Da Capo i Vinets förlovade land
Som sagt Bourgogne var en sån genuin hit så jag drevs av att få visa den för fler inlinesnördar. Tyvärr kunde bara två stycken gamla bekanta följa med året efter och jag kände för ett stort bullrigt gäng så jag frågade två för mig i princip helt okända människor om de ville följa med. Jag kände till att de kunde åka lite inlines men inte så stort mycket mera. Det krävdes ganska omfattande insatser inför resan med information, tips på packlistor, kartor, träffar, bilder, hemsidor, priser and what not för att få dem på banan. Det blev inte helt lyckat, jag tror man behöver ha ett visst mått av åkstyrka och en speciell äventyrsgen för att uppskatta så här udda resor.
Vi startade som tidigare med flyg till Paris men denna gång försökte vi vara smarta och ta den något rakare vägen....TGV stannade nämligen utmed rälsen nära Mâcon och därifrån kunde man skumpa på den sötaste lilla anslutningsbuss jag någonsin pressat in min fullpackade ryggsäck i. Det var som att åka färdtjänstens route 66 för er som känner till den sötsaken. Det algeriska uttrycket "när kon såg en fransman" kom för mig, när de franska damerna & herrarna såg oss med hjälmar, rygg- och vattensäckar, dator (!) och rullskridskor i en salig röra.
Vi tog in på samma hotell som sist. Beskäftigt "kände jag igen mig" när bussen rullade fram i stan och så fick vi alla kliva av...medan bussen tuffade vidare till hållplatsen - precis utanför dörren till vårt hotell! En i sällskapet, som möjligen aldrig varit i Frankrike o inte känner till att fransmännen i stort sett övertrumfar hela det anglosaxiska riket i väderprat innan man cirklar in sig på det man egentligen skulle vilja haft sagt 45 minuter tidigare, gick fram till incheckningsdisken och skapade permafrost från start. Mitt kreditkort som skulle täcka 5 sängar blev som motdrag 'av misstag' avkodat så jag stod i Frankrike i närmare 2 veckor utan försöjning, eftersom jag blott o enbart hade ett kreditkort med mig. Det kan inte sägas nog tydligt, det krävs en himla massa medhårs klappande när frosten redan slagit till! Det är i längden enklare att prata väder trots allt eller för evigt få den barska domen i en nasal fråga: är ni ryssar?! (Det är tydligen det absolut brutalaste man kan vara i oförfining enligt fransmännen) Ryssar kan inte räkna med särdeles omfattande service, såvitt jag förstår.
Nåväl även detta år regnade det och faktiskt ända in på nästföljande morgon. Det var kallare vår än i mannaminne och det var nästan svårt att få alla kläder att räcka till. Ett kungarike för vantar! Läget förbättrades drastiskt av illasinnade svenskar som messade att det va typ 30 grader varmt i Kiruna. Kvällen hängde vi på 'byn' och morgonen därpå skulle vi inte ta taxi. Enligt gruppen behövde vi tänka budgetmässiga tankar. Så vi spenderade bokstavligt talat halva dan med att vela efter bussen (och att bunkra lunch i den lilla supermarketen). I någon rondell dunsade vi tillslut av o kloffsade alltmer modstulet några kilometer mot en regnvåt och hal inledning på banvallen.
Vi övernattade i Cluny, samma hostelleri som sist. De hade fortfarande uppdelningen vill ni ha renovated rööm or not renovated rööm. Det icke renoverade röömet va billigare så det fick det såklart bli. Fullt komfortabelt. På hotellet bar det sig inte bättre än att en väninnas mans bussbolags chaufförer råkade husera för nattvila (världen är ju alltid så liten!) så dom busade vi såklart lite med. För att inte tala om hur vi busade med bussbolagets ägare...via frugan lät jag förfärat fråga per sms vad är det för chaufförer ni har egentligen, herregud dom super o svinar och jeeze. SKOJJAR DU?!! Fick jag omgående i ett svars-sms. Nejj de håller hela hotellet i skräck, här kommer man inte få en blund i ögonen!!! Det blev rätt lyckat tycker jag själv :O) Det krävdes vissa omfattande försäkringar efteråt att det bara var skämt, hehe. Speciellt med tanke på att de var de snällaste, raraste chaffisar som man kan tänka sig. De putsade på bussarna, och ägnade sin lediga tid åt att cykla runt i grannskapet. De till o med agerade kurir (på cykel!) åt de två tjejerna som uppenbarligen måste missuppfattat packlistan med ett ansenligt antal kilo och pinnade iväg med deras packning i förväg till nästa boende.
Dagen efter rullade vi till ett nytt charmigt boende. Inte utan vissa omvägar eller hur är det man brukar säga; tur vi gick vilse så vi fick se lite mer. Men det gulliga i den historien är att när gruppens kompletta tekniknörd (han som ALLTID blir haffad på flygplatserna, o tacka faan för det han har en halv FRA-anläggning med sladdar, tekniska gadgets, datorer och totalt omistliga prylar med sig) plockar fram GPS:en då vet man vad klockan är slagen. Då finns inga karttecken, väderstreck eller annan lämplig information som tex skyltar om de inte stämmer med hans lilla kartruta i handen, och förfärande sällan stämmer det faktiskt. Fram kommer vi, oftast, men efter ganska omfattande stridsövningar. I blodsockrets förlorade spår brukar det vara mindre roligt, men efteråt är man en bra historia rikare om än med en trumpen min från GPS-ägaren om han är i närheten när den omtalas.
Nåväl vi var framme vid domänen där vi bokat boende. Vi klapprade på en stor port i en hög mur. Vi klapprade och klapprade och började så smått förtvivla. Vi fick fatt i en telefon och ringde tillslut upp för att tala om att jo vi står härnere och klapprar på porten. Det var ett enormt ställe! Som ett litet slott. Komplett med spöke o allt. Det visade sig vara en äldre man, vars fru gått bort rätt tidigt, som bott där och de fyra barnen flyttade så småningom hemifrån och förädlade sig på andra platser medan huset förföll. Så tillslut när mannen avled i hög ålder så var ingen av släktingarna intresserade av att ha det kvar utan ett äldre par från en helt annan del av Frankrike slog till och köpte detta kråkslott. De hade B&B med tillvalet middag, som vi turligt nog tackat ja till. Vi fick sitta i stora salongen bredvid en pampig kakelugn och äta en absolut delikat middag som frun kreerade i köket och mannen något valhänt bar fram till bords. Till en spottstyver i sammanhanget. Det var nästan bara lokalt producerade råvaror och allt hemlagat. Körsbärssylt på bär från den enorma trädgården som dolde sig bakom den höga muren. Sen bar det sig inte bättre än att världen blev sådär liten igen. När vinet bars fram så kände en tjej igen etiketten - men det här vinhuset var ju hennes väninna "delägare" i. Jomen det var en bit uppför gatan, vi kunde kolla imorgon.
Så efter en absolut formidabel natt i rosablommigt rum med fluffiga sängar så åt vi en fantastisk frukost och knöt på oss inlinesen. Paret skulle kånka iväg den där väskan som skickades framåt med för mycket packning pas de problem pas de problem comme il faut i de här trakterna jodå. Så vi rullade till Domaine de Ragot, bankade på dörren, ut kom en något yrvaken dam som visst gärna visade vintillverkningen lite hastigt om vi ville. Ni förstår: Frankrike o inlines!
Jahapp efter lite inköp av vin (in Rome do as the Romans) till dagens rull-lunch ute i det fria så huttrade vi vidare i det något instabila vädret. Inför Chalôn-passeringen det här året så hade vi google-earthat fram en klockren passage och hittade till kanalerna, med en liten detour förbi Lidl i en rondell för proviantering av den fastare delen av lunchen. Sen rullade vi uppför alla slussarna, förbi Chagny och upp till ännu ett B&B i Santenay. Naturligtvis utan att ta den enkla vägen som jag ju kunde sedan året innan, herregud va ska man med en GPS till om man bara ska hålla på och rulla rätt på hela tiden! :O) Ännu ett stort härligt rum med utsikt över vinfälten. På kvällen gick vi ner på byn och åt en brakmiddag på en krog som ägarna paxat sista stolarna åt oss på, den lär ha haft en stjärna i Guide Michelin. Budgetresa och budgetresa, ibland måste man väl spendera lite av det man budgetat ihop, n'est ce pas?
Nästa dag rullade vi upp till Nolay och fikade lääänge, för att få upp värmen, bredvid den uråldriga marknadsplatsen mitt i byn. Sedan ner igen och till den rullbara cykelledens ände, nämligen byn som gud glömde - japp ni minns St Leger sur Dheune. Efter det går det att cykla vidare på nationella cykelrutter men inlines icke. Det är spikmatta ala asfalt och galna fransmän med förmodat osunt höga blodtryck i små bilar. Pröva inte det om du vill slippa äta din middag genom ett sugrör resten av livet.
Vi rullade tillbaka i riktning Dennevy med en GPS av någon anledning i högsta hugg. Vi fick bo hos familjen Coste som driver B&B. Vi bjöds på en helt otrolig middag med små rapphöns i folie, vin hit o vin dit (det ingick en halv flaska enligt menyn jojo nån i värdfolket måste glömt detta och kan svårligen gått plus så som de skämde bort oss!), hembakt bröd alltså har ni inget annat för er åk till familjen Coste i Dennevy! Gud måste ha sänt dem till mänskligheten att ta hand om, roa och mata. Vilka underbara människor! På morgonen hade herr Coste satt egen filbunke till oss till frukost. De sänder fö fortfarande julkort, bara en sån sak.
Vi samtalad hela kvällen med värdfolket och tvärs va det var kom de fram till att oh la la vi var i knipa. Vi skulle till Paris med TGV dagen efter och hade räknat ut hur vi skulle anlända vid Place de la Bastille i tid för att vara med på söndagsrullen Roller & Coquillages. Men öhh har ni biljetter då? Ehh nä dom köper man ju i en såndär söt liten automat på stationen tyckte vi förnumstigt. Esther tog direkt rodret, ringde franska SJ, styrde upp bokning och betalning, bokade en taxi åt oss till morgonen därpå, ställde klockor och rättade upp frukostbestyren - kort sagt om Esther varit Rommel hade tyskarna aldrig förlorat kriget! I allt planerande och drömmande över knapparna på senvintern hade jag missat att fransmännen vallfärdar omkring på Kristi himmelsfärd och tågbiljetter är bristvara. Men vi kom i tid till Paris, hann slänga in packningen på vårt hotell, kasta i oss lite 'sallad chevre chaud' till lunch på en uteservering och sen ut i rullandets virvlar.
Vi hade sån tur att söndagens rutt ledde förbi alla sevärdheterna med Notre Dame, Seine, Eiffeltornet - toutes! Så där o då bestämde jag att jag måste ju för fasen tillbaka till Frankrike året efter igen och åka inlines! Så det gjorde jag.
Vi startade som tidigare med flyg till Paris men denna gång försökte vi vara smarta och ta den något rakare vägen....TGV stannade nämligen utmed rälsen nära Mâcon och därifrån kunde man skumpa på den sötaste lilla anslutningsbuss jag någonsin pressat in min fullpackade ryggsäck i. Det var som att åka färdtjänstens route 66 för er som känner till den sötsaken. Det algeriska uttrycket "när kon såg en fransman" kom för mig, när de franska damerna & herrarna såg oss med hjälmar, rygg- och vattensäckar, dator (!) och rullskridskor i en salig röra.
Vi tog in på samma hotell som sist. Beskäftigt "kände jag igen mig" när bussen rullade fram i stan och så fick vi alla kliva av...medan bussen tuffade vidare till hållplatsen - precis utanför dörren till vårt hotell! En i sällskapet, som möjligen aldrig varit i Frankrike o inte känner till att fransmännen i stort sett övertrumfar hela det anglosaxiska riket i väderprat innan man cirklar in sig på det man egentligen skulle vilja haft sagt 45 minuter tidigare, gick fram till incheckningsdisken och skapade permafrost från start. Mitt kreditkort som skulle täcka 5 sängar blev som motdrag 'av misstag' avkodat så jag stod i Frankrike i närmare 2 veckor utan försöjning, eftersom jag blott o enbart hade ett kreditkort med mig. Det kan inte sägas nog tydligt, det krävs en himla massa medhårs klappande när frosten redan slagit till! Det är i längden enklare att prata väder trots allt eller för evigt få den barska domen i en nasal fråga: är ni ryssar?! (Det är tydligen det absolut brutalaste man kan vara i oförfining enligt fransmännen) Ryssar kan inte räkna med särdeles omfattande service, såvitt jag förstår.
Nåväl även detta år regnade det och faktiskt ända in på nästföljande morgon. Det var kallare vår än i mannaminne och det var nästan svårt att få alla kläder att räcka till. Ett kungarike för vantar! Läget förbättrades drastiskt av illasinnade svenskar som messade att det va typ 30 grader varmt i Kiruna. Kvällen hängde vi på 'byn' och morgonen därpå skulle vi inte ta taxi. Enligt gruppen behövde vi tänka budgetmässiga tankar. Så vi spenderade bokstavligt talat halva dan med att vela efter bussen (och att bunkra lunch i den lilla supermarketen). I någon rondell dunsade vi tillslut av o kloffsade alltmer modstulet några kilometer mot en regnvåt och hal inledning på banvallen.
Vi övernattade i Cluny, samma hostelleri som sist. De hade fortfarande uppdelningen vill ni ha renovated rööm or not renovated rööm. Det icke renoverade röömet va billigare så det fick det såklart bli. Fullt komfortabelt. På hotellet bar det sig inte bättre än att en väninnas mans bussbolags chaufförer råkade husera för nattvila (världen är ju alltid så liten!) så dom busade vi såklart lite med. För att inte tala om hur vi busade med bussbolagets ägare...via frugan lät jag förfärat fråga per sms vad är det för chaufförer ni har egentligen, herregud dom super o svinar och jeeze. SKOJJAR DU?!! Fick jag omgående i ett svars-sms. Nejj de håller hela hotellet i skräck, här kommer man inte få en blund i ögonen!!! Det blev rätt lyckat tycker jag själv :O) Det krävdes vissa omfattande försäkringar efteråt att det bara var skämt, hehe. Speciellt med tanke på att de var de snällaste, raraste chaffisar som man kan tänka sig. De putsade på bussarna, och ägnade sin lediga tid åt att cykla runt i grannskapet. De till o med agerade kurir (på cykel!) åt de två tjejerna som uppenbarligen måste missuppfattat packlistan med ett ansenligt antal kilo och pinnade iväg med deras packning i förväg till nästa boende.
Dagen efter rullade vi till ett nytt charmigt boende. Inte utan vissa omvägar eller hur är det man brukar säga; tur vi gick vilse så vi fick se lite mer. Men det gulliga i den historien är att när gruppens kompletta tekniknörd (han som ALLTID blir haffad på flygplatserna, o tacka faan för det han har en halv FRA-anläggning med sladdar, tekniska gadgets, datorer och totalt omistliga prylar med sig) plockar fram GPS:en då vet man vad klockan är slagen. Då finns inga karttecken, väderstreck eller annan lämplig information som tex skyltar om de inte stämmer med hans lilla kartruta i handen, och förfärande sällan stämmer det faktiskt. Fram kommer vi, oftast, men efter ganska omfattande stridsövningar. I blodsockrets förlorade spår brukar det vara mindre roligt, men efteråt är man en bra historia rikare om än med en trumpen min från GPS-ägaren om han är i närheten när den omtalas.
Nåväl vi var framme vid domänen där vi bokat boende. Vi klapprade på en stor port i en hög mur. Vi klapprade och klapprade och började så smått förtvivla. Vi fick fatt i en telefon och ringde tillslut upp för att tala om att jo vi står härnere och klapprar på porten. Det var ett enormt ställe! Som ett litet slott. Komplett med spöke o allt. Det visade sig vara en äldre man, vars fru gått bort rätt tidigt, som bott där och de fyra barnen flyttade så småningom hemifrån och förädlade sig på andra platser medan huset förföll. Så tillslut när mannen avled i hög ålder så var ingen av släktingarna intresserade av att ha det kvar utan ett äldre par från en helt annan del av Frankrike slog till och köpte detta kråkslott. De hade B&B med tillvalet middag, som vi turligt nog tackat ja till. Vi fick sitta i stora salongen bredvid en pampig kakelugn och äta en absolut delikat middag som frun kreerade i köket och mannen något valhänt bar fram till bords. Till en spottstyver i sammanhanget. Det var nästan bara lokalt producerade råvaror och allt hemlagat. Körsbärssylt på bär från den enorma trädgården som dolde sig bakom den höga muren. Sen bar det sig inte bättre än att världen blev sådär liten igen. När vinet bars fram så kände en tjej igen etiketten - men det här vinhuset var ju hennes väninna "delägare" i. Jomen det var en bit uppför gatan, vi kunde kolla imorgon.
Så efter en absolut formidabel natt i rosablommigt rum med fluffiga sängar så åt vi en fantastisk frukost och knöt på oss inlinesen. Paret skulle kånka iväg den där väskan som skickades framåt med för mycket packning pas de problem pas de problem comme il faut i de här trakterna jodå. Så vi rullade till Domaine de Ragot, bankade på dörren, ut kom en något yrvaken dam som visst gärna visade vintillverkningen lite hastigt om vi ville. Ni förstår: Frankrike o inlines!
Jahapp efter lite inköp av vin (in Rome do as the Romans) till dagens rull-lunch ute i det fria så huttrade vi vidare i det något instabila vädret. Inför Chalôn-passeringen det här året så hade vi google-earthat fram en klockren passage och hittade till kanalerna, med en liten detour förbi Lidl i en rondell för proviantering av den fastare delen av lunchen. Sen rullade vi uppför alla slussarna, förbi Chagny och upp till ännu ett B&B i Santenay. Naturligtvis utan att ta den enkla vägen som jag ju kunde sedan året innan, herregud va ska man med en GPS till om man bara ska hålla på och rulla rätt på hela tiden! :O) Ännu ett stort härligt rum med utsikt över vinfälten. På kvällen gick vi ner på byn och åt en brakmiddag på en krog som ägarna paxat sista stolarna åt oss på, den lär ha haft en stjärna i Guide Michelin. Budgetresa och budgetresa, ibland måste man väl spendera lite av det man budgetat ihop, n'est ce pas?
Nästa dag rullade vi upp till Nolay och fikade lääänge, för att få upp värmen, bredvid den uråldriga marknadsplatsen mitt i byn. Sedan ner igen och till den rullbara cykelledens ände, nämligen byn som gud glömde - japp ni minns St Leger sur Dheune. Efter det går det att cykla vidare på nationella cykelrutter men inlines icke. Det är spikmatta ala asfalt och galna fransmän med förmodat osunt höga blodtryck i små bilar. Pröva inte det om du vill slippa äta din middag genom ett sugrör resten av livet.
Vi rullade tillbaka i riktning Dennevy med en GPS av någon anledning i högsta hugg. Vi fick bo hos familjen Coste som driver B&B. Vi bjöds på en helt otrolig middag med små rapphöns i folie, vin hit o vin dit (det ingick en halv flaska enligt menyn jojo nån i värdfolket måste glömt detta och kan svårligen gått plus så som de skämde bort oss!), hembakt bröd alltså har ni inget annat för er åk till familjen Coste i Dennevy! Gud måste ha sänt dem till mänskligheten att ta hand om, roa och mata. Vilka underbara människor! På morgonen hade herr Coste satt egen filbunke till oss till frukost. De sänder fö fortfarande julkort, bara en sån sak.
Vi samtalad hela kvällen med värdfolket och tvärs va det var kom de fram till att oh la la vi var i knipa. Vi skulle till Paris med TGV dagen efter och hade räknat ut hur vi skulle anlända vid Place de la Bastille i tid för att vara med på söndagsrullen Roller & Coquillages. Men öhh har ni biljetter då? Ehh nä dom köper man ju i en såndär söt liten automat på stationen tyckte vi förnumstigt. Esther tog direkt rodret, ringde franska SJ, styrde upp bokning och betalning, bokade en taxi åt oss till morgonen därpå, ställde klockor och rättade upp frukostbestyren - kort sagt om Esther varit Rommel hade tyskarna aldrig förlorat kriget! I allt planerande och drömmande över knapparna på senvintern hade jag missat att fransmännen vallfärdar omkring på Kristi himmelsfärd och tågbiljetter är bristvara. Men vi kom i tid till Paris, hann slänga in packningen på vårt hotell, kasta i oss lite 'sallad chevre chaud' till lunch på en uteservering och sen ut i rullandets virvlar.
Vi hade sån tur att söndagens rutt ledde förbi alla sevärdheterna med Notre Dame, Seine, Eiffeltornet - toutes! Så där o då bestämde jag att jag måste ju för fasen tillbaka till Frankrike året efter igen och åka inlines! Så det gjorde jag.
Trackback
