Rulla mellan vingårdarna i Bourgogne
Mitt absoluta favoritnöje är att skrapa ihop en ryggsäck med bara det absolut nödvändigaste, greppa mina inlines, ta sikte på nåt flyg utomlands och - ha semester! Man rullar runt, upplever, träffar fantastiska människor, bor på de mest obskyra ställen, äter gott och motionerar samtidigt. How can that be a bad thing? Det medför att den inlinesfria delen av året ofta spenderas på hemsidor på alla möjliga språk där jag likt en Sherlock på hjul försöker utröna hur många mil det är mellan olika punkter, hur man tar sig dit, är det asfalt, är asfalten i så fall åkbar, var kan man bo, finns det möjligen nån liten karta att beställa o sitta och tumma på medan vintern regnar utanför fönstret här hemma. Dvs det dröms rätt friskt medan hjulen ligger på en hylla. Et voila så många resor jag varit på vid det här laget, trots att jag egentligen inte åkt inlines så särdeles länge. Och så enormt roligt jag har haft!
En vår fick min passion för asfalterade banvallar sitt utlopp, efter månader av googlingar, genom att jag slet med mig en intet ont anande manlig bekant och for till Frankrike. Närmare bestämt vindistriktet Bourgogne. Min franska är väl lite so-so, jag har flitigt studerat detta gudarnas språk (?) i hela 2 år och det var väl säkert 25 om inte 30 år sen. Men hur svårt kan det va? Vin, hjul, asfalt, boende, mat och banvall. Et voilà så kom det sig att vi fick en fullständigt underbar resa i det inre av Frankrike på ett nät av asfalterade banvallar och kanalbankar. Tågen slutade rulla i trakten på 1960-talet och nu i modern tid har fransmännen en ambition att knyta ihop det i asfalterade cykelleder. Skål för fransmännen!
Först tog vi flyget till Paris. Därefter lokaltåg från Charles de Gaulle airport till Gare de Lyon. Därifrån TGV till Lyon och byte till ett litet lokaltåg som stannade i snart sagt varenda buske tills vi, in the nick of time, hann kliva av i Mâcon före konduktören hann upp oss. Vid bytet i Lyon var språkförbistringen grav och tiden knapp så vi hann aldrig köpa några biljetter nämligen, och kontanter hade vi icke vid denna tidpunkt.
I Mâcon öste regnet ner så vi var av förklarliga skäl lite oroliga för hur kul inlines-semester det här egentligen skulle bli. Men vi tog in på ett flott hotell och bokade traktens enda (?) taxi till morgonen därpå. Vi gjorde stan och på väg inför nattning tog jag gott om reklamblad i ett ställ utanför en stängd butik. Min vän påpekade försiktigt att hmm kvinnor o shopping sure men har vi verkligen tid för det imorgon och hur får jag hem ev fynd med tanke på en begränsad ryggsäck? Jag kunde lugna honom med att i bristen på DN får man ta vad man kan ... för att torka sitt enda par skor med under natten. Reser man med hela packningen på ryggen så reser man så att säga lätt packad.
Dagen därpå grundade vi med några ronder av hotellets croissanter, pain au chocolate och cafe au lait innan vi bunkrade upp lunch och vatten i ett snabbköp i närheten. Sedan väntade vi på taxin. Den va än här o än där men snart skulle den ha tid med oss. En liten Peugot med en ännu mindre fransman passande nog med tja franska som modersmål. Det tog en gilla tid att förklara att jo vi skulle rätt ut i spenaten till en liten asfalterad banvall vid Charnay les Mâcon det hade vi ju minsann googlat upp. Men var skulle han hämta oss sen? Eller när skulle vi ringa? Men vi ska inte hämtas vi ska åka tur och retur ett par dagar. Men det är ju flera mil. Ehh ja det är ju det som är poängen. Douze points a Stockholm typ. Vi lyckades tillslut att övertyga honom om att det var helt i sin ordning om han tippade oss vid den gamla järnvägsstationen, som nu fö var ett fik, och lämnade oss åt sitt öde därefter.
Himlen ljusnade upp och vi snörade på oss skridskorna. Första etappen gick bokstavligt talat förbi vingårdarna. Vi rullade förbi trevliga bönder, åsnor, slott o kojor och anlände tillslut fram till Tunnel de Bois Clair som är något så sympatiskt som en hemvist åt övervintrande fladdermöss! Under större delen av året är tunneln igenbommad, och då får man behaga göra en rekorderlig omväg över stock, sten och inte minst kraftiga stigningar över berget, men under sommaren är den öppen att rullas igenom för då är väl fladdermössen och tja gör det fladdermöss gör bäst typ. Tunneln va en blöt, hal lite kletig historia men det gick det med. Och jag älskar fladdermöss så lite fladdermus-pooh i hjulen vad gör det.
Väl ute på andra sidan bar det utför i livet. Det var ordentligt med bromskloss kvar eller "fore" som gällde! En dagsetapp på 2 mil kändes lagom och vi slog nattläger på ett hostelleri vid place de deportation i Cluny, precis bakom den gamla järnvägsstationen. Där fanns en tavla med namn på deporterade personer som fick nackhåren att resa sig. Byn hade blivit utsatt för rena utrensningen rätt sent under andra världskriget. Många fick sina dödstal inristade ganska omgående i olika läger, medan där fanns namn på de som återvänt och fortfarande inte fått ett slutdatum. Byn i sig är välkänd för sitt kloster och är välbesökt ort vad gäller turister. Där fanns gott om restauranger om än kanske av karaktären turistfälla. I den gamla stationen hyrde de ut cyklar och inlines. Där i närheten fanns även traktens ungdomar i en liten skatepark.
Nåväl onwards rullade vi dagen efter från Cluny förbi Taizé dit vi tänkte skejta på en liten avstickare. Det fick vi fundera om rätt snabbt, vilken asfalt! Jag har aldrig varit med om maken, det var som en spikmatta snarare. Men envisa som två förvirrade dansmöss så tog vi helt enkelt fram (de numera torra) skorna och gick upp på höjden för att kika. Taizé är grundat efter andra världskriget som en eukemenisk samlingsplats där tro och försoning ska vara grundpelare. Tyskar ha varit med och byggt en kyrka som frivilligt försoningsarbete efter kriget. När man knatar uppför kullen är det alldeles tyst, sol och fågelsång. Några lavendelplantor böjer sig lite i vinden, sedan hör man böner och därefter känns det nästan absurt att finna tusen och åter tusen människor i kyrkor, hus och tält som samlats för att be, sjunga och samtala. Och all den logistik som kommer kring lägerplats och alla stora turistbussar i trånga gränder. Märkligt, förunderligt, annorlunda och samtidigt väldigt hoppingivande. Försoning finns det egentligen något vackrare? Vi kände oss nästan som utomjordingar där vi knallade runt med våra ryggsäckar på ryggen och inlines under armen, medan alla dessa myriader av människor var på väg i tålmodiga köer till något; mat toa, bo, be.
Vi promenerade nerför kullen igen och efter en stunds stillhet o eftertanke snörade vi på oss inlinesen igen och så händer det som borde hända varje inlines-nörd: Vi blev adopterade av en fransk inlinesklubb från Nancy! Vilka härliga människor! Dom pratade, hade kampsånger, frågade och skrattade om vartannat. Det lustiga var att min franska uppenbarligen inte räckte för att framstå som att jag förstod så jag förstod alldeles utmärkt väl när de först pratade med varandra på franska och sedan tolkade teamleadern till oss på engelska och tillbaka igen. Passagen när de äntligen vågade fråga det de alla funderat på var obetalbar - varför har dom så stora ryggsäckar på sig?? Och vad har dom i dom?! Dom har ingen följebil närmast skrek han upphetsat på franska, varpå hela gruppen sinsemellan upprepade dom har ingen följebil!!! Ingen buss heller!! (Vilket fransmännen hade). Dom e från Stockholm! Suède! Dom åker runt sådär!! Så beslöts raskt, vi behöver adopteras. De sjöng en av sina kampvisor, som de hade knåpat ihop till det stundande Le Mans och sen bar det iväg.
Det var en lättåkt etapp på klassiskt banvalls-stuk förbi St Gengoux Le National och vidare till Buxy. Där mötte deras följebuss. Med fruar, män, barn, packning, ombyten och lunch. De dunkade oss i ryggen välkomna välkomna så man nästan for av hjulen. Kom kom vi bjuder på lunch. Fram med -nej det är ingen karikatyr- pain riche och vin. Vi sa ohh så trevligt men vi ska åka vidare ett par mil till idag så vi tackar nej till vinet. De tittade helt oförstående på varandra och teamleadern tolkade flera gånger, sen la dom upp ett rungande skratt, hämtade fram fler plastmuggar och skvimpade upp viner från de vingårdar vi hade rullat förbi dagen innan. Ett par mil till? Jamen det ska ju vi också! Hohohooo. Här, drick! Så då gjorde vi det. Och de följande milen var de lättaste jag någonsin åkt. Men socialstyrelsen rekommenderar inte det som metod jag vill bara säga det i förbigående. Kom i slang med grabben bredvid och frågade varför han inte åt upp sin ost som låg slängd på marken. Det visade sig vara hans skoinlägg som låg på luftning... Sen blev damen till vänster lite på pickalurven (socialstyrelsen har säkert rätt) och bombade alla med körsbärstomater och det var ungefär då vi faktiskt ändå behövde tacka för oss. Men om man håller sig ifrån tomatskålen så kan jag rekommendera de vita vinerna från Mâcon.
Vi rullade förbi Givry och kom till Chalon-sur-Saône framåt tidiga kvällen. Chalon är en större stad och där hamnade vi raka vägen i en musikfestival. Därav var det lite svårt att hitta natthärbärge, hotellen var bokade men tillslut hittade vi nåt fawlty tower i påstådd grekisk stil där duschen funkade halva tiden eller nåt. Men vi svidade om till plaggen längst ner i ryggsäcken och gav oss ut på stan och bara njöt ända in på småtimmarna av all häftig musik som pågick precis överallt. Ensamma gitarrer, salsaband, bleckhorn, orkestrar - vilken sagolik tur att hamna mitt i detta musikeldorado helt by chance!
Dagen efter var vi lite tunga i huvudet och kom väl kanske iväg något sent. Vi hade svårigheter att hitta fortsättningen av resan som skulle företas utmed kanalbankarna till Canal du Centre som rinner upp i floden Saône. Vi fick tillslut helt enkelt ta en taxi till startpunkten. Kanalbankarna är asfalterade förmodligen för att kanalbolagens slussare ska kunna susa mellan slussningarna i små vita bilar. De verkar ha föreskrifter som säger att de ska vara rädda om turisterna för de körde nästan i diket av välvilja en mil bort så fort de fick syn på en. Dagens etapp lutade uppåt, man fick pinna sluss efter sluss helt enkelt. Och det var på den här etappen jag dumpade fyra (4) böcker i en papperskorg, med insikten om att jag knappast skulle hinna läsa någon av dem... Här o där stod fransmän o fiskade med en fimp i mungipan. På vattnet flöt kanalbåtar förbi med turistande amerikaner som upphetsat ropade upp varandra ur ruffen (eller vad det nu heter) för att plåta oss. Oftast hade de cyklar på däck för små utfärder i grannskapen. Vi mötte ett pensionerat amerikanskt par per velociped som var så mäkta imponerade av oss, vi samtalade väl nån kvart innan vi for vidare. Damen i sällskapet skrek efter mig något hon tydligen glömt säga: "I LOVE YOUR LEGS!"
I Chagny blev det rast vila och övernattning i ett sk familjerum som vi fick helt enkelt för det va sista rummet. Men vi fick det till sunkpris. Det kändes lite småkomiskt efter alla billiga lösningar och ekonomiska små trånga kyffen vi hittills härbärgerat i. Dessutom hade jag ju inte plats för megafonen i ryggsäcken, för ev samtal med rumsgrannen. Utsikten mot bakgården var hänförande. I cafét nere på stan däremot gick det trögt. Ingen service, de fattade ingenting, allt va väldigt motsträvigt o fan vet om inte kaffet va diskvatten. Sen fick vi dagens aha-upplevelse som än idag ändrat min ryggsäck: ägaren trodde vi va tyskar. Så mycket för försoning men när vi visade oss va borttappade svenskar med så tapper franska vi nånsin förmår - då va sången en annan! Försoning är nog svårt eller omöjligt beroende på vad man varit med om. Så tag lärdom: sy fast små blågula SWEDEN på din ryggsäck och ditt kaffe skola blomstra.
Vi köpte ännu en ranson av traktens solmogna bigarråer till lunchen ihop med lite annat smått o gott, kröp i de handtvättade allt mindre väldoftande träningsplaggen och for mot Nolay. En liten avstickare från kanalen och uppför berget. Mäktig utsikt över vinfälten och byarna runtkomkring. Här blev jag kär. I ett gammalt stationshus! Jag återvände året därpå på en inlinesresa och världen är ju alltid så liten så av en händelse kom jag i slang med en dam i en helt annan by om detta stationshus och hon visste vem som ägde det via en bekant som velat köpa det. Priset var så hutlöst så i stället stod det och förföll. I ena halvan är väntsalen intakt som om någon bara rest sig och gått ut, stängt dörren. Men i andra delen där stinsen med familj bodde är förfallet svårt, där har traktens duvor flyttat in och allt ruttnar. Men visst kan man se sig själv sitta på den gamla perrongen framför huset och vinka till cyklisterna som trampar uppför berget på sin träningsrunda? Framåt lunch hoppar man i sina inlines och rullar ner till byn för att köpa lite bröd och ta en pastis?
Efter en natt på en fransk dams mörkmurriga hotell i utkanten av byn for vi nerför berget igen. Numera är det en asfalterad fortsättning från Nolay åt Épinac-hållet men den fanns inte då. Vi for till byn som gud glömde nämligen St Léger sur Dheune och försökte leta upp en glass i marinan där. Byn va helt tom på folk det var nästan så man trodde man missat atombomben med en minut. Hursomhelst så vände vi åter för att färdas några dagsetapper mot Mâcon igen och nu fick man rulla alla slussar nerför alltid lika trevligt. Vi knatade förbi Chalon i någon förvirrad plan, tydligen så förvirrad så en bilist stannade, parkerade och kom för att övertala oss att joodå hon kunde skjutsa oss vart vi ville. Vi avböjde vänligt men bestämt och fann tillslut järnvägens numera asfalterade början efter en lovansvärd insats av min bekant som inte ens pratar ett ord franska! Han stolpa iväg till nån gammal dam o lyckades översätta alla hennes pek hit o dit till en perfekt landning på banans första asfaltsmeter. Vi pressade på tills vi kom till Buxy där kände vi att det var dags att slå nattläger. Men stadens enda hotell var fullt! Av vinagenter på nån säljkonferens.
Något nedslagna vid tanken på fler mil o en all mörkare kvällning. Men detta var ju Frankrike. Damen i receptionen ringde sin dotter som hämtade oss med bil och skjutsade oss hem till nån väninna som drev antikhandel och där fanns ett rum vi kunde få. Förutom att jag blev loppbiten (!) på natten (apropå ingå i antikviteterna) så var det en sällsam upplevelse. Det var som att bo i ett museum med alla upptänkliga prylar högt o lågt. Till frukost hamnade vi bredvid en gammal fransk militär som varit med på d-day. Bara en sån sak. Han såg ut som en antikvitet han med, gammal böjd o grå men än var det krut i gubben! Han var på resa med sin son, men sonen som inte var lika pigg hade visst sovmorgon så han fick hålla tillgodo med att dra krigsminnen för oss över frukost.
Vi återvände via Cluny till Mâcon där vi enrollerade samma taxichaufför ännu en gång. Vi ville denna gång åka 5 mil motorväg i hans taxi för att kunna rulla 1,5 mil kanalbank tor innan vi tog tåget till Paris. Han försökte flera gånger få oss att förstå taxan för en taxi i 5 mil. Oui oui c'est ok. Det slutade med att han bjöd på en del av resan. Jag vet inte om han inte hade hjärta att sno pengar från folk som inte har alla hästar hemma eller om han helt enkelt fångades av vår entusiasm att få ut o uppleva och tyckte det behövde sponsras. Kanalbanken var spännande, speciellt eftersom det låg mycket pinnar o bråte på asfalten och man fick begrunda hur det vore att simma med inlinesen på.
Slutligen nöjda med alla intryck ifrån Bourgogne for vi till Paris, där vi såklart turistade, men också rullade med på söndagens Roller & Coquillages-tur. Vi beslöt där o då att åka tillbaka året efter, vilket vi också gjorde med ytterligare 3 personer i ensemblen.
En vår fick min passion för asfalterade banvallar sitt utlopp, efter månader av googlingar, genom att jag slet med mig en intet ont anande manlig bekant och for till Frankrike. Närmare bestämt vindistriktet Bourgogne. Min franska är väl lite so-so, jag har flitigt studerat detta gudarnas språk (?) i hela 2 år och det var väl säkert 25 om inte 30 år sen. Men hur svårt kan det va? Vin, hjul, asfalt, boende, mat och banvall. Et voilà så kom det sig att vi fick en fullständigt underbar resa i det inre av Frankrike på ett nät av asfalterade banvallar och kanalbankar. Tågen slutade rulla i trakten på 1960-talet och nu i modern tid har fransmännen en ambition att knyta ihop det i asfalterade cykelleder. Skål för fransmännen!
Först tog vi flyget till Paris. Därefter lokaltåg från Charles de Gaulle airport till Gare de Lyon. Därifrån TGV till Lyon och byte till ett litet lokaltåg som stannade i snart sagt varenda buske tills vi, in the nick of time, hann kliva av i Mâcon före konduktören hann upp oss. Vid bytet i Lyon var språkförbistringen grav och tiden knapp så vi hann aldrig köpa några biljetter nämligen, och kontanter hade vi icke vid denna tidpunkt.
I Mâcon öste regnet ner så vi var av förklarliga skäl lite oroliga för hur kul inlines-semester det här egentligen skulle bli. Men vi tog in på ett flott hotell och bokade traktens enda (?) taxi till morgonen därpå. Vi gjorde stan och på väg inför nattning tog jag gott om reklamblad i ett ställ utanför en stängd butik. Min vän påpekade försiktigt att hmm kvinnor o shopping sure men har vi verkligen tid för det imorgon och hur får jag hem ev fynd med tanke på en begränsad ryggsäck? Jag kunde lugna honom med att i bristen på DN får man ta vad man kan ... för att torka sitt enda par skor med under natten. Reser man med hela packningen på ryggen så reser man så att säga lätt packad.
Dagen därpå grundade vi med några ronder av hotellets croissanter, pain au chocolate och cafe au lait innan vi bunkrade upp lunch och vatten i ett snabbköp i närheten. Sedan väntade vi på taxin. Den va än här o än där men snart skulle den ha tid med oss. En liten Peugot med en ännu mindre fransman passande nog med tja franska som modersmål. Det tog en gilla tid att förklara att jo vi skulle rätt ut i spenaten till en liten asfalterad banvall vid Charnay les Mâcon det hade vi ju minsann googlat upp. Men var skulle han hämta oss sen? Eller när skulle vi ringa? Men vi ska inte hämtas vi ska åka tur och retur ett par dagar. Men det är ju flera mil. Ehh ja det är ju det som är poängen. Douze points a Stockholm typ. Vi lyckades tillslut att övertyga honom om att det var helt i sin ordning om han tippade oss vid den gamla järnvägsstationen, som nu fö var ett fik, och lämnade oss åt sitt öde därefter.
Himlen ljusnade upp och vi snörade på oss skridskorna. Första etappen gick bokstavligt talat förbi vingårdarna. Vi rullade förbi trevliga bönder, åsnor, slott o kojor och anlände tillslut fram till Tunnel de Bois Clair som är något så sympatiskt som en hemvist åt övervintrande fladdermöss! Under större delen av året är tunneln igenbommad, och då får man behaga göra en rekorderlig omväg över stock, sten och inte minst kraftiga stigningar över berget, men under sommaren är den öppen att rullas igenom för då är väl fladdermössen och tja gör det fladdermöss gör bäst typ. Tunneln va en blöt, hal lite kletig historia men det gick det med. Och jag älskar fladdermöss så lite fladdermus-pooh i hjulen vad gör det.
Väl ute på andra sidan bar det utför i livet. Det var ordentligt med bromskloss kvar eller "fore" som gällde! En dagsetapp på 2 mil kändes lagom och vi slog nattläger på ett hostelleri vid place de deportation i Cluny, precis bakom den gamla järnvägsstationen. Där fanns en tavla med namn på deporterade personer som fick nackhåren att resa sig. Byn hade blivit utsatt för rena utrensningen rätt sent under andra världskriget. Många fick sina dödstal inristade ganska omgående i olika läger, medan där fanns namn på de som återvänt och fortfarande inte fått ett slutdatum. Byn i sig är välkänd för sitt kloster och är välbesökt ort vad gäller turister. Där fanns gott om restauranger om än kanske av karaktären turistfälla. I den gamla stationen hyrde de ut cyklar och inlines. Där i närheten fanns även traktens ungdomar i en liten skatepark.
Nåväl onwards rullade vi dagen efter från Cluny förbi Taizé dit vi tänkte skejta på en liten avstickare. Det fick vi fundera om rätt snabbt, vilken asfalt! Jag har aldrig varit med om maken, det var som en spikmatta snarare. Men envisa som två förvirrade dansmöss så tog vi helt enkelt fram (de numera torra) skorna och gick upp på höjden för att kika. Taizé är grundat efter andra världskriget som en eukemenisk samlingsplats där tro och försoning ska vara grundpelare. Tyskar ha varit med och byggt en kyrka som frivilligt försoningsarbete efter kriget. När man knatar uppför kullen är det alldeles tyst, sol och fågelsång. Några lavendelplantor böjer sig lite i vinden, sedan hör man böner och därefter känns det nästan absurt att finna tusen och åter tusen människor i kyrkor, hus och tält som samlats för att be, sjunga och samtala. Och all den logistik som kommer kring lägerplats och alla stora turistbussar i trånga gränder. Märkligt, förunderligt, annorlunda och samtidigt väldigt hoppingivande. Försoning finns det egentligen något vackrare? Vi kände oss nästan som utomjordingar där vi knallade runt med våra ryggsäckar på ryggen och inlines under armen, medan alla dessa myriader av människor var på väg i tålmodiga köer till något; mat toa, bo, be.
Vi promenerade nerför kullen igen och efter en stunds stillhet o eftertanke snörade vi på oss inlinesen igen och så händer det som borde hända varje inlines-nörd: Vi blev adopterade av en fransk inlinesklubb från Nancy! Vilka härliga människor! Dom pratade, hade kampsånger, frågade och skrattade om vartannat. Det lustiga var att min franska uppenbarligen inte räckte för att framstå som att jag förstod så jag förstod alldeles utmärkt väl när de först pratade med varandra på franska och sedan tolkade teamleadern till oss på engelska och tillbaka igen. Passagen när de äntligen vågade fråga det de alla funderat på var obetalbar - varför har dom så stora ryggsäckar på sig?? Och vad har dom i dom?! Dom har ingen följebil närmast skrek han upphetsat på franska, varpå hela gruppen sinsemellan upprepade dom har ingen följebil!!! Ingen buss heller!! (Vilket fransmännen hade). Dom e från Stockholm! Suède! Dom åker runt sådär!! Så beslöts raskt, vi behöver adopteras. De sjöng en av sina kampvisor, som de hade knåpat ihop till det stundande Le Mans och sen bar det iväg.
Det var en lättåkt etapp på klassiskt banvalls-stuk förbi St Gengoux Le National och vidare till Buxy. Där mötte deras följebuss. Med fruar, män, barn, packning, ombyten och lunch. De dunkade oss i ryggen välkomna välkomna så man nästan for av hjulen. Kom kom vi bjuder på lunch. Fram med -nej det är ingen karikatyr- pain riche och vin. Vi sa ohh så trevligt men vi ska åka vidare ett par mil till idag så vi tackar nej till vinet. De tittade helt oförstående på varandra och teamleadern tolkade flera gånger, sen la dom upp ett rungande skratt, hämtade fram fler plastmuggar och skvimpade upp viner från de vingårdar vi hade rullat förbi dagen innan. Ett par mil till? Jamen det ska ju vi också! Hohohooo. Här, drick! Så då gjorde vi det. Och de följande milen var de lättaste jag någonsin åkt. Men socialstyrelsen rekommenderar inte det som metod jag vill bara säga det i förbigående. Kom i slang med grabben bredvid och frågade varför han inte åt upp sin ost som låg slängd på marken. Det visade sig vara hans skoinlägg som låg på luftning... Sen blev damen till vänster lite på pickalurven (socialstyrelsen har säkert rätt) och bombade alla med körsbärstomater och det var ungefär då vi faktiskt ändå behövde tacka för oss. Men om man håller sig ifrån tomatskålen så kan jag rekommendera de vita vinerna från Mâcon.
Vi rullade förbi Givry och kom till Chalon-sur-Saône framåt tidiga kvällen. Chalon är en större stad och där hamnade vi raka vägen i en musikfestival. Därav var det lite svårt att hitta natthärbärge, hotellen var bokade men tillslut hittade vi nåt fawlty tower i påstådd grekisk stil där duschen funkade halva tiden eller nåt. Men vi svidade om till plaggen längst ner i ryggsäcken och gav oss ut på stan och bara njöt ända in på småtimmarna av all häftig musik som pågick precis överallt. Ensamma gitarrer, salsaband, bleckhorn, orkestrar - vilken sagolik tur att hamna mitt i detta musikeldorado helt by chance!
Dagen efter var vi lite tunga i huvudet och kom väl kanske iväg något sent. Vi hade svårigheter att hitta fortsättningen av resan som skulle företas utmed kanalbankarna till Canal du Centre som rinner upp i floden Saône. Vi fick tillslut helt enkelt ta en taxi till startpunkten. Kanalbankarna är asfalterade förmodligen för att kanalbolagens slussare ska kunna susa mellan slussningarna i små vita bilar. De verkar ha föreskrifter som säger att de ska vara rädda om turisterna för de körde nästan i diket av välvilja en mil bort så fort de fick syn på en. Dagens etapp lutade uppåt, man fick pinna sluss efter sluss helt enkelt. Och det var på den här etappen jag dumpade fyra (4) böcker i en papperskorg, med insikten om att jag knappast skulle hinna läsa någon av dem... Här o där stod fransmän o fiskade med en fimp i mungipan. På vattnet flöt kanalbåtar förbi med turistande amerikaner som upphetsat ropade upp varandra ur ruffen (eller vad det nu heter) för att plåta oss. Oftast hade de cyklar på däck för små utfärder i grannskapen. Vi mötte ett pensionerat amerikanskt par per velociped som var så mäkta imponerade av oss, vi samtalade väl nån kvart innan vi for vidare. Damen i sällskapet skrek efter mig något hon tydligen glömt säga: "I LOVE YOUR LEGS!"
I Chagny blev det rast vila och övernattning i ett sk familjerum som vi fick helt enkelt för det va sista rummet. Men vi fick det till sunkpris. Det kändes lite småkomiskt efter alla billiga lösningar och ekonomiska små trånga kyffen vi hittills härbärgerat i. Dessutom hade jag ju inte plats för megafonen i ryggsäcken, för ev samtal med rumsgrannen. Utsikten mot bakgården var hänförande. I cafét nere på stan däremot gick det trögt. Ingen service, de fattade ingenting, allt va väldigt motsträvigt o fan vet om inte kaffet va diskvatten. Sen fick vi dagens aha-upplevelse som än idag ändrat min ryggsäck: ägaren trodde vi va tyskar. Så mycket för försoning men när vi visade oss va borttappade svenskar med så tapper franska vi nånsin förmår - då va sången en annan! Försoning är nog svårt eller omöjligt beroende på vad man varit med om. Så tag lärdom: sy fast små blågula SWEDEN på din ryggsäck och ditt kaffe skola blomstra.
Vi köpte ännu en ranson av traktens solmogna bigarråer till lunchen ihop med lite annat smått o gott, kröp i de handtvättade allt mindre väldoftande träningsplaggen och for mot Nolay. En liten avstickare från kanalen och uppför berget. Mäktig utsikt över vinfälten och byarna runtkomkring. Här blev jag kär. I ett gammalt stationshus! Jag återvände året därpå på en inlinesresa och världen är ju alltid så liten så av en händelse kom jag i slang med en dam i en helt annan by om detta stationshus och hon visste vem som ägde det via en bekant som velat köpa det. Priset var så hutlöst så i stället stod det och förföll. I ena halvan är väntsalen intakt som om någon bara rest sig och gått ut, stängt dörren. Men i andra delen där stinsen med familj bodde är förfallet svårt, där har traktens duvor flyttat in och allt ruttnar. Men visst kan man se sig själv sitta på den gamla perrongen framför huset och vinka till cyklisterna som trampar uppför berget på sin träningsrunda? Framåt lunch hoppar man i sina inlines och rullar ner till byn för att köpa lite bröd och ta en pastis?
Efter en natt på en fransk dams mörkmurriga hotell i utkanten av byn for vi nerför berget igen. Numera är det en asfalterad fortsättning från Nolay åt Épinac-hållet men den fanns inte då. Vi for till byn som gud glömde nämligen St Léger sur Dheune och försökte leta upp en glass i marinan där. Byn va helt tom på folk det var nästan så man trodde man missat atombomben med en minut. Hursomhelst så vände vi åter för att färdas några dagsetapper mot Mâcon igen och nu fick man rulla alla slussar nerför alltid lika trevligt. Vi knatade förbi Chalon i någon förvirrad plan, tydligen så förvirrad så en bilist stannade, parkerade och kom för att övertala oss att joodå hon kunde skjutsa oss vart vi ville. Vi avböjde vänligt men bestämt och fann tillslut järnvägens numera asfalterade början efter en lovansvärd insats av min bekant som inte ens pratar ett ord franska! Han stolpa iväg till nån gammal dam o lyckades översätta alla hennes pek hit o dit till en perfekt landning på banans första asfaltsmeter. Vi pressade på tills vi kom till Buxy där kände vi att det var dags att slå nattläger. Men stadens enda hotell var fullt! Av vinagenter på nån säljkonferens.
Något nedslagna vid tanken på fler mil o en all mörkare kvällning. Men detta var ju Frankrike. Damen i receptionen ringde sin dotter som hämtade oss med bil och skjutsade oss hem till nån väninna som drev antikhandel och där fanns ett rum vi kunde få. Förutom att jag blev loppbiten (!) på natten (apropå ingå i antikviteterna) så var det en sällsam upplevelse. Det var som att bo i ett museum med alla upptänkliga prylar högt o lågt. Till frukost hamnade vi bredvid en gammal fransk militär som varit med på d-day. Bara en sån sak. Han såg ut som en antikvitet han med, gammal böjd o grå men än var det krut i gubben! Han var på resa med sin son, men sonen som inte var lika pigg hade visst sovmorgon så han fick hålla tillgodo med att dra krigsminnen för oss över frukost.
Vi återvände via Cluny till Mâcon där vi enrollerade samma taxichaufför ännu en gång. Vi ville denna gång åka 5 mil motorväg i hans taxi för att kunna rulla 1,5 mil kanalbank tor innan vi tog tåget till Paris. Han försökte flera gånger få oss att förstå taxan för en taxi i 5 mil. Oui oui c'est ok. Det slutade med att han bjöd på en del av resan. Jag vet inte om han inte hade hjärta att sno pengar från folk som inte har alla hästar hemma eller om han helt enkelt fångades av vår entusiasm att få ut o uppleva och tyckte det behövde sponsras. Kanalbanken var spännande, speciellt eftersom det låg mycket pinnar o bråte på asfalten och man fick begrunda hur det vore att simma med inlinesen på.
Slutligen nöjda med alla intryck ifrån Bourgogne for vi till Paris, där vi såklart turistade, men också rullade med på söndagens Roller & Coquillages-tur. Vi beslöt där o då att åka tillbaka året efter, vilket vi också gjorde med ytterligare 3 personer i ensemblen.
Kommentarer
Trackback
