Inlinesresor

 

Det visar sig att danskarna beslöt sig tjugotalet år efter förlusten i kriget mot tyskarna 1864 att bygga ett befästningsverk för att skydda huvudstaden mot invasion i eventuella nya krig och därför antog ett av dåtidens största byggnadsprojekt. Man anlade bunkrar, underjordiska gångar, skapade ammunitionsupplag och till o med ett snillrikt system av vallgravar och vattensystem där de efter vilje helt eller delvis kunde låta översvämma trakterna norr om Köpenhamn för att på så sätt hålla fienden stången. Efter första världskriget med dess förnyade vapenslag och förändrade krigföring var detta enorma bygge redan utdaterat. Området var militärt och delvis avlyst långt in på 2000-talet. http://sv.wikipedia.org/wiki/Vestvolden 

 

Eftersom man skissat på hur alla tunga artilleripjäser och ammunition snabbt skulle kunna föras fram till stridslinjen och även vid behov förflyttas till flanker där det behövdes förstärkning så byggdes en, numera nedlagd, järnväg bakom skansarna. Och det är där vi kommer in i bilden! Efter ett besök på turistbyrån i Köpenhamn där vi tänkt hämta upp lite mer precisa kartor, anträdespunkter och ev annan information blev det som så många gånger förr att vi helt enkelt fick köra en liten privatutbildning för personalen i vad som egentligen finns att se och göra i deras närhet... Vi fick i alla fall ett hett tips om vilket pendeltåg vi förmodligen kunde anbringa oss till starten med så vi fyllde våra ryggsäckar med matsäck på Netto och hoppade på ett öde pendeltåg till Avedöre station där vi resolut skuttade av i regnet och försökte samla våra styrkor. Det kändes ungefär som att bege sig till en öde nedsliten oönskad förort där man som bäst eldar upp bildäck som söndagsnöje. Vi saknade helt karta, vår enda ledning var en utskriven bild ifrån http://www.befaestningen.dk (under publikationer) men trots att ingen av oss tjänstgjort det minsta lilla i scouterna så enades vi om att följa en vattentäkt i riktning mot vad som verkade vara en liten öppning i skogen i förmodat rätt väderstreck.

 

På så vis anträffade vi starten på den ca 15 km långa såphala Vestvolden i lätt regn. Fram tills natten innan vi tänkt anträda dessa befästningsverk var det naturligtvis bortåt 15 grader varmt, vindstilla och sol i den danska huvudstaden. Men på natten brakade ett riktigt oväder in och ösregn samt vind slog ned vartenda litet multnande löv på den allékantade fd järnvägen tillsammans med grenar, pinnar, kottar å fasen vet om inte en o annan stridsvillig barkborre bromsande bet i hjulen medan man tappert halkade förbi. Jag kan nog med stor sanningshalt påstå att jag nätt o jämnt inte tog ett enda fullt skär på hela banan, med något litet undantag där vi passerade över korsande väg o det därmed inte fanns några träd som kunde släppa sina illasinnade halkminor på underlaget.

 

Sålunda blött, halt och en smula kallt men humöret var ändå på topp, det var intressanta omgivningar. Det var fantastiskt bra asfalt och sådär underbart järnvägsplatt. Vi stannade emellanåt för att kika in i befästningar och värn och för att mumsa lite matsäck, detta var ju ändå semester. När vi kommit halvvägs såg vi små vimplar av Dannebrogen och en skylt som förkunnade att Ejbybunkern firade årsdagen av sitt öppnande för allmänheten så man var välkommen in på rundvandring och gratis tårta! Så det kunde vi såklart inte motstå, av med skrillorna, på med värmeplagg och ner i bunkern. Den byggdes på 50-talet för att stå emot det kalla kriget och hölls i bruk långt in på 2000-talet bland annat härbärgerandes militära datorer. http://www.befaestningen.dk/materiale/files/foldere/ejbybunkeren.pdf Som överallt annars i Danmark fick vi ett furstligt mottagande när de förstod att vi kom rullande här i livet.

 

 

Just denna dag (!) hade man även ordnat så medlemmar ur Dansk Militärhistorisk Köretöjs-förening (http://www.dmkf.dk) kom dit och visade upp några av sina coola fordon. Det var så det kom sig att vi fick provcykla en äkta militär ordonnanscykel från andra världskriget, komplett med ramhängd väska och allt. Ägaren hade till och med deltagit i lopp liknande Vätternrundan med cykeln (respekt!). Den var förvånansvärt lättcyklad och snarlik en helt vanlig cykel förutom något tung ram förstås, karbon var inte på var mans läpp på 40-talet. Det slog mig när jag beundrade och förundrades över hur ett så fullständigt antikt föremål kunde vara så tja ändå modernt att min käre far mycket väl kunde upplevt en liknande cykel first hand. Antingen har jag inte fattat hur nära ett världskrig i tid vi egentligen är alternativt hur förhistoriskt gammal min älskade pappa måste vara....? Vi stannade länge och pratade med de trevliga medlemmarna och beundrade deras fordon samtidigt som vi förkovrade oss om förgasare, ambulansflak i trä och sidovagnar. Om jag får tråkigt som pensionär då vill jag absolut skaffa mig ett schysst fordon och haka på grabbarna när de åker runt på uppvisningar! (Vem vet det kanske blir i en då uråldrig Bv206 haha! Så jag kan med blöt blick och nostalgiskt leende berätta om när det minsann begav sig. Här är knappen för motorrumsfläkten förstår ni barn små, den va man tvungen att slå på i 60 sekunder varken mer eller mindre innan man......) Tyvärr var det väldigt få som hade hittat dit när vi var tvungna att dutt-dutt-dutta oss vidare på våra inlines, men jag hoppas verkligen att danskarna hoppade ur dunbolstren och tog en sväng förbi under dagen.

 

Nåväl vi halkade ner till änden av järnvägen vid Uterslev Mose och därvidlag for vi också av den enda vettiga utskrift vi hade. Vi var i änden av 'Översvömmelsen' så långt var vi med och något slags improviserat väderstreck fanns väl i sikte och en tanke om att åtminstone hinna till Charlottenlunds fort vid havet i Nordöst för tiden hade vid det här laget sas totalt halkat ifrån oss. Vi stod och djupandades lite på viadukten till en motorväg, djupandning är bättre än munhuggning, och avlägsnade lite löv o slirig gegga ur våra fot-fordon. På denna gudsförgätna plats kommer plötsligt en skäggig gubbe kämpandes i motlutet på sin cykel. Jag tänkte att jag måste ju ändå fråga om än bli avfräst med någon guttural dansk svordom men se - jag hade glömt att i landet Danmark är alla lycraförsedda inlinesåkare kungar!! Han stannade och försökte så grundligt utreda vägen till Gladsaxe Fort så jag befarade ett tag att jag skulle få ringa pensionsmyndigheten o be dem sända första avin till Köpenhamns norra förorter. Men så trevligt förstås! När han sånär var på väg att cykla vidare kom han på att frun hade ju försett honom med tockendäringe modern manick allmänt kallad mobiltelefon o i den fanns nåt fiffigt litet knappelidutt kallat gps och när vi lutade oss närmare över hans blinkande skärm så förnimmer jag ett plötsligt flammande rött sken i ögonvrån. Där står ena åk-kamraten rödare än Rudolf på (h-)julafton i den hastigt uppkomna insikten att även han äger ju faktiskt en såndär tingest...

 

Så vi tackar så översvallande för alla anvisningar han givit oss (som dessutom visade sig vara rätt åt pipsvängen) och skejtade iväg på fantastiska cykelvägar förbi Gladsaxe, Lyngby och till Charlottenlund ända vid havsbandet. Det var fantastiskt att äntligen få bränna iväg i lite hastighet några mil! Precis framme vid fortet började det ösregna så vi beslöt att ta en inomhusmiddag på ett mysigt söndagsöppet café. Just som vi sedan bestigit kullen upp till luftvärnskanonerna på Charlottenlunds fort började det åska, blixtra och ösregna så vi bestämde oss helt enkelt för att nu fick det vara färdigåkt. Vi tråcklade oss tillbaka till hotellet och rödvinet för 400 kronor buteljen från Santenay, där vi tidigare bott på inlinesresa, som vi inhandlat dagen innan i en ursöt vinbutik på Ströget. På Ströget stod för övrigt danska Hjemmevärnet och värvade medlemmar. Jag är faktiskt rätt nyfiken på vad en mer påtaglig krigsupplevelse gör för viljan hos folk att enrollera sig i sitt Hemvärn?