Inlinesresor

Nu var det så längesedan det här begav sig så jag har nog mist hälften av detaljerna i minnets mörka diken och dessutom har banorna byggts ut och asfalterats till sedan jag var på besök. Dock är det lite synd att ett så väl utvecklat nätverk med asfalterad banvall är så okänt ännu så jag skrapar ihop lite minnesceller och försöker få till informationen något sånär. Förhoppningsvis kan jag hjälpa fler att komma iväg och njuta av banvallarna trots att jag inte är helt up to date.





Ulricehamn ja, egentligen på den tiden det begav sig att jag var nere och rullade på den här banan så gick asfalteringen från Månstad och uppåt en bit söder om Falköping. Numera lär det vara asfalterat hela vägen från Tranemo i söder till Falköping i norr. Ulricehamn ligger någonstans mitt i på den sträckan. Från Ulricehamn går en gren av västerut cirka 45 km mot Borås. Enligt turistbyrån uppgår den totala asfalterade banvallssträckningen till 95 km. En siffra jag inte riktigt får ihop, jag fick för mig att det borde vara längre. Banorna är i alla fall som ett vält T så man kan få ihop en hel del mil genom att klocka alla tre 'ändar'.





Turistbyrån i Ulricehamn hade förr lite information om själva banan och sålde dessutom en karta per post. Eftersom jag inte är dagsaktuellt uppdaterad så vet jag inte hur det står till med detta längre? Jag tror helt enkelt jag får återkomma igen med en nyrullad version av den här banan!





Vi bodde på STFs vandrarhem som kanske inte hade Sveriges sexigaste utsikt men läget var helt ok och ganska nära till både bussen från Borås och själva banorna. Vandrarhemmet hade hotellstandard med dusch, toa och tv. Vi frågade en kis på kvällen vad det fanns för nöjen i stan. Han höll på att garva sig ur byxorna i skrattkonvulsioner. Jag vill minnas att nöjena visade sig bestå i att klappa en staty med en cykel eller köpa godis i den lokala videobutiken. Men å andra sidan varför åka ända till Ulricehamn för att roa sig - med annat än inlines?





Asfalten var bitvis lite seg och banan är smalare än tex Klarälvsbanan, där man kan ligga två i bredd, vilket inte lät sig göras på Ulrichamnsupplagan. Däremot kan den här gamla järnvägen i stället stoltsera med tunnlar som ju trots allt är lite coolt att skejta igenom. Utsikten är också mer varierad på den här banan. I Värmland är det mycket granskog men här är det mer varierat mellan fält, skog, äng och sjö. Man rullar bitvis fram utmed strandkanten till sjön Åsunden och dess fagra vyer. Blomsterprakten är omfattande och på sträckan från Ulricehamn till Borås fanns många skyltar uppsatta som berättade om saker utmed vägen.





Falköpingsdelen var ordinärt tåg-platt men däremot fick man smaka på stigning från Ulricehamn mot Borås. Här måste tågen fått pusta en hel del också, tills man nådde högsta punkten och kunde braka utför i rätt ordentliga nerförslöpor i stället. På inlines fanns det dock lite anledning att ta det försiktigt. Utmed delar av sträckningen gick det ridväg parallellt med banvallen, och hästarna har en tendens att skvätta upp sten på asfalten. Vi såg ett helt gäng cyklister som hade punktering på just den här sträckan. På inlines betyder hög fart och sten i kombination ett eventuellt tvärstopp med lite tråkiga fall som följd.





Vid slutmål i Borås kan man rulla ända in i stadsparken och vid kanten av ån sätta sig ner och äta en bit mat på någon av restaurangerna där. Inte långt därifrån går det bussar, bla åter till Ulricehamn.





Jag kommer återvända förr eller senare så förhoppningsvis blir det uppdaterade fakta i framtiden. Men håll till godo så länge, det är så många åkytor som väntar och så lite tid att hinna njuta av alla så det kanske dröjer ett tag innan mina hjul får styra mot knallebygd igen.