag. Därav beger vi oss ut på staden för att först reka var starten ska gå morgonen efter och sedan kloffsar vi i regnovädret till McDonalds för att låtsas äta en cheesburgare medan en flygbiljett hemöver behöver beställas. Vi är alla olika, jag bokade min ett halvår i förväg. Minst. Jag skulle nog kunna gissa på ett år faktiskt. Men så är heller inte wifi-nätter på McDonalds kanske något jag saknar i mitt liv. Speciellt inte till dubbla flygpriset.

 

Dagen D är här och jag måste erkänna att jag var rätt nervös. Vi travar ner till frukosten där namnen på gästerna var skrivna på assietter som bordsplaceringar. Jag tror Henry Ford himself hade varit imponerad av hur långt man kan driva idén om ett personalfritt hotell. Fast så dyker sonen upp mellan borden och hälsar på gästerna som dittills skött sig själva. Vi packar små ryggor med vatten (ja gissa om de tjatade konstant i 135 km samt före och efter. Fan vet om de slutat än?), ett litet tjuvknyckt frukostägg och andra centralstimulerande smulor och rullade ner till starten. Det var halt och blött å mycket folk. God stämning. Det var så himla mäktigt att rulla huvudgatan ut och iväg.

 

Efter bara någon mil slog vi halt. Vi skulle äntra en färja och skjutsas över till andra sidan floden. Naturligtvis lyckades de klippa lastningen så en av oss blev kvar på land till nästa färja. Vi lyckades kalibrera ihop styrkorna igen och skejtade västra stranden av Rhen förbi St Goar, Boppard, Spay upp till vändning efter halva sträckan i Koblenz. Trots regn och halka så flög milen förbi, i byarna stod allt från brandkåren till dagisbarnen och applåderade när man for förbi och tyskarna som deltog i loppet var otroligt trevliga. Det var flera stycken som rullade med musikanläggning på ryggen för att hålla stämningen på topp. Med tysk grundlighet pausade man var 1,5 mil för lite andhämtning och var 3:e för utskänkning av vatten, godis och frukt. K2 hade en följebil med utlåningsgrejer som riggade upp sig vid varje stopp så man kunde prova olika typer av inlines.

 

Polisen hade till uppgift att stänga av vägen och i kön fanns hela tiden ambulans och en "kvastbuss" som man kunde åka med ifall orken tröt. Vid vändningen i Koblenz fixade arrangörerna snabbt och enkelt till att utfordra alla deltagare, sponsorer hade skänkt vattenbuteljer och det fanns hembakta kakor att mumsa på. Stoppet var förlagt till fotbollsstadion, en sån himla mysig förbrödring att vädra fotsvetten i bänkraderna där tillsammans med folk ifrån 6 olika länder (en dansk fanns anmäld, holländare, schweizare o jag tror ett gäng ryssar) som alla förstår att uppskatta rullglädjen. Efter en längre lunchpaus var det så dags att börja återfärden mot Rüdesheim igen. 7 mil återstod och här var enda svackan för mig i loppet över huvudtaget. Det var trögt första milen och jag lyckades dessutom ett tag tappa bort mina landsmän. Men det gick i fortsatt lika galet vackra omgivningar och man skejtade förbi en sjuherrans massa slott och borgar, hela tiden utmed floden. Vips rullade man förbi Lorelei.

 

Allteftersom milen passerade så tacklade folk av men vi bet oss fast. En av grabbarna fick besöka ambulansen på sista stoppet och höll av förklarliga skäl nästan på att bli tagen av repet. På upploppet låg han bokstavligt talat sist. Så himla starkt att inge ge tappt utan mata på ett skär till. Och utan att man egentligen fattade hur så var man plötsligt i mål! Helt oskadd och så mäkta pigg i benen så vi buggade på efterfesten som tyskarna hade satt upp i målområdet, å lyckades på så vis hamna i lokalblaskan. En av polismännen från dagens motorcykelpatrull höll ett känslosamt tal om hur han varit med i alla år men nu var det dags för pension. Han tyckte det var sorgligt för han hade alltid trivts så bra med att få vara med och jobba på detta evenemang, då inlinesåkare är så speciellt fina sportsmannamässiga människor och alltid så trevliga. Jag förstår honom! Rhine on Skate var -om jag måste välja bland alla supertrevliga saker jag gjort på hjul - nog ändå DET absolut bästa!

 

 

 

Anmäl dig och se själv!