Inlinesresor

Under senaste besöket i Flaeming skate var det galet varmt. Solen stod som spön i backen på dagarna och på nätterna mullrade otroliga värmeåskväder. Jag har aldrig någonsin upplevt såna åskväder och om sanningen ska fram så slipper jag det gärna igen. Det var så man ville be grabbarna sitta tätt, tätt under bordet och hålla handen. Väl hemma igen läste jag i en skaderapport att det anrika tyska värmerekordet hade slagits inte mindre än 44 gånger under veckan! Och därutöver var det utslagen elförsörjning och översvämningar. Och som det regnade!

 

Grabbarna som känner till hur urusel jag är på att vätska upp mig tjatade var tionde minut när vi skejtade om att jag måste komma ihåg att dricka. Det gick sådär kan man konstatera i backspegeln. Kvällen innan vi ska färdas ner mot Rhendalen blir jag tillslut så febrig och dålig så de tvingar mig till akutsjukhuset i grannstaden Luckenwalde. Jag vägrar in i det längsta. För mitt inre ser jag östtyska bastanta sköterskor med sprutor tjocka som pekpinnar, utarmade sjukhuskorridorer ni vet målade halvvägs vertikalt med mentalblått och resten smutsvitt och utrustning från det kalla krigets dagar. Tillslut är jag dock så dålig så de lyckas baxa in mig i hyrbilen och kör iväg. Väl framme återfår jag mina krafter när jag ser rader av metallsängar uppradade som hos självaste sister Ratched. Jag skriker i feberyra nej nej jag vägrar inte ett gammalt östtyskt sjukhus, jag kommer bli inlagd, vem vet vad de gör med avdankade svenskar, låt mig slippa! Varpå G suckar, himlar med ögonen o säger Sluta sjåpa dig nu det är ARKIVSKÅPEN du ser i långa rader!! Och naturligtvis ni har ju redan gissat, sjukhuset var modernt, personalen trevlig, de har nog inte ens sett Gökboet i denna delen av Tyskland. Efter lite dropp, mediciner, en o annan förmaning och ett antal tusenlappar senare så frågar jag listigt läkaren om det är ok att jag om två dagar kör ett lopp? Ja det får jag känna efter själv och så länge jag har koll på vätskeintaget och tar min medicin så ska det inte vara några problem. Jag berättade aldrig att loppet var 135 km långt.

 

Nåväl, eftersom jag på denna resa för första gången någonsin under min livstid (såklart!) glömt mitt försäkringskort hemma så fick man snällt casha ut sig själv från sjukhuset och fylla i intrikata blanketter på tyska. Bland annat om när man klev över gränsen, syftet med vistelsen och bedyra att man minsann inte begett sig till Luckenwalde enkom för det outsägliga nöjet att besöka akuten för någon åkomma man gått och släpat på i svett o vedermöda redan hemma i Sverige. Sedan skickade sekreteraren av misstag de sannerligen grundliga proverna från labbet (de upptog nästan fler sidor än min c-uppsats från universitetet typ) till tadaa Polismyndigheten i Stockholm. I Tyskland antar jag att adressen på nåt sätt är angiven i passet, för hon hade kopierat av det som stod där i god tro att där bodde ägaren till denna omfattande tillika egenhändigt bekostade rapport. Man ser framför sig den intet ont anande postöppnaren som sitter där en vanlig måndagmorgon med en sur kopp kaffe och undrar om blodet som är skärskådat ner i minsta molekyl och beskrivet på tyska ska till ....mordroteln möjligen? :O)

 

Dagen efter packar vi in oss i en hyrbil för att ägna dagen åt en av mänsklighetens minst sexiga företeelser: autobahn. Inför resan hade en av grabbarna fått det storstilade uppdraget att boka hyrbil. När den ska hämtas ut kliar han sig grundligt i roten och funderar på hur f-n det kunde blir BILLIGARE än beräknat - jag menar när händer nånsin nåt sånt? Det dröjer inte så värst många mil i det fortsatt utomordentligt varma vädret innan vi förstår varför. Den lilla budgetbilen, modell nålask, ni vet en sån som man får in två korslagda grässtrån i bakluckan på och därför tronar resten av bagaget upp sig som ett byggnadsmonument i baksätet, saknar varje tillstymmelse till luftkonditionering. Att vi inte blev arresterade för osedlighet är en gåta (jag har fortfarande bilder i min ägo som nog kan pressa en å annan krona ur objektet i fråga). Det var långt till Rhendalen. Enda anledningen att vi inte tog livet av varandra var förmodligen för ingen orkade.

 

Nästan framme i målet för dagen, staden där loppet skulle starta, fastnar vi i ett så makalöst regnoväder så jag trodde vi skulle sköljas ner i floden och försvinna för gott. Det enda man såg var vågor av regnvatten som vällde nerför vinsluttningarna och över vägen. Sedan snurrade vi omkring duktigt länge inne i centrum av Rüdesheim am Rhein. Staden är väl lika stor som Norrmalmstorg ungefär så man kan lätt förstå att hjärnkraften i denna minibil motsvarade vid denna tidpunkt knappt Jönssonligans församlade kapacitet. Hotellet drivs av sonen till den tidigare ägaren, men eftersom han förmodligen är en ung man med gott om saker för sig så har han installerat duktigt många kameror i byggnaden och överlåtit åt sin gamle far att sitta som back-up i andra änden av ett realtids cc-tv drama. Medan grabbarna parkerar bilen ringer telefonen på rummet. Have you found your room hör jag en röst raspa fram som en blandning mellan Don Corleone och Smokey Robinson. Ehh yes how did you know that får jag fram sådär lagom iq-späckat. (Ja va fan jag står kanske med luren i handen på rummet, hmm?) Well ville jag finna mitt bagage också så ville han bara tipsa om att vi hade glömt det i hissen!

 

Efter ytterligare lite konversation med den mystiske Bondfilms-inspirerade rösten står det klart att vi inte har någon tillgång till wifi på rummet, vi måste invänta sonens församlade talanger nästa dag. Därav beger vi oss ut på staden för att först reka var starten ska gå morgonen efter och sedan kloffsar vi i regnovädret till McDonalds för att låtsas äta en cheesburgare medan en flygbiljett hemöver behöver beställas. Vi är alla olika, jag bokade min ett halvår i förväg. Minst. Jag skulle nog kunna gissa på ett år faktiskt. Men så är heller inte wifi-nätter på McDonalds kanske något jag saknar i mitt liv. Speciellt inte till dubbla flygpriset.

 

Dagen D är här och jag måste erkänna att jag var rätt nervös. Vi travar ner till frukosten där namnen på gästerna var skrivna på assietter som bordsplaceringar. Jag tror Henry Ford himself hade varit imponerad av hur långt man kan driva idén om ett personalfritt hotell. Fast så dyker sonen upp mellan borden och hälsar på gästerna som dittills skött sig själva. Vi packar små ryggor med vatten (ja gissa om de tjatade konstant i 135 km samt före och efter. Fan vet om de slutat än?), ett litet tjuvknyckt frukostägg och andra centralstimulerande smulor och rullade ner till starten. Det var halt och blött å mycket folk. God stämning. Det var så himla mäktigt att rulla huvudgatan ut och iväg.

 

Efter bara någon mil slog vi halt. Vi skulle äntra en färja och skjutsas över till andra sidan floden. Naturligtvis lyckades de klippa lastningen så en av oss blev kvar på land till nästa färja. Vi lyckades kalibrera ihop styrkorna igen och skejtade västra stranden av Rhen förbi St Goar, Boppard, Spay upp till vändning efter halva sträckan i Koblenz. Trots regn och halka så flög milen förbi, i byarna stod allt från brandkåren till dagisbarnen och applåderade när man for förbi och tyskarna som deltog i loppet var otroligt trevliga. Det var flera stycken som rullade med musikanläggning på ryggen för att hålla stämningen på topp. Med tysk grundlighet pausade man var 1,5 mil för lite andhämtning och var 3:e för utskänkning av vatten, godis och frukt. K2 hade en följebil med utlåningsgrejer som riggade upp sig vid varje stopp så man kunde prova olika typer av inlines.

 

Polisen hade till uppgift att stänga av vägen och i kön fanns hela tiden ambulans och en "kvastbuss" som man kunde åka med ifall orken tröt. Vid vändningen i Koblenz fixade arrangörerna snabbt och enkelt till att utfordra alla deltagare, sponsorer hade skänkt vattenbuteljer och det fanns hembakta kakor att mumsa på. Stoppet var förlagt till fotbollsstadion, en sån himla mysig förbrödring att vädra fotsvetten i bänkraderna där tillsammans med folk ifrån 6 olika länder (en dansk fanns anmäld, holländare, schweizare o jag tror ett gäng ryssar) som alla förstår att uppskatta rullglädjen. Efter en längre lunchpaus var det så dags att börja återfärden mot Rüdesheim igen. 7 mil återstod och här var enda svackan för mig i loppet över huvudtaget. Det var trögt första milen och jag lyckades dessutom ett tag tappa bort mina landsmän. Men det gick i fortsatt lika galet vackra omgivningar och man skejtade förbi en sjuherrans massa slott och borgar, hela tiden utmed floden. Vips rullade man förbi Lorelei.

 

Allteftersom milen passerade så tacklade folk av men vi bet oss fast. En av grabbarna fick besöka ambulansen på sista stoppet och höll av förklarliga skäl nästan på att bli tagen av repet. På upploppet låg han bokstavligt talat sist. Så himla starkt att inge ge tappt utan mata på ett skär till. Och utan att man egentligen fattade hur så var man plötsligt i mål! Helt oskadd och så mäkta pigg i benen så vi buggade på efterfesten som tyskarna hade satt upp i målområdet, å lyckades på så vis hamna i lokalblaskan. En av polismännen från dagens motorcykelpatrull höll ett känslosamt tal om hur han varit med i alla år men nu var det dags för pension. Han tyckte det var sorgligt för han hade alltid trivts så bra med att få vara med och jobba på detta evenemang, då inlinesåkare är så speciellt fina sportsmannamässiga människor och alltid så trevliga. Jag förstår honom! Rhine on Skate var -om jag måste välja bland alla supertrevliga saker jag gjort på hjul - nog ändå DET absolut bästa!

 

 

 

Anmäl dig och se själv!