Inlinesresor

Vi fick flytta resan från juni till augusti eftersom organisationen bakom "Europas längsta cykelväg på ursprunglig banvall" beslöt sig för att asfaltera ännu en sträcka just i juni. Vennbahn sträcker sig från Aachen i Tyskland, via Belgien, till Troisvièrges i Luxemburg. Det är 125 km mestadels toppenfin asfalterad banvall med ordentlig bredd, och det behövs, för sträckan är rekorderligt använd av både cyklister, longboardåkare och inlinesrullande. En och annan promenerande familj med hund förekom också. Många trafikanter således men också extremt diciplinerade sådana! Man visade enorm respekt och hänsyn till varandra, det var aldrig några problem alls på banvallen.

 

Vi flög till Zaventem airport i Bryssel där säkerhetspådragen var omfattande och stämningen påtagligt nervös. Därefter tog vi tåg mot Aachen inklusive ett byte. Väl framme var hungern omfattande så vi hoppade in på en fantastiskt bra thairestaurang på gatan närmast stationen. Övernattade sedan på Ibis som låg mitt i någon trafikknut men trots det fick vi ett tyst rum. Shoppade i centrum av Aachen, som var riktigt puttrigt, tills affärerna stängde. 

 

Nästa morgon tog vi sikte på Rote Erde där banan enligt uppgift skulle starta. Stod och läste på en skylt om hur området uppstått då järnvägen byggdes när en hantverkare i en bil började tuta och vifta. Han pekade på inlinesen och frågade om vi skulle till Vennbahn för då kunde han peka ut vägen! Han var så ivrig så jag trodde nästan han skulle trilla ut genom bilrutan.

 

Vi hoppade i grillorna och började mala de 40 km konstant uppförslut som sträckan startade med. Det är dock fd järnväg så det var ingen braskande lutning men efter 30 km började det kännas. Sträckan var fin och vi imponerades stort av den tokfina asfaltskvaliteten. Man kryssade ett antal gånger fram och åter över gränsen mellan Tyskland och Belgien. Efter alla krig o fredsfördrag finns många enklaver och halvöar av land som tillhör endera parten. Tyvärr saknades gränsskyltar det hade varit schysst. Det finns dock en hel del skyltar från Vennbahn med information om närområdet och kartor. Tyskland är inte Tyskland utan sina biergarten o här och där finns även caféer och glasställen. Man skejtar förbi ett antal städer o byar och allt är ordentligt uppskyltat. 

 

Efter en dagsetapp på 48 km var vi framme vid första övernattningen: Monschau. En fantastiskt pittoresk stad utmed vattnet långt nere i en bergomsluten dal. Turistiskt som attan men man förstod varför. Små gränder, butiker, korsvirkeshus, forsande vatten, gemytliga restauranger, borgar och berg. Vi hade bokat ett udda hotell som mer var som ett gammalt hus. Dusch och toalett var installerade i ett hörn av rummet bakom en glasvägg. Uppenbart en lösning för den oblyge! Ägaren var indier med en fäbless för att prata så mycket han någonsin orkade med sina gäster, så man tog chansen att lämna anekdoterna till nästa intet ont anande gäst så fort någon dök upp. Ägnade kvällen åt att mumsa pfifferlinge & pasta, slurka lite vin o trava runt i den blomstersmyckade byn.

 

Efter en bastant och god frukost hos den likaledes morgonglada indiern travade vi alla branta höjdmeter upp igen till banvallen. Skejtade som i nirvana i fantastiskt väder, vackra omgivningar, nerförslut och toppenasfalt tills några kilometer före Waimes i Belgien. Man ville nästan gråta för dagens åkning var över! Hungern var dock tilltagande. Vi letade upp en B&B ute på vischan efter att ha kryssat förbi hagar, hästar och åkrar. Madam pratade dessvärre bara flamländska men gav oss adressen till ett matställe som möjligen skulle funka inne i byn. Efter en dusch och utstyrning med civila kläder gick vi några km utmed banvallen in till Waimes.  Där fanns inte mycket att beskåda så lyckan var total när vi fann matstället och det var öppet! Men nej de serverade inte mat förrän till kvällen. På min allra mest desperata franska frågade jag om det inte fanns nånting ätbart! Jo barmenyn. Och den innehöll allt möjligt tex carbonara som skulle kunna mättat ett helt stall med ardenner - problem solved. På väg ut ur byn fann vi en jourbutik som någon driftig typ uppenbarligen startat för att täcka upp den påvra infrastrukturen. Vi handlade fulvin till fulpriser och chips av tveksam hygienisk standard. Vi sjösatte en omfattande smuggelplan för att få upp det hela på rummet. Planen innefattade även avyttrandet av sopor. Det känns inte riktigt som vuxenpoängen haglar när man försöker kringgå regeln "ingen förtäring på rummen".

 

Vid frukosten dyker husets herre upp bakom spakarna. Han var, som de flesta medelålders belgare, lika bred som han var kort. Han var mäkta imponerad av våra bedrifter på inlines,  och det kan man kanske ana när han tyckte att gå några ynka km tor till centrum var ofattbart i hans värld. Han propsade på oss rester från frukostbordet till lunchpaket så bredvid utsmugglade tombuteljer färdades goda ostar och pinfärska croissanter i ryggsäcken. Dagens sträcka var Ravel45, en liten avstickare från Waimes till Trois Ponts. Inte lika mycket folk och utför i princip hela sträckan. En tunnel passerades också. Man skejtar förbi Malmedy och där höll jag på sånär på att hamna under en blå lastbil vid övergång av landsvägen. Föraren missade uppenbarligen att det inte bara var ill-orangea landsvägscyklister på väg över utom lilla moi. I sista sekund slängde jag mig tillbaka i vägbanan och hann tänka nu gör det ont, nu dör jag. Men turen var på min sida. Döden är annars högst närvarande i dessa trakter då ardenneroffensiven skördade många offer i andra världskrigets slutskede. I Malmedy tex massakrerades bla amerikanska krigsfångar liksom civila som tyskarna tyckte varit motståndarna för behjälpliga. Ifrån Trois Ponts tog vi bussen tillbaka och sov en natt till på samma B&B. 

 

Nästa dag får vi återigen lunchpaket av vår urtrevlige värd. Vi sätter av mot St Vith och fångas snart in av en rejäl störtskur. Vi står under en gran och försöker pussla ihop vilken vädersite vi ska tro på och olika omfallsplaner för dagen. Vi bestämmer oss för att gå på ursprungsscenariot 54 km banvall till Troisvièrges. Det inkluderar en mil till fots, pga grus. Vi passerar sträckan som nyasfalterats i juni och passerar snubbarna som målar vägbanan. Det enda som var lite bökigt med Vennbahn var att belgarna envisades med olika typer av konstruktioner vid vägövergångar som blir hinder för inlinesåkare och därmed motverkar syftet. De hade en förkärlek för olika rännor och räfflor. 

 

Regnet drar bort och det blir återigen soligt o varmt. Före passagen av St Vith glyttar banan till sig iom att man leds genom stan på icke-banvall. Asfalten är bedrövlig och på sina ställen är det inte ens asfalt. Därefter kommer sträckor där man återigen går av banvallen och ut på landsväg med sämre underlag. En mil är det (ännu inte) asfalterat alls. Så från St Vith och söderöver är det eg ingen större vits att bege sig på inlines eller landsvägscykel under nuvarande omständigheter. Vi knatar och går dock för att nå vårt slutmål. Påfallande många broar som sprängts av tyskarna har aldrig blivit uppbyggda igen. Så småningom passerar vi infarten till en tågtunnel, som är permanent stängd. En utrotningshotad fladdermusart har tydligen flyttat in. Man leds i stället upp och runt o mitt på ett fält ute i ingenstans går gränsen till Luxemburg. Några kor idisslare slött och glor förvånat. Efter ett tag är man åter på banvallen som lutar svagt utför.

 

Väl framme i Troisvièrges känns det lite som ett Västgöta klimax. En anonym stad som anträds via en kulle ner till ganska intetsägande gator. Vi tar in på ett auberge med identitetsproblem: rummen vill vara designat boutiquehotell, restaurangen är irländsk pub och resten är som ett ålderdomshem med ikeamöbler. Nästa dag tar vi tåget till Bryssel, tvångsbesöker Liège eftersom tågbytet akterseglar oss, och blir sedan sittande på Zaventem i flera timmar då någon behagat bombhotplanet, som måste genomsöka av insatsstyrka med hundar. Men Vennbahn var absolut ett fiffigt fynd för rullsugna inlinesåkare.