Passau - Wien
Slutet av maj 2019 blev det dags för en safe-route nämligen den klassiska 'Donauradweg' dvs cykelvägen utmed floden Donau. Vi flög till München och visa av erfarenhet så undvek vi att ta ett hotell alldeles bredvid Hauptbahnhof, som verkar vara något slags kriminellt svart hål. Morgonen efter tog vi tåget till Passau. Något nervösa ju närmare vi kom själva stadskärnan. Vi såg genom tågfönstret att floden var uppenbart översvämmad långt upp på land på bägge sidor. Det visste jag att Passau var känt för men hade väl inte tänkt så förfärligt ingående på det inför resan. När vi så klev av i Passau och började bekanta oss med startpunkten för inlinesresan så sjönk modet några grader; hela cykelbanan var helt översvämmad och avstängd t o m för cyklister. Vilken research-flopp. Vi tog ryggsäckar och inlines o knallade över en av broarna till norra stranden av Donau och där på en högläntare sträckning så var det torrt. Snörade på inlinesen och alla skydd och började skejta dagens inlinessträcka på 43 km. Hela sträckan till Wien är cirka 350 km, eller ja 35 mil.
Asfalten var bra i princip hela vägen under dagen och det var med glatt humör vi låg på rulle över gränsen till Österrike, i vilket resten av färden skulle företes. Vi for förbi någon skördefest och lite enstaka människor här o där förutom ett antal (mestadels tyska) cykelturister. Vid Schlögen, ni vet den berömda meanderslingan, så var man tvungen att byta till södra sidan och detta skulle ske med någon slags färja knåpade vi oss fram till av en skylt. Plötsligt insåg vi att den avgår NU så det blev språngmarsch i strumplästen ombord. Efter några kilometer på andra sidan så tröt orken och vi tog in på pensionat Nikolaus. Lite budgetsinnade denna resa så det vart detta inte alltför flådiga pang men det hade i alla fall en restaurang med överraskande god mat. Serviceviljan var inte så på topp och inget ställe man skulle rekommendera annars, men det låg ju onekligen fiffigt till utmed rutten.
Inför avfärd hittade vi ett gps-spår på internet från två killar som gjort delar av banan på inlines. De hade valt till större delen tvärtom sida av Donau mot vad jag hade tänkt mig från början men så tänkte jag att det är ju dumt att framhärda med det, om nu inlinesåkare åkt en annan sträcka så innebär ju det att de sidor och övergångar de valt borde fungera bra. I backspegeln inser vi att det var ju ett felaktigt ställningstagande. Vi missade nog till stora delar den bra asfalten och plongade oss fram utmed rassliga, rackliga asfaltsvägar, betongplattor, grus, trafik och inte minst en hel del gatsten. Såvitt jag förstår så var det dessutom förbjudet att åka inlines många av sträckorna. Tur man inte kan tillräckligt med tyska.
Hursomhelst dag 2 -på självaste mors dag- tog vi oss fram 30 km till staden Aschach (vars namn ständigt får mig att tänka på Robert Gustafssons barskämt haha). Precis vid inloppet till staden så höll vi på att skejta på en mycket förgrymmad orm! I den lilla staden hade jag bokat ett rum på ett slott. Min fäbless för att rulla fram till slott på inlines verkar grundmurad. Det var dock inte så lättrullat utan vi fick snarare leta bakom några silos nere vid flodkanten för att hitta slottet, gömt bakom en förvuxen trädgård och vittrande murar. Det visade sig ha köpts 1987 helt förfallet av en byggarbetare från trakten där han sedan installerat sig och sin familj och försökt att skapa inkomster genom att tex inordna ett hotell samt ett galleri med konstutställningar. Han hade uppenbar lebenslust och inviterade ofta till överdådiga fester. Två gamla knöckliga damer hasade omkring och snäste åt varandra medan de försökte hålla kaféet och rumsverksamheten igång. Senare förstod vi att det var ägarens änka respektive syster. På slottets ägor upprättades under första världskriget ett fångläger med tillhörande krigskyrkogård för tillfångatagna fiender till Österrike/Ungern, bla montenegriner och serbier. Till min lättnad verkade inget slottsspöke ingå i rumspriset utan jag sov utomordentligt gott innanför de metertjocka murarna.
Nästa dag kvarstannade vi på södra sidan om Donau och jag tror i efterhand att det var fel val. Asfalten var ok större delen av sträckan men vi kunde skåda hur de susade fram obekymrat på cykel utmed stranden på norra sidan. Skulle jag göra om sträckan hade jag absolut prövat att byta. Efter ungefär halva dagsetappen så for vi över floden via en dammanläggning med mäktigt brusande dammluckor. Därefter fick det bli lunchstopp på en parksoffa på andra sidan. Och när nöden är som störst hittar man dessutom plötsligt ett dass utmed färdvägen! Bara att rulla raka vägen in! Efter ytterligare 30 km hade vi nått staden Linz där det första vi gjorde var att kolhydratladda med varsin mega-glass och en stor Radler. Därefter ett hotell i stadskärnan och en jättegod middag på en thairestaurang runt hörnet.
Nästa dag krånglade det till sig ordentligt för det byggdes tydligen kors och tvärs utmed där vi skulle skejta ut ifrån Linz så vi fick gå långväga till fots med flera omtag och humöret vart väl inte alltför glatt av detta. Hann äta salladslunch ur ryggsäcken i regnet i någon slags park med cykelvägar innan det ens vart dags att snöra på hjulen. Väl utmed floden igen var det några kilometer med rolig åkning men sedan for vi igenom byar och annat trassel rätt tätt och vädret hade börjat krångla och det blåste 13 m/s naturligtvis med viss väta från ovan. Tillslut kom vi fram till dagens slutmål Mauthausen rätt högt upp och inte alls på några cykelvägar direkt utan vi slirade omkring utmed landsvägar och villagator. Förbi ett stenbrott och sedan tillslut ner mot vattnet igen. Sträckans enda hotell var ett dyrt designerhotell som dessutom när de först fick syn på oss inte ville kännas vid att vi hade ett rum förbokat. Detta var precis i början av säsongen och det mesta i byarna stängde tidigt, om det alls var öppet. Så vi handlade mat och åt på hotellrummet.
Nästa dag var det ösregn och vi fick fundera på ett lämpligt angreppssätt. Vi beslöt att ta en "vilodag" från inlinesen och ringde på en taxi som tog oss till Gedänkstätte Mauthausen eller med andra ord koncentrationslägret. Det är ofattbart hur mänskligheten kan vara upphov till sådan grymhet! Stenbrottet vi sett dagen innan hörde till området för lägret, där mördades många fångar helt enkelt genom att puttas över kanten till en säker död. Efter flera timmar på plats tog vi en taxi till tågstationen i Mauthausen och lokaltåget till Grein. Bodde på ett trött gammalt hotell med utsikt över Donau, där passagerarfärjorna verkligen fick sträna motströms. Kvällen spenderade vi på en sunkig pizzeria bortanför torget.
Nästa morgon stod det klart för oss att regnet hade orsakat ännu högre vattenstånd och myndigheterna hade behövt släppa på mer vatten för att inte lägga låglänta delar under vatten längre upp, så färjan vi hade tänkt åka över med till andra sidan var inställd pga för starka strömmar. Vi fick knalla några kilometer till fots bakåt innan vi kunde korsa Donau på en bro och sedan börja dagens etapp. Låglänta delar låg under vatten och viadukter var avstängda pga översvämning. I Ybbs an der Donau gav vi upp och tog tåget till Melk. Följaktligen var vi framme tidigare än vi brukar och med mer krafter kvar. Melk är känt för sitt stora Benediktinerkloster från 1000-talet och lockar ganska mycket turister. I bycentrum är kullerstensgator, små butiker och puttriga hus. Vi tog in på Rådhuskällaren i gnissliga sängar som man befarade skulle ge upp sina sista suck vilken sekund som helst. Kvällens begivenhet var väl österrikisk tv som sände ett program från brandinsatserna i Sverige året innan. Och någon slags totalt surrealistisk österrikisk variant av bonde söker fru, det var ähumm intressant. Det var inte förrän jag kom hem som jag blev varse att även Melk hade huserat ett koncentrationsläger. Mestadels franska fångar som tvingades arbeta åt Steyr-Daimler-Puch som tillverkade krigsmateriel åt tyskarna.
Sista dagen för inlines började lovande utmed Donau på fina cykelbanor. Tyvärr blev man ganska snabbt ledd över till norra sidan och där var inte underlaget alls speciellt bra. Vi hamnade mitt i någon slags veteranbilsrally och blev förbivinkade av flaggvakter. Därefter var det hela tiden brottstycken av några meter bra åkning blandat med strul. Vi kämpade på ganska möra efter ett par dagar på hjul och med all packning. Till lunch stannade vi på ett överdådigt ställe med manglade vita dukar o überdyra rätter som serverades av personal i stärkta kläder med handknuten fluga. Ska man slå på stort kan man göra det rejält. I matchande lycrakläder med svettränder. Vi for sedan in och ut ur byar o rapplade på utmed traktorvägar o gudvetvad för vägar. Rätt vad det var så stod jag på näsan ner i en buske till omgivningens munterhet. På ett ställe hittade vi resans andra orm, men denna var seriöst illgul. Som en rymling från exotiskt zoo typ. Tillslut nådde vi etappmålet.
På hotellet i Wien konstaterade jag att mina inlines, som rullat säkert 500 mil, hade gått sönder så till den milda grad så de var förbi lagning. Det fick bli sista vilan i papperskorgen på rummet, efter att jag räddat hjul, lager och bromskloss. En liten begravningsceremoni i all enkelhet och en tacksamhetens tanke till allt roligt och slitsamt jag fått uppleva under åren med dessa. Sedan blev det wienerkonditorier, hofreitschule med lippizanerna, mozartkügel och allt annat som Österrike och dess huvudstad har att bjuda på.
Kommentarer
Trackback
