Inlinesresor

 


Järnvägen mellan Örebro och Svartå stod färdig 1897 och knappt tjugo år senare övergick den i statlig drift. Ytterligare ett trettiotal år senare elektrifierades den. Banan var 47 kilometer lång och trafikerade Närkesslätten fram till 1985, då den revs.





2009 asfalterades delar av banvallen och det är möjligt, med undantag av ett kortare grusparti om kanske 200 meter, att åka inlines från utkanten av Örebro via Latorps bruk, där man viker av från den egentliga Svartåbanan men likväl på asfalterad bana, till Garphyttan. Tur och retur blir det en färd på cirka 30 km. Asfalten är AK5 hela vägen, med vissa avbrott där den korsar grusvägar som inte asfalterats i övergången och även ovan nämnda passage precis före Latorps stationshus. Det finns badchans i Svartån på badplatsen någon knapp kilometer från Karlslunds station.





Banvallen är till två tredjedelar asfalterad och resterande bredd är lämnad till uppskyltad ridväg. Det är inte helt optimalt vad gäller inlinesåkande eftersom småsten kan innebära ofrivilligt hastiga möten med underlaget. Det låg i varierande grad sten ovanpå större delen av banan vid vårt besök.





Jag hittade den här asfalterade banvallen av en slump, via Latorps byalags livaktiga hemsida. Av deras mycket tillmötesgående ordförande fick jag även stor hjälp med information. Starten på banan kan nog betecknas som milt sagt anonym, där finns inte mycket till anvisningar eller skyltar om banans existens ännu och på Örebro Turistinformation hade man inte heller hört talas om den. Men min instruktörskollega fick via en mycket trevlig person på 'Museiföreningen Örebro-Svartå järnväg - Svartåbanans vänner (mfÖrSJ)' information som kunde hjälpa oss att snirkla oss fram till starten.





För att hitta till startpunkten strax utanför Örebro tar man av från E20 vid avfarten skyltad Ånnaboda/Garphyttan, kör bron över motorvägen och siktar på skyltar som leder till Karlslund. Man passerar Karlslunds herrgård, i sig ett intressant turistmål men det hann vi ingalunda med att besöka eftersom vi hade siktet inställt på vår inlinesåkning. Man fortsätter grusvägen någon kilometer förbi krukmakeri, herrgård, maskinarbetarens bostad, café och allt vad där finns till man kommer till en t-korsning med en annan grusväg. Sväng höger, kör 30 meter. Där vägen tar slut och går över i en cykelbana finns gratis parkering och en orienteringstavla. På tavlan är inte banan särskilt omnämnd men man förstår att det är den, och även Karlslunds gamla stationsbyggnad som är inritad. Man följer ån några meter från där informationstavlan står, på en stig genom en lummig lövskog, och kommer precis fram dit banans asfalt börjar, efter den andra av två broar.





Vyerna är vackra över åker, äng och lite blandskog. Karaktären av gammal järnväg framträder tydligt när man har kilometervis av rak plan banvall framför sig. Efter gruspartiet vid Latorpsbruk svänger man höger in på Ånnaboda cykelled som går rakt upp i en kraftig stigning genom bostadsområdet, över en landsväg och in på en nyasfalterad bana mot Garphyttan.





Det ryktas om att tågen förr hade problem med stigningen och att en hel del olyckor lär ha hänt just här. Det är nästan så man förstår det efter att ha pustat uppför backarna i 32-gradig värme. Väl uppe på platån blir det granskog och sedan sluttar det svagt utför mot Garphyttan vars "centrum" efter noggranna efterforskningar visar sig bestå i.....en konsumbutik och en allmän anslagstavla. Det lär även finnas en pizzeria uppåt det gamla bruket till.





Man slås av hur mycket historia och hur mycket kultur man får uppleva och inte minst så många trevliga människor man träffar när man utövar ett så 'udda' intresse som att rulla runt både inrikes och utrikes på sina inlines. Tänk att strida för att asfaltera en banvall i tio år! De borde få kungens medalj av största valör varevigaste en för tapperhet i strid, för utan dem så hade vi ju inte kunnat färdas genom tid och rum på detta vis, få motion, frisk luft och lära oss en massa om kultur, natur och om tider som flytt i vårt eget land. Just inlines som sport kräver ju så mycket mer av underlag och av trafikbilden än till exempel cykling. Själv hade jag mycket nöje av informationen från Svartåbanans hemsida när vi rullade fram över närkeslätten. Tänk att det var just här den där stinsen stod i sin strama uniform på bilden från sekler som flytt...